”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.
Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
För någon som växt upp med reggaeton som soundtrack till såväl födelsedagar som familjefester är det kittlande att se genrens mörkare tvilling nu växa upp. Plötsligt är det som att de sexiga tjejerna från musikvideon till Daddy Yankees Gasolina lösgjort sig från kulissen och tagit över mikrofonen.
Dansstilen perreo liknar twerking, och har blivit synonym med de reggaetonfester där både dansen och musiken hör hemma. Genrens rötter sträcker sig tillbaka till 80- och 90-talet, när afro-latinska ungdomar från Panama och Puerto Rico började blanda den jamaicanska dembow-rytmen med berättarstilen från östkustens hiphop.
För den som aldrig hört neoperreo beskrivs det bäst som ett läte från underjorden. Det är som jag föreställer att det varit att besöka Sodom och Gomorra men i takt till dembow och distade syntar.
Jag är, som så många andra, urless på hälsosamma livsstilar och skrytsamt kurerade flöden som dominerar internet, medan framtiden aldrig känts så mörk som nu.
Det må vara banalt att drabbas av textrader som ”my boyfriend is gay, my ass is too big”, men musiken träffar mig rakt i hjärtat. Det är förlösande att vältra sig i smutsen, äcklet och mörkret som neoperreon stolt bär upp.
Kanske är det på sin plats att kalla Tomasa del Real för vår tids Nostradamus. Musiken har vuxit till en panamerikansk våg som den kubanska frihetskämpen José Martí endast kunnat drömma om. Neoperreo, precis som den digitala subkultur som möjliggjort den, har destabiliserat allt som stavas gränser.
Inte minst har genren brutit sig loss från reggaetonens sexistiska kultur genom att utgöras av en klar majoritet kvinnliga och queera artister. Med få undantag, som puertoricanska Ivy Queen, har reggaeton alltid varit en exklusiv grabbklubb. Texter om sexuella äventyr, våld och droger har blivit ännu ett sätt att framhäva och odla den så utbredda machokulturen.
I neoperreo är texterna fortfarande sexuellt explicita men humorn är svår att missa. Klubbarna marknadsför sig ofta med illustrationer där artisterna liknar AI-genererade gotiska sexdockor blandat med en Y2K-bimbo-estetik. Föreställ dig gigantiska, plastikopererade bröst täckta av ett snöre, fillersläppar inramade av en svart penna – ett slags digital hyperfeminitet där metal möter Hello Kitty och Bratz.
Scenen föddes från de som vuxit upp under en period präglad av strikt konservatism, där den unga chilenska demokratin ännu bar spår av de katolska värderingar som hade stärkts under Pinochets diktatur.
Rörelsen har blivit ett tillhåll för alla misfits – för queers och kvinnor som aldrig fått utrymme i, men ändå älskat reggaetonkulturen. DJ Lizz numera legendariska klubb Chismoteka har länge varit ett nav för rörelsen. I en intervju beskriver hon neoperreo som ”ett uttryck som kommer från underjorden – från soporna, från sexarbetarna, från dem som säljer droger.”
Där traditionell reggaeton snarare cementerat könsroller och manlig dominans, grundar sig neoperreo-rörelsen i övertygelsen om att alla ska med, oavsett kön eller klass. Låtarna handlar oftast om att äga sin sexualitet, om att vara en puta och älska det.
”Berätta hur det känns att ha min klack i din mun”, som den honduranska artisten Isabella Lovestory sjunger.
Är det en feministisk handling att skriva låtar om att sexuellt dominera män? Nja. Men jag har inte tänkt dechiffrera den eviga frågan om huruvida man gör uppror mot eller reproducerar samma gamla manliga blick när man sexualiserar sig själv på egna villkor. Och vad neoperreo erbjuder är inte ett feministiskt manifest, utan ett löfte om lek och dekadens i takt till dansanta beats.
Jag är, som så många andra, urless på hälsosamma livsstilar och andra former av skrytsamt kurerade flöden som dominerar internet medan framtiden aldrig känts så mörk som nu. Och det är som om neoperreons fabricerade mörker för en stund kan stöta bort världens. Om det är någonstans jag vill befinna mig medan världen står i brand är det i neoperreons smutsiga gemenskap, med alla andra hyndor – i Dantes andra krets, perreando med volymen uppskruvad till max.
https://open.spotify.com/playlist/2xmHbMvmGIAacgtQu4ki0G?si=nDLZjWfQSRmzieHzENzRBQ&pi=krxEiSoRSP6JO
