Tidigt på morgonen den 10 februari 1940 knackade det på dörren hos snickaren Theodor William Johnsen i Ängby utanför Stockholm – ÖPPNA! DET ÄR POLISEN! En av över tusen aktioner den dagen, med 2 000 poliser i rörelse, över hela landet – i syfte ”att skaffa fram bevis för kommunisternas landsförrädiska verksamhet”.
Polisen ger sig snart av, Johnsen har inget att frukta – men däremot tar man med sig hans inneboende: en norrman som saknar giltiga resehandlingar, och som falskeligen uppger sig heta Fridtjof Johannesen. Han kommer att vara den ende av dem som grips denna dag – i hela vårt avlånga land! – som sätts i fängelse.
Efter några dagar måste han uppge sitt riktiga namn. Och snart har man bevis för att han tillhör en hemlig sabotageorganisation. Man delger honom inte misstankarna, utan dömer honom i stället för brukande av falska resehandlingar, till åtta månader och femton dagars fängelse, varefter han utlämnas till Norge, den 20 februari 1941.
Varför accepterade han myndigheternas utlämningsbeslut? Varför kastade han inte masken och sökte asyl? Föreställde han sig inte det öde som väntade honom, vid återkomsten till ett Norge där nazisterna nu styrde och ställde? Och varför reagerade inte omvärlden? Kunde inte någon ha kastat en enda käpp i det hjul som satts i rullning för hans räkning… och som snart skulle krossa honom?
Det är historien om norrmannen Martin Rasmussen Hjelmen – motståndsman, sabotör/terrorist – som på ett märkligt sätt fortsätter att kasta sin skugga över svenska flyktingsaker. Ett slags flyktingärendenas arketyp, ett människoöde som ljuder med sin egen distinkta ton ur historiens djup var gång en flykting lämnas ut på ovissa grunder till ett ovisst slut, och upprör våra samveten. Uppmärksammad av den parlamentariska undersökningskommission som ägnade hans fall ett helt särskilt kapitel i sitt betänkande SOU 46:36, Betänkande angående flyktingars behandling.
I ett brev som vidarebefordrades till kommissionen skriver norrmannen Yngvar Jensen till ”kamrat Emil”:
”Hvis du bare kunde forestille dig hva som foregikk i Tyskland.”
Dessa vardagliga och samtidigt pregnanta rader kanske skrevs med tanke på Sverige, och svenskarna – grannlandet hade profiterat på kriget genom sin eftergiftspolitik, det blågula broderfolket hade blundat och tigit bakom sin berömda pose av Svensk Tiger, som inte ligger långt från det spanska uttrycket se hacer sueco – som ordagrant betyder ”göra sig svensk”, men används i betydelsen ”spela ovetande; spela dum”… Nu var det 1945 och kommissionen rivstartade innan krigets ruiner knappt hunnit kallna. Dags att kasta skygglapparna, menade en hittills mycket frustrerad opinion, fram i ljuset med saker och ting bara, låt oss äntligen rensa upp i det här Augias-stallet… Klagomålen strömmade in till kommissionens sekretariat, Jensens brev var bara ett led i materialinsamlandet. Han hade tillbringat en tid i nazistiskt fängelse tillsammans med Hjelmen:
”Etter opphold i Möllergata 19… ble han i fly transportert till Gestapofengslet i Albertstrasse i Berlin. Derfra gick ferden till Fühlsbüttel i Hamburg. Her ble han lagd i lenker. Forhörene gik dag og natt. (—) I begynnelsen av september 1942 ble vi som da var i Fühlsbüttel kjört till Sachsenhausen og så videre til Düisburg, hvor han var sammen med meg i år. Han ble da sent till Kanalöyene og jeg till Buchenwald. I mai 1943 kom vi begge till Moabitfengslet i Berlin hvor vi kom for undersökelsedommeren. (—)
Jag kjennte ham som en god kamerat hjemme. Men hva han betöd for meg som lidelsefelle kan jeg ikke beskrive. Man finner ikke mere en ett menneske på millionen av slike som han.”
Brevet från Yngvar Jensen bidrog till att kasta ljus över Martin Hjelmens olycksöde, den fruktansvärda tortyren och hans rysliga slut. Men vem var han egentligen?
Han var född på Vestlandet, ute i havgapet väster om Bergen, i Öygardens kommun på gården Hjelmen. Fadern var en sjöman som gått i land, politiskt engagerad i borgerliga Venstre, arbetsam, skötsam och kristen. Som alla andra unga män på trakten drog Martin till sjöss och blev borta i många år. Han uppehöll sig en tid i Australien, och där vanns han för kommunismens sak, i likhet med många andra sjöfolk vid denna tid.
I sin bok Nödvändig innsats.. Sabotörene som skapte den aktive motstanden, tecknar historikern Lars Borgersrud porträtten av några unga män som bildar ett grundmönster i hans skildring: sjömän/arbetare, engagerade för Spanien, antifascister, internationalister och kommunister.
Det var sådana män som den tyske kommunisten Ernst Wollweber var ute efter när han grundade sin illegala sabotageorganisation, så småningom ryktbar under namnet Wollweberligan eller Osvaldgruppen. Hjelmen återvände från Australien och värvades snart av Wollweber. Transporter till Francosidan i Spanska inbördeskriget blev de första målen. I september 1937 sänktes det första skeppet i Antwerpen.
Ledare för aktionerna i Norge blev Asbjörn Sunde – den legendariske ”Osvald” – medan Hjelmen tog ansvaret för området Luleå-Kiruna-Narvik, varifrån han organiserade tillgången på dynamit från LKAB:s stora dynamitlager – levererat av Tyskland som betalning för malmleveranser – och bomber med tidsinställningar konstruerade av en elektriker vid LKAB vid namn Edvard Nyberg.
Alla höll inte tätt. Redan i februari 1939 hade en av ligamedlemmarna kommit in på polisstationen i Luleå och avslöjat hemligheter; han hade visat utrustning som skulle användas vid sprängningarna, och han skulle hjälpa till att identifiera personer. Hans uppgifter skulle komma att bli värdefulla för polisen.
Det är en historiens ironi att Martin Hjelmen skulle gripas i den stora kommunistrazzian i februari 1940. Denna aktion hade beordrats av socialminister Gustav Möller, mot polisledningens önskan, som en eftergift mot den antikommunistiska stämningen under pågående vinterkrig. Polisen befarade att aktionen skulle bli verkningslös. Dessutom skulle den kunna störa den pågående spaningen och infiltrationen av Wollweberligan.
Hjelmen satt nu i fängelse hos kriminalpolisen i Stockholm. Först hände ingenting. Men genom handstilsanalyser av Hjelmens resekort – han hade tre stycken olika på sig – kunde man via samarbete med norsk polis fastställa hans identitet och förbindelse med organisationen.
Wollwebersaken hade fört samman polisen i de nordiska länderna med den tyska polisen, som leddes av nazistpartiets koryfé Reinhard Heydrich, vid regelbundet återkommande poliskonferenser och täta informationsutbyten. Nu gällde det att inte röja vad man visste, eftersom den intressanta fången kunde slå larm och varna sin organisation. Han sattes i isolering, hans post censurerades och man gjorde allt för hålla honom ovetande.
Kanske lyckades polisen med denna taktik, kanske invaggades han i säkerhet, kanske fick han den bedrägliga känslan att man betraktade honom som ”a small fish”. I alla händelser verkar han ha accepterat beslutet om utlämning. Men det finns uppgifter om att han reagerade med förvåning när han fick veta att norska poliser skulle möta honom vid gränsstationen Kornsjö. Om några dagar skulle han befinna sig i ”dödens förgård” – Gestapos fängelse.
Yngvar Jensen, han med brevet till kamrat Emil, berättade en delvis annorlunda historia för undersökningskommissionen. Utlämningen, hade Hjelmen själv berättat för Jensen, ingick i ett större handelsavtal med Tyskland om kol- och malmleveranser. Han hade inte alls velat bli utvisad. Men för att undgå det måste han börja berätta, erkänna något, kanske röja sina kamrater, och det kunde han inte tänka sig.
Undersökningskommissionens slutsats var klar och tydlig:
”Handläggningen av detta utvisningsärende ådagalägger enligt undersökningskommissionens mening otillräcklig förbindelse mellan olika svenska myndigheter. Hjelmens härav föranledda överlämnande till tyska myndigheter hade enligt kommissionens mening ej bort ske.”
Dryga fyra år återstod av världskriget när Martin Hjelmen klev på tåget mellan norska poliser i riktning Oslo och Gestapo. Tyskland skulle gå till anfall mot Sovjetunionen och Japan angripa USA vid Pearl Harbour; kriget skulle bli universellt och sluta som en universell kamp för eller emot nazismen/fascismen. Gestapochefen Reinhard Heydrich, nu befordrad till protektor över provinsen Böhmen-Mähren, sköts i Prag på öppen gata av motståndsmän, som hann ropa BÖDLAR DÖR OCKSÅ! innan de greps. Världen började lossna ur det nazistiska järngreppet och förändrades i grunden. Totalt skulle Wollweberorganisationens omkring 200 sabotörer utföra mer än hundra aktioner och förlora 35 av de sina.
I nazisternas tortyrkammare var Hjelmen så svårt plågad av tortyren att han försökte begå självmord genom att skära av sig pulsådrorna med ett rakblad som han gömt i sin rockärm. Den 30 maj 1944 fördes han och medfången Barley Pettersen, hamnarbetaren från Narvik, ner i tukthuset Brandenburg-Gördens källare där de avrättades genom halshuggning.
Ernst Wollweber, organisationens grundare och ledare, lyckades klara livet genom ännu en av en historiens ironier. Svenskt fängelse blev hans räddning och livförsäkring. Tyskarna krävde upprepade gånger hans utlämning. Men han utlämnades slutligen till Sovjetunionen och blev senare under några år säkerhetsminister i det nya DDR, innan han föll i onåd och skrev sina memoarer som kunde återfinnas (nergrävda i hans trädgård) efter hans död 1967.
Osvaldgruppens historia förtegs och förträngdes och de överlevande behandlades mycket illa i efterkrigstidens Norge. Historien revideras alltid, skrivs alltid om. En historiker kan liknas vid en datatekniker som försöker återställa raderade och överskrivna meddelanden i en brottsutredning, i sina försök att hitta den ursprungliga mänskliga och sociala förståelsen av ett skede. När Martin Hjelmens öde befriats från samtidens ideologiska blockeringar, kan den egentliga innebörden återskapas: mänskliga yttringar av mod och motståndsvilja i vår tid, och politiskt förtryck.
