De ekonomiska framgångarna hade möjliggjorts av en ovanligt lång period av höga globala råvarupriser, främst pådrivna av en hög kinesisk och indisk efterfrågan. När priserna började sjunka vid slutet av Morales andra mandatperiod kring 2018–2019 började problemen.

Plötsligt tvingades Bolivia importera energi samtidigt som den globala inflationschocken från Coronapandemin gröpte ur lönerna. Problemet med regeringens politik var att den hade gått ut på att omfördela intäkterna snarare än att återinvestera dem i andra sektorer, vilket nu blev uppenbart. Inledningsvis underlättade man de höjda energipriserna med subventioner av importen, men med allt högre lånekostnader blev det en omöjlig strategi i längden.

Detta sammanföll med en politisk kris. Inför valet 2019 hade Evo Morales försökt ändra grundlagen så att han skulle kunna ställa upp en tredje gång.

I en folkomröstning om saken som hölls 2016 röstade folket nej, men Morales lyckades ändå få konstitutionsdomstolen att ge klartecken för en tredje mandatperiod. Krisen hade dock gjort att stödet för Mas börjat sjunka, och valet såg ut att bli jämnt. På valnatten den 20 oktober 2019 såg oppositionen ut att gå mot seger, men plötsligt avbröts räkningen på grund av ett strömavbrott. När tv-sändningen återupptogs ledde Morales.

Det utlöste våldsamma protester och Morales flydde till Mexiko. I stället utropade sig högerledaren Jeanine Áñez till ny president under kuppliknande former, med argumentet att hon var senatsordförande och därför legitim president. Det utlöste nya protester från Mas-anhängare som slogs ned med våld.

När nyval till slut hölls ett år senare var det utan Morales som kandidat, då han var efterlyst i hemlandet. I stället ställde Mas upp med Morales finansminister Luis Arce som presidentkandidat, som också vann. Det var då konflikten som skulle leda till partiets kollaps inleddes. Morales återvände till Bolivia men det dröjde inte länge innan den öppna konflikten var ett faktum.

– De interna striderna inom Mas berodde inte på några större ideologiska konflikter. Det var främst en maktkamp mellan Evo Morales, som hade utsett Luis Arce till sin efterträdare i hopp om att kunna kontrollera honom, och Arce själv, säger Pablo Stefanoni.

Ett tecken på det var att Arce saknade en egen politisk bas. Enligt Stefanoni var det också symptomatiskt att Arce inte kom ur ursprungsbefolkningen, eftersom Evo Morales ville bevara det ”etniska kapitalet” för sig själv. Arce valde i sin tur att inte utse några ministrar med erfarenhet från Morales tid vid makten. Denna allt öppnare personkonflikt ikläddes snabbt ideologisk skrud, enligt Pablo Stefanoni.

Denna fixering vid Morales person skulle bli ett politiskt problem när tillväxten började avstanna.

– Morales anklagade Arce för att vara nyliberal samtidigt som regeringen anklagade Morales för att gå högerns ärenden. Men varken på det inrikespolitiska eller utrikespolitiska planet fanns det några verkliga skillnader.

Ett tecken på samsynen var det faktum att båda sidor accepterade att vänsterfigurer som Raúl Castro från Kuba, Venezuelas Nicolás Maduro och Spaniens José Luis Rodriguez Zapatero kallades in som medlare – dock utan framgång.

Inget har lyckats gjuta olja på vågorna. I stället har konflikten eskalerat. 2023 uteslöts Morales ur Mas, och ett år senare ledde han en marsch från höglandet till huvudstaden La Paz för att pressa Arces regering att göra honom till partiets presidentkandidat inför valet 2025.

Samma sommar skakades landet av ett kuppförsök. En av de högst uppsatta generalerna slog fast att man inte kommer att tillåta att Morales ställer upp i ännu ett val. Detta användes i sin tur som förevändning för en kupp. Den 26 juni stormade delar av militären torget Plaza Murillo i La Paz där regeringspalatset ligger, innan de motades tillbaka av en stor folksamling, som kastade stenar mot pansarfordonen och skanderade den gamla kampversen: ”Det enade folket kommer aldrig att besegras!”

Militären skyllde kuppen på Luis Arce som de menade hade beordrat den i ett försök att piska upp stödet för regeringen, något som presidenten förnekar. Men trots denna kris för själva demokratin skedde inget närmande mellan Morales och Arce – tvärtom. När Morales bil blev beskjuten förra oktober skyllde han direkt på regeringen som han hävdade försöker mörda honom. Senare samma höst slog konstitutionsdomstolen fast att Morales inte får ställa upp i valet, samtidigt som en rättsprocess inleddes mot den tidigare presidenten.

Processen gäller ett långdraget fall som Morales har haft svårt att skaka av sig. Det var först under presidentvalskampanjen 2019 som oppositionen för första gången riktade anklagelserna mot presidenten: enligt uppgifter ska han ha gjort en 15-årig flicka med barn 2016, vilket utgör våldtäkt under boliviansk lag. Flickan gjorde aldrig någon anmälan och fallet lades ned. ”Där det inte finns något offer finns inget brott”, kunde Morales då slå fast.

Men 2024 öppnades fallet igen på regeringens begäran. För att göra det fogade man ännu ett brott till åtalslistan, eftersom bristen på formell anmälan för våldtäkt annars hade gjort det omöjligt. Det var då Morales tog sin tillflykt till Lauca Ñ och barrikaderade sig i träfortet med sina anhängare, och anklagade regeringen för att bedriva en politisk häxjakt på honom. Hans anhängare tog än en gång till gatorna och i juni eskalerade protesterna mot hans diskvalificering, med över 300 skadade och sex döda varav fyra poliser – där en ska ha dödats med dynamit.

Inför valet i augusti i år inleddes den sista akten i dramat mellan ”evisterna” och ”arcisterna” i Mas. Då inträdde också en tredje figur på scenen.

Eftersom Morales officiellt hade blockerats från att ställa upp behövde han en ställföreträdare. Valet föll på den unge protegén Andrónico Rodríguez, en bondson som fått universitetsutbildning med hjälp av Mas reformer och som nått ända upp till posten som senatsordförande med Morales hjälp. Men liksom en gång skedde med Luis Arce, gjorde Morales kontrollbehov att han snabbt också hamnade konflikt med sin nya proxykandidat.

Morales började övervaka vad Andrónico Rodríguez gjorde och hur han betedde sig, eftersom han misstänkte att denne skulle alliera sig med Arce. Rodríguez slutade då att gå på möten med ”evisterna” och lade sig till med en självkritisk retorik och började tala om en ”förändringsprocess”, berättar Pablo Stefanoni.

– Han försökte spela rollen som förenande kraft mellan de olika fraktionerna i Mas, men han blev snabbt sedd som förrädare av Morales och hans anhängare. Han hamnade därför i underläge, i mitten av ett skyttegravskrig mellan Evo Morales och Luis Arce, utan den egna politiska basen som krävs för att utgöra en tredje väg inom partiet.

Enligt den tysk-bolivianska statsvetaren och journalisten Gabriela Keseberg Dávalos (bilden) berodde konflikten också på att Morales och Rodríguez är varandras motsatser.

– Evo Morales beskrivs ofta som maktgalen och besatt av att bevara sin position. Det gjorde förmodligen att han började se Andrónico Rodríguez inte bara som en besvikelse, utan också som ett genuint hot mot hans egen politiska dominans. Morales är ett ”politiskt djur”. Han skyr inga medel för att stanna vid makten, säger hon och fortsätter:

– Rodríguez är nästan den diametrala motsatsen. Trots att han i början gynnades av sin lojalitet till Morales är han mycket mindre polariserande och karismatisk. Han saknade utmärkande kvaliteter utöver sitt nära band till ”chefen”. Många sociala rörelser som var missnöjda med Arces skötsel av ekonomin knöt sitt hopp till honom. Men hans kampanj var förhastad, dåligt skött och oförberedd.

Denna brist på erfarenhet gjorde till och med att Rodríguez influgna spanska kampanjchef hoppade av.

Resultatet av konflikten var att Morales anhängare nu inte hade någon att rösta på. Medan Mas hade utsett den unga ministern Eduardo del Castillo till sin kandidat – eftersom den ekonomiska krisen gjort även Arce för impopulär – och Rodríguez ställde upp som oberoende, uppmanade Morales sina anhängare därför att rösta blankt. Denna tredelning av vänstern fick det katastrofala resultat många väntade sig.

För första gången på över två decennier gick två högerkandidater vidare till andra presidentvalsomgången, medan Mas kandidat bara nådde förödmjukande 3,2 procent. I de parallella parlamentsvalen var situationen inte bättre för vänstern: Mas förlorade 73 av 75 platser i deputeradekammaren och blev helt utraderade i senaten. Skillnaden jämfört med Mas storhetstid är talande. Så sent som 2020 hade partiet egen majoritet i båda kamrarna.

Det var ett nederlag av samma dignitet som ”pasokifieringen” som drabbade flera sydeuropeiska mitten-vänsterpartier under eurokrisen. Evo Morales kunde dock utropa sin egen ”seger” då andelen blankröster var den högsta någonsin: 20 procent. I den andra presidentvalsomgången i slutet av oktober ställs nu kristdemokraten Rodrigo Paz Pereira mot den tidigare högerpresidenten Jorge ”Tuto” Quiroga.

Enligt Gabriela Keseberg Dávalos hade det inte behövt gå som det gick. Hon menar att Rodríguez lojalitet med och beundran av Evo Morales var ett dubbeleggat svärd, eftersom den fick honom att tveka för länge innan han valde att ställa upp som oberoende kandidat.

Tredelningen av den bolivianska vänstern fick det katastrofala resultat många väntade sig.

– Om Morales aktivt hade stött och rådgett honom hade det politiska landskapet kunnat se annorlunda ut. Länge sågs Rodríguez som en möjlig uppstickare i valet. Schismen blev dock uppenbar på valdagen när Rodríguez attackerades vid en valstation av vad som förmodligen var Morales-anhängare.

I stället är framtiden för Mas, ett av Latinamerikas mest framgångsrika partier, nu oviss. Officiellt kontrollerar Arces fraktion namnet och det som är kvar av organisationen. Enligt Pablo Stefanoni har det ingen större betydelse.

– Det är inget mer än ett tomt skal sedan partiet förlorade statsmakten. I dag representerar arcismen inte längre någonting.

Andrónico Rodríguez å sin sida saknar ett eget parti och politisk bas. Vad gäller Evo Morales har han grundat en ny rörelse: Estamos volviendo obedeciendo al pueblo (”Vi återvänder lydande folket”), ett långt namn som karakteristiskt nog förkortas Evo Pueblo.

Är Mas alltså slut som politisk kraft?

– Mas finns inte längre som parti. Men det finns fortfarande ett sociologiskt utrymme som i dag är fragmenterat och som ofta kallas ”det folkliga blocket”, säger Pablo Stefanoni.

Evo var klistret mellan alla rörelserna, men han är inte längre den självklara ledaren för vänstern som tidigare.

– En del av dem kommer att rösta på Rodrigo Paz i oktober, men det är främst för att hindra högerkandidaten Quiroga från att vinna. Vänsterdelen av blocket är i sin tur splittrad, precis som den var före 2005.

Han påminner om att Mas aldrig var ett parti i strikt bemärkelse, utan en ”rörelse av rörelser”, bestående av olika sociala organisationer.

– Evo var klistret mellan dem alla, men han är inte längre den självklara ledaren för vänstern som tidigare. I dag är han en inflytelserik figur, vilket blankrösterna vittnar om, men också väldigt ifrågasatt.

– Det är svårt att sia om framtiden. Vänsterns framtid beror också på hur det går för den nya regeringen.

Pablo Stefanoni påpekar också att det som skedde i Bolivia är en del av en större pågående kris för den latinamerikanska vänstern, med undantag för Mexiko vars regering kom till makten senare än de andra. Liknande bakslag har drabbat vänsterregeringar i länder som Argentina, Chile och Ecuador, där interna splittringar och minskat folkligt stöd har försvagat de progressiva projekten. Den stigande levnadsstandarden har dessutom gjort att delar av vänsterpartiernas väljarbas inte längre identifierar sig som arbetarklass och därför börjar rösta på konservativa partier.

Historisk comeback i Bolivia

I söndags visade Bolivias folk en gång för alla vad det tycker om landets politiker. Valresultatet var en jordskredsseger för vänsterpartiet MAS och ett förnedrande nederlag för kupphögern.

Utrikes Jonas Elvander

Även Gabriela Keseberg Dávalos säger att det är för tidigt att dra några slutsatser, eftersom bolivianska partier till skillnad från europeiska är lösa organisationer utan någon stabil intern struktur. Hon tror att Andrónico Rodríguez på sikt kan bli den som försöker hålla samman alla de sociala rörelserna. Men för det krävs att han förbereder sig inför nästa vårs regionalval.

– Det blir ett test av hans ledarskap och hans förmåga att kliva fram ur Evo Morales skugga.