Paris, december 2015. Den gigantiska mötessalen är fylld till brädden. Längst fram på podiet sitter FN:s dåvarande generalsekreterare Ban-Ki Moon, flankerad av andra potentater. Frankrikes dåvarande utrikesminister Laurent Fabius är en av dem, och leder mötet. ”Jag förklarar det antaget”, säger han sedan och låter ordförandeklubban falla tungt till bordet. Först en sekunds tystnad, sedan jubel och rungande applåder.
Bredvid mig har jag Vänsterpartiets dåvarande ordförande Jonas Sjöstedt. Vi nickar mot varandra och stämmer in i hyllningskören. Firandet sprids snart vidare till de 50 000 delegaterna som är på plats på FN:s klimattoppmöte på konferenscentret Le Bourget, insprängt mellan motorvägar och Paris miljonprogramsområden.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Åren som följer ska land efter land justera lagar och strategier för att uppfylla sina åtaganden inom Parisavtalet. I Sverige antar vi 2017 vår första klimatlag.
Det ska erkännas att jag varken var nöjd med Parisavtalet eller den svenska klimatlagen när de kom. Den gemensamma synen på vikten av en ambitiös klimatpolitik var däremot välkommen. 2017 var det ingen anständig politiker som offentligt vågade säga att man struntade i klimatmålen.
Det var då. Nu har vi en regering som lagt ned miljödepartementet, skär ned miljöanslagen till anorektiska nivåer och överlag driver en politik där utsläppen ökar.
Det är lätt att peka på en orsak till det hela: Sverigedemokraterna. Men problemet är dessvärre större än så. Över hela världen pågår just nu en backlash mot klimatet. Samma dag som den SD-stödda svenska regeringen presenterade sin nedskärningsbudget förklarade Storbritanniens premiärminister Rishi Sunak att flera av de viktigaste delarna av den brittiska klimatpolitiken skulle rivas upp, bland annat förbudet mot bensin- och dieselbilar.
För varje fossiljobb som försvinner kan vi lova minst ett nytt i en framtidsbransch.
I Nederländerna blev det nybildade bondepartiet, BBB, största parti i provinsvalen i våras. Deras prioriterade fråga är att riva upp den holländska miljö- och klimatpolitiken, som de anser missgynnar bönderna. I Tyskland har regeringen nyligen tvingats dra tillbaka förslaget om att förbjuda fossilt drivna värmepannor i hemmen. I Spanien utmålades klimatomställningen (snarare än klimatförändringen) som ett av landets största problem av högerpartiet PP och extremhögerpartiet Vox i valet i somras. Liknande rörelser ser vi i andra europeiska länder som Frankrike, Italien och Polen. Vid universitetet i Utrecht har det till och med nyligen inrättats ett forskningsprogram för att undersöka det man börjat kalla för en ”klimat-backlash”.
Kännetecknande för reaktionens argumentation är att klimatåtgärderna är för kostsamma för vanligt folk. Alldeles som att klimatomställningen i sig skulle vara ett större hot än själva klimatkrisen. Å andra sidan kan vi som vill ha en rättvis klimatomställning ha viss förtröstan i detta.
Om det bara handlar om att kommunicera att klimatomställningen gynnar vanligt folk, det vill säga är rättvis, vinner vi lätt. Med 100 procent förnybar energi blir elräkningen lägre. Med gratis kollektivtrafik och subventionerade elleasingbilar kan alla ta sig fram klimatsmart oavsett plånbok. Med hållbar mat i skolan och äldrevården ser vi till att gammal som ung äter bra samtidigt som vi minskar utsläppen. Med klimatomställningen skapar vi tusentals nya gröna jobb. För varje fossiljobb som försvinner kan vi lova minst ett nytt i en framtidsbransch.
Alltså, grundtanken inom den gröna nya given. Svårare än så är det inte.
Nu vinner vi tillbaka spelplanen från högerpopulisterna. Den rättvisa klimatomställningen är en vinn–vinn för de många.
