Sedan en tid tillbaka är det hopplöst ute att vara vegetarian. Restaurangerna i Stockholms innerstad skryter inte längre med köttfria menyer, vegoföretag går i konkurs, och vänner som tidigare varit veganer ser stolta ut när de beställer in en råbiff.
Nästan som att det har blivit töntigt att ha ett samvete.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Enter: Rutger Bregman, Tedtalkdarling och bästsäljande författare till böcker om att förbättra världen. Nu aktuell med Moralisk ambition: Sluta slösa bort din talang och börja göra skillnad.
”Moralisk ambition är viljan att drastiskt förbättra världen”, fastslår han tidigt. Men vad innebär egentligen en förbättring av världen? Bregman verkar inte tycka att frågan är värd att dröja vid. Att rädda barn från att dö är ett återkommande exempel. Någon som vill käfta emot?
I grund och botten är vi alla överens, och, som han fastslog i sin förra bok I grunden god, goda. Anekdotiska berättelser om världsförbättrare som Thomas Clarkson och Rosa Parks varvas med okomplicerad statistik, tills den enda vägen framåt tycks vara att säga upp sig från sitt jobb som apputvecklare eller PR-agent (Bregman antar att det är vad vår tids främsta talanger sysslar med) och grunda en välgörenhetsstartup i stället.
Liberalindividualister som Rutger Bregman har annekterat frågan, tills de till och med lyckats reducera moral till en fråga om karriärval.
Detta är nämligen grundmodellen för världsförbättring, enligt Bregman. Hans stora hjälte är mediechefen Rob Mather, som fick ett moraliskt uppvaknande av en film om en brännskadad flicka och sedan ställde om sitt liv till att bygga upp världens mest effektiva välgörenhetsorganisation mot malaria.
Mather har samlat in jättemycket pengar. Jag menar alltså kolossala mängder pengar, främst genom att ringa runt till människor han känner som har mycket pengar. Han har hjälpt mer än 100 000 människor. Hur många har du – ja just du – hjälpt? Tror du att du räddar något döende barn genom att läsa Flamman, eller?
Att tänka och diskutera, att bedriva politisk opinion, att vilja förändra världen i grunden framstår för den moraliskt ambitiösa som ett slöseri med tid. ”Man kan inte äta medvetenhet”, mässar Bregman. ”Medvetenhet kyler inte planeten, ger inte skydd åt de 100 miljoner flyktingarna och gör ingenting för de 100 miljarder djuren i den globala fabriksdjurhållningen.”
Man kan lätt börja tro att kruxet är att ingen Harvardalumn kommit på en tillräckligt effektiv lösning än. När det egentliga problemet består i att människor med makt faktiskt vill fortsätta tjäna pengar på fossila bränslen, lämna flyktingar åt deras öden och producera kött från varelser vars hela liv bestått av lidanden. Man kan ju – faktiskt – äta det.
Visserligen är Bregmans historiska exempel på moraliskt ambitiösa människor just ideologiska. De är hämtade ur abolitionströrelsen, medborgarrättsrörelsen och suffragetterna. Men alla samtida förebilder verkar finnas inom startups. Vänstern borde låta sig inspireras mer av Peter Thiel, som han formulerade det i en DN-intervju. I Silicon Valley får riskkapitalisterna saker gjorda! Visst, medger han i Moralisk ambition, man kan ”ha olika åsikter om hur mycket de har bidragit till världens välstånd”. Men tio av tolv av männen som grundade British Society for the Abolition of the Slave Trade var faktiskt entreprenörer. Så häng inte upp dig på dina åsikter nu. Inspireras av skolan Charity Entrepreneurship i London i stället, som varje år pumpar ut ”en liten armé av idealister ivriga att skapa välgörenhetssektorns nya Tesla”. Hoppfullt.
Rutger Bregman har också grundat en egen skola. Där kan man få coachning i hur man ställer om sin karriär till att bli en världsförbättrare. Två av deras nuvarande lobbyprojekt siktar mot att avskaffa tobaksindustrin och utveckla alternativ till fabriksdjursprotein. Snusande hamnarbetare göre sig alltså icke besvär, nej, här är det ren talang som efterfrågas! Det vill säga: apputvecklare och banktjänstemän med nyvaknade samveten. Organisera er inte, bli välgörenhetskonsulter i stället!
”Så vad vill du kunna skriva på ditt cv? Ska det vara ett prydligt men förutsägbart dokument? Eller kommer du att höja ribban?” frågar Bregman kaxigt.
Och plötsligt förstår jag varför det har blivit töntigt att ha ett samvete. Liberalindividualister som Rutger Bregman har annekterat frågan, tills de till och med lyckats reducera moral till en fråga om karriärval.
Om du inte bygger hela ditt personliga varumärke på ett jobb som världsförbättrare kan du alltså lika gärna luta dig tillbaka och beställa in den där råbiffen på krogen. Syns det inte på ditt cv har det väl aldrig hänt?
