Vid den här tiden för 70 år sedan stod kampen som hårdast för att stoppa den fascistiska offensiven mot Madrid. I stadens utkanter stred folkmilisen och de första Internationella Brigaderna mot Francotrupperna, som med det tyska flygvapnets stöd terrorbombade huvudstaden. Profascistiska krafter världen över jublade åt Madrids, som man trodde, snara fall. Men Madrid föll inte. Först under krigets sista dagar, efter kommunisternas slutliga kamp mot stadens inre och yttre fiender och när republikens försvar fallit samman i det övriga Spanien, upplöstes den antifascistiska fronten kring Madrid av sig själv. Därmed kunde Franco installera det skräckvälde som skulle tillåtas pina det spanska folket i nära fyra decennier.
I sin nya bok Till Madrid speglar författaren Rolf Yrlid situationen hösten 1936 genom tre personers upplevelser, vilka genom tillfälligheter kom att befinna sig i Madrid i detta kritiska skede. Rolf Yrlid har tidigare använt kriget i Spanien som motiv i boken Vägen till Gandesa från 1982. I den följde han den Spanienfrivillige danske diktaren Gustaf Munch Petersen i spåren tills denne stupade vid republiken sista stora offensiv vid Ebro. Yrlid använde, kanske något förmätet, detta livsöde till ett slags självbespegling. I Till Madrid låter han personerna agera genom tilltal i andra person, ett grepp som även det kan kännas lite påträngande och sökt.
De personer Rolf Yrlid valt för sin framställning är konstnären och författaren Gösta (Peder) Sjögren, journalisten Barbro Alving (Bang) och Sveriges dåvarande konsul i Barcelona, Emil Beckman, som sändes till Madrid för att undersöka förhållandena på den svenska ambassaden. Yrlid anger tydligt att uppgifterna i boken hämtats ur en mängd olika källor i syfte att ge en sammanhängande bild av läget. Det hela blir till ett litterärt collage som fungerar ganska väl. Det ligger dock i sakens natur, att när fiktion och fakta förenas på detta sätt blir bilden av verkligheten ändå osäker, trots författarens uttalade ambition att komma den så nära som möjligt. För att stärka känslan av autenticitet öser Yrlid gärna på med mängder av triviala och ovidkommande detaljer så att berättelsen tappar fokus och får en att emellanåt undra vad det hela egentligen går ut på.
De tre personernas föregivna upplevelser gäller för Gösta Sjögrens del hans deltagande på ett tidigt stadium vid ett frontavsnitt nära Madrid och han vittnar om den improviserade krigföring som de spontant organiserade milisförbanden tvingades till. Vidare ges en bild av Barbro Alvings svårigheter som journalist, under de cirka två veckor hon befann sig i Madrid. Det var inte bara den lokala censuren utan även DN-redaktionens djupa misstro mot henne för hennes vänsterkontakter och svenska UD:s rädsla för att besvärande förhållanden på den svenska beskickningen skulle avslöjas. Likväl ger hon tidiga rapporter om Francos terrorbombningar och Madridbornas stoiska motståndsvilja. Emil Beckman blir den som närmast får beskriva vad som skulle döljas, nämligen att ambassaden med dess annex fungerade som en välkomnande tillflyktsort för fascister av det slag som Franco såg som sin ”femte kolonn” inne i Madrid.
Detta är intressant men det skildras rakare och utförligare i de källor bland vilka Rolf Yrlid kan antas ha botaniserat. Det kan tilläggas att Gösta Sjögren, efter sin sejour i Madrid, verkade som rapportör till DN och vittnade om de övergrepp som förekom, framförallt inom de av anarkisterna dominerade områdena, innan den republikanska centralregeringen hann få bättre kontroll över förhållandena. Det bör också noteras att Barbro Alving återvände ett år senare och skrev en rad uppmärksammade reportage, som gav en mångsidig bild av republikens kamp mot fascismen.
Yrlids bok ger fragment av situationen i ett belägrat Madrid, väl värda att erinra om. Den samlade internationella fascismens angrepp på den demokratiska spanska republiken var av strategisk betydelse som inledning till det andra världskriget. Kan boken Till Madrid stimulera läsaren till fördjupade kunskaper om kriget i Spanien fyller den en uppgift. Kaj Björk och Marcos Cantera Carlomagno har relativt nyligen beskrivit det officiella Sveriges eftergivna hållning i den spanska konflikten och de svenska företagsintressenas kollaborerande med Francosidan. Aruro Barea är kanske den författare som i sin digra romantrilogi mest ingående skildrat de förhållanden som tas upp i Yrlids bok. Titeln Till Madrid är för övrigt densamma som på den antologi i vilken svenska kulturarbetare 1937 hyllade staden för dess heroiska kamp som fördes under den trosiga parollen ”no pasarán”
Idag pågår en kamp om historien i Spanien. Francos massgravar grävs upp, nya generationer vågar äntligen kräva besked – vad gällde kriget och på vilken sida stod deras anförvanter i det förgångna? Litteraturen om kriget och diktaturen blir alltmer omfattande. Även Rolf Yrlids bok påminner om, avsiktligt eller ej, att det finns en ouppgjord historisk räkning – och den gäller inte bara fascismen i Spanien – utan också västdemokratiernas förräderi och eviga skuld till det spanska folket.
