Flammans forum

• F

  Fredrik Karlsson

  Ah, tack för “läs mer” länken. Nu minns jag varför jag lånade den boken, han var ju med i det skavlan programmet med bland annat Petter Stordalen. Den påminde mig om en bok som jag fick nys om via geeffektivt 80 000 timmar, hur du väljer en karriär som hjälper maximalt antal människor (ett arbetsliv beräknas uppgå till 80 000 timmar).

  Geeffektivt har jag donerat lite av mina surt förvärvade slantar till, det är alltid svårt att fundera kring vilka organisationer jag ska stötta varje år. Om jag tolkar Lyra rätt hade jag och andra inte donerat pengarna utan den moraliska biten som vi fått med oss någonstans längs livets snåriga stigar? Fast samtidigt hade vi inte haft exempelvis Geeffektivt att donera till om det inte hade varit för människor med kapital nog att starta upp dem. Samtidigt kan vi alla göra något i vår vardag, utan att det kostar, exempelvis opinionsbildning, som Lyra skriver om. Det hör väl dagens samhälle till att jaga likes för varje steg man tar, för att människor själva ska må bra, för att det blev så när vi lät skärmarna ta över våra liv och få oss att vandra runt med dopamindropp i handen.

  Som de där veganerna som plötsligt började äta kött inget jag själv lagt märke till. Men jag känner ytterst få vegetarianer, jag känner i och for sig ytterst få människor. Det hur som helst de som vägrade byta till smartphone länge och de som än idag vägrar och betalar en premie hos Telia för att leva kvar på 3G nätet med sin “dumbphone”. Dessa människor stämplas som kufar, själv har jag alltid funnit de mer intressanta än vanligt folk.

  Bregman talar utifrån sin kontakt, sin sfär. Jag har själv umgåtts med akademiker en gång i tiden. Numera umgås jag uteslutande med arbetare, utöver min far, som också har akademisk examen. Om en nu kan kalla sig akademiker för att ha avlagt kandidatexamen, jag vet inte, jag blev ju direkt åter arbetare. Jag har dock alltid haft en inbyggd känsla för bra och dåliga människor. Dåliga människor är välprogramerade till det här samhällssystemet och gör allt för att i varje situation framhäva sig själva framför att lyfta sina medmänniskor.

  Åter till 80 000 timmar. För mig som är 40+ och fortfarande inte vet vad jag vill bli när jag blir stor verkade den boken intressant. Men den är skriven till de som väljer karriär i tidig ålder. Vi kan fråga oss varför vi inte fick lära oss att tänka på sådant i skolan. Kanske fick vi det, mellan raderna. Själv tror jag att mycket moral sipprade ut från kyrkans barntimmar, även om jag tappade kristendomen i tidig ålder. Föräldrarna var ju upptagna med förvärvsarbete för att familjen skulle överleva, de fick ta de arbeten som fanns, det var inte mer med det. Hur ska gemene man kunna leva upp till Bregmans råd om att sadla om för att kunna få upplopp för sin moral? Om bara en liten del av befolkningen reste sig ur Netflixdimman, eller istället donerade netflixkostnaden varje månad, hade världen sett radikalt annorlunda ut.

  Men även Netflix ska det tittas på – likt senaste fotbollsmatchen – för att ha något att prata med kollegorna om, visa att de hänger med och är normala, anpassade till samhället, till skillnad från dårarna som ränner runt och skriker på gatorna och sätter stopp i X-flödet.

  Som Thåström så vackert sjöng: Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal. Men Thåström verkar enligt egen utsago se sig själv som normal idag han med, jag har för mig att han sa i en intervju att hans liv är väldigt normalt. Men jag fick samtidigt känslan av att det tär på honom och att han därför många gånger funnit stor glädje i att fly från vardagen ibland gomom att åka långt långt bort.

  Jag har tänkt mycket på det där du skriver om Lyra, jag tänker på det varje dag, vad vi gör med våra flyktiga liv. Ofta har jag velat skriva, men inte vetat om vad. Och jag tänker att allt arbete jag egentligen hade velat spendera min tid med verkar vara av ideell sort, sånt som inte ger mig mat på bordet.

  Hur ska vi se på det? Att alla som går till jobbet gör något litet för att hålla ihop det stora hela? Men samtidigt är ju det stora hela så trasigt, skadligt och stundom alldeles, alldeles hjärtskärande…

  Men du presenterade likt mig inte heller någon lösning Lyra? Eller var det underförstått politiskt Och socialt engagemang? Det behöver ändå utvecklas, hur mycket påverkar den genomsnittlige politikern eller skribenten? Är det lönt att posta sina meningar i all oändlighet på sociala medier (en form av opinionsbildning). Eller har Bregman en poäng i att sikta högre för så stor impact som möjligt? De rikaste människorna i världen (ja, jag höll på att skriva männen) hade ju på ett enklare sätt kunnat göra mycket mer (där kapitalet ligger) enklare (enklare än att fixa moralen för gemene man i en sekulariserad värld). Jag vet inte om socialismen lyckats fixa moralen, men det tog ju lång tid för kristendomen som sedan dog ut. Det har väl snarare handlat om att förlita sig till moralen för de som väljs att styra landet, medan människan på golvet sliter vidare och hoppas på några hundra extra i månaden för att lyxa till livet litegrann. Kan vi fortfarande tala om folkrörelser? Antar att grupper på sociala medier tagit över och ibland manifesterar sig när större saker händer i världen för att sedan slumra till igen. Människan är ett vanedjur, vi behöver gå i ide emellanåt för att orka med. Thank god for semester.

  Samma girighet i arbetslivet ser vi i politiken och i fackförbuden (det finns undantag). Bara karriärklättrande och en stämpel i CV’t, som du skriver. Fast det är klart att om alla tänkte så hade inget bivit gjort, den som har min personlighet och likt Diogenes ständigt söker efter ärlighet och autencitet känner sig dock konstant nedslagen och håller hårt vid sitt ide. Grubblar väl vidare till min tids ände, det hade inte varit första gången någon gjorde så utan att komma till mer klarhet för det. Inte konstigt att det känns som att jag hade velat göra något annat med mitt lilla liv. Jag försöker åtminstone göra vad jag kan fackligt för den lilla skara arbetare som jag har närmast, alla kan inte göra allt men jag när en hopplös längtan efter att kunna göra mer och en ständigt ångest över att inte ha gjort mer.