Nyligen löd förstasidesrubriken ”Utlandsfödda har svårt att få jobb i Sala” i lokaltidningen. Det är inget fenomen som gäller endast här och inte enbart utlandsfödda heller. Att många söker sig till Sverige beror nog till stor del på den gamla bilden av vårt forna välfärdssverige, alltså decennier av ökat välstånd för alla från 1930-talet till 1980-talet.
Fram till 1930-talet lär Sverige ha varit ett av de länder i Europa med flest konflikter på arbetsmarknaden. En polarisering uppstod som var helt naturlig med tanke på de odrägliga löner och arbetsförhållanden man arbetade under, vilken nådde sin kulmen den 14 maj 1931 i Ådalen, då fem arbetare brutalt sköts ihjäl av tillkallad militär och fem skadades.
Många av oss har sett Evert Edbergs klassiska fotografi på ett flera kilometer långt demonstrationståg av arbetare. Ett tåg präglat av enighet och solidaritet, mot låga löner och usla arbetsförhållanden. Denna enighet fick staten att inse att man inte kunde fortsätta att rada upp militär och skjuta ihjäl arbetare, så fort de vägrade ställa upp på dåliga löner och arbetsförhållanden. Efter genomförandet av en mängd trygghetsreformer blev Sverige ett stabilt och tryggt land att leva i för alla.
Från 1980-talet och fram till i dag har Sverige gjort samma resa igen, fast i rakt motsatt riktning. Själva upprinnelsen till händelserna i Ådalen var att Svenska Arbetsgivareföreningen – SAF – hade skickat dit ett 60-tal lönedumpande strejkbrytare. Politiken i Sverige har sedan 1980-talet också gått ut på att dumpa löner och arbetsvillkor genom att ställa fler arbetare mot varandra. Från 1990 till 2015 hade vi blivit 720 000 fler människor i åldern 18-65 år.
Det kan vara svårt för nyanlända att förstå att ett land under en viss tid betalar deras uppehälle för att öka arbetslösheten, vilket lett till dagens önskade slavarbetsmarknad. Inom flertalet yrken har det inneburit tre gånger mer arbete för en lön.
