VM bjöd på dramatik, skrällar och fotbollsglädje. Samtidigt visade turneringen hur den europeiska fotbollsindustrin blivit den verkliga stormakten – långt utanför Europas gränser.
Nog blev det ett färgsprakande fotbolls-VM ändå?
Jag kände knappt någon pepp inför Qatar-VM för fyra år sedan, och den megalomane Fifachefen Gianni Infantino gjorde allt för att förstöra stämningen även denna gång. Han försökte förvandla turneringen till ett amerikanskt jippo, med reklampauser mitt i halvlekarna som drog in 2,4 miljarder kronor och en 27 minuter lång, Super Bowl-inspirerad halvtidsshow i finalen, som Wayne Rooney träffande sammanfattade som ”skit”.
Många spekulerade i att Fifa instruerat domarna att favorisera stjärnorna, som hjälper till att sälja annonsplatser och biljetter. Men i så fall undrar man varför Paraguay tilläts spela som gatubusar mot det stjärnspäckade Frankrike.
Det visade sig att fotbollen inte låter sig dödas så lätt.
Jag är inget större fan av Belgiens landslag, även om jag till skillnad från Ola Söderholm faktiskt gillade deras absurda René Magritte-referens på bortastället. Där står det ”Det här är ingen tröja”, fastän det är just det, snarare än en avbildning.
Men jag njöt likväl av deras utskåpning av det amerikanska landslaget, som efter Donald Trumps ingripande fick spela med storstjärnan Folarin Balogun trots hans röda kort. Och av att turneringens kanske största hjälte blev Erling Haaland, en storväxt målmaskin och tillika superälskvärd mjukis. Jag föll även för supportrarnas rodd – till skillnad från den här besserwissern – och myste till och med till Kygos remix av Haalands fjuniga raplåt från när han var 15 år. Låt oss inte missunna norrmännen det här nu.
Till och med i finalen, där Argentina inte fick iväg ett enda skott mot det spanska målet utan i stället ägnade sig åt ligistfotboll, stod den spanska elegansen pall. När pokalen skulle höjas följde sedan en uppvisning i småaktighet: de argentinska spelarna vände demonstrativt ryggen till, medan Donald Trump lika barnsligt vägrade lämna scenen.
Ändå lider jag med de argentinska supportrar som på flyget hem hann jubla när en spansk pilot meddelade att Argentina vunnit VM – innan han avslöjade att han bara drev med dem.
VM är i bästa fall världens största fest för nationella särarter, samtidigt som själva fotbollen blir allt mindre nationell.
Jag har mer delade känslor inför den europeiska dominansen. Den bygger allt mer på fotbollsakademier som spottar ur sig tekniskt fulländade spelare som Lamine Yamal. Men som tränarna själva berättar i en SVT-dokumentär ligger fokus på att hitta säljbara stjärnyttrar: snabba dribblare som kan vicka förbi sin back och skruva in bollen i bortre.
Till och med Sverige har fler sådana än vi vet vad vi ska göra av – Elanga, Ali, Bernhardsson, Sema, Bardghji, Nanasi – men ont om centrala mittfältare som kan styra tempot och hålla ihop laget. Det problemet märktes ännu tydligare när Frankrike föll samman mot Spanien. De hade turneringens kanske mest explosiva anfall, men ingen som kunde göra det Rodri gjorde för spanjorerna: ta kontroll över en match och vägra lämna tillbaka bollen.
Det andra problemet är att den europeiska fotbollsmodellen inte längre stannar i Europa. Länder som Marocko, Senegal, DR Kongo, Curaçao med flera dominerades av spelare födda och fostrade i Europa. Spelare med rötter i hela världen utbildas i samma franska, nederländska, engelska och spanska akademier, formas av samma tränarideal och säljs på samma transfermarknad.
Det har gjort mindre fotbollsländer starkare. Men det får också landslagen att likna varandra. VM är i bästa fall världens största fest för nationella särarter, samtidigt som själva fotbollen blir allt mindre nationell. Det märks inte minst på Brasilien, som var allas drömlag när jag spelade pojkfotboll, men som pensionerat alla supande sambaplayboys till förmån för välfriserade akademiprodukter.
Spanien lyfte pokalen. Men på sätt och vis gjorde den europeiska fotbollsindustrin det också. Och, i viss mån, fotbollen själv. Och om vi ändå ska ge något till Gianni Infantino så drog turneringen i alla fall in otroliga 146 miljarder kronor, varav en del kommer att hamna i länder som behöver dem för att bygga upp egna ungdomsverksamheter.
Vad tyckte du om VM?
