I somras gav en fransk politiker en öppenhjärtig tidningsintervju. Han sade att Frankrike ”är sjukt av communautarisme (ett ord som avser parallellsamhällen och som anses inkompatibelt med de franska republikanska värdena) och numera även en politisk islam som söker underminera republikens värden”. Han beskrev ett nytt lagförslag från regeringen som ett skydd mot ett framtida ”inbördeskrig”. Några dagar senare varnade han för att delar av det franska samhället höll på att ”förvildas”, ett ord med lång historia inom den franska extremhögern. Förra fredagen sade samma person att man borde sluta dela ut gratis mat till migranterna i lägret i nordfranska Calais.

Man skulle kunna tro att politikern ifråga representerade det höger­extrema partiet Rassemblement national, eller den högra flanken av det konservativa Republikanerna. Men det var den nye inrikesministern Gérald Darmanin, en av president Emmanuel Macrons nya ministrar, som uttalade orden.

Utanför Frankrike ses Macron ofta fortfarande som de ”europeiska värdenas” försvarare och liberalismens sista hopp inför den höger­­populistiska vågen. Men på hemma­plan har presidenten de senaste månaderna gjort en kraftig högersväng, i synnerhet i sociala och symbol­politiska frågor. Det ”kulturkrig” som har kommit att dominera politiken i många västerländska länder de senaste åren kretsar i Frankrike i princip runt en enda sak: islam. Och Macron har uppenbarligen gjort kampen mot detta ”hot” till sin valstrategi. Med ett och ett halvt år kvar till nästa presidentval har Macron valt att röra sig åt höger för att utmåla sitt parti La République en Marche som garanten för den republikanska ordningen.

Förra fredagen presenterade han det nya lagförslag som hans inrikesminister svepande talade om i somras. I en förort till Paris talade han i över en timme om behovet att bekämpa det som hans regering kallar ”separatismen” i samhället. Regeringen har länge använt begreppet i plural, men det framgår för de flesta att det är islam som avses. Bland annat ska hemskolning försvåras, med argumentet att alternativet används för att hindra elever från att delta i simundervisning. Macron sade sig också vilja utsträcka den sekulära lagstiftningen som förbjuder religiösa yttringar i offentliga sammanhang till privata företag. Som exempel nämnde han busschaufförer som vägrar släppa på kvinnor på grund av deras klädsel, eller som kräver att muslimska kvinnor bär slöja.

Varför dessa frågor skulle vara särskilt viktiga just nu, mitt i en pandemi, är inte uppenbart. Det faktum att bara 50 000 elever, 0,5 procent av det totala antalet, i Frankrike hemskolas, samt att ”religiösa symboler” har varit förbjudna på offentliga inrättningar sedan 2013 antyder att det rör sig om ren opportunism.

Utspelen började redan förra året. I oktober 2019 gav presidenten en lång intervju till den högerextrema tidningen Valeurs Actuelles. Där talade han vitt och brett om behovet av att upprätthålla de republikanska värdena, inte minst i skolorna, och att reglera invandringen. Under regerings­ombildningen i somras uppgraderades även den tidigare jämställdhetsministern Marlène Schiappa till minister för ”medborgarskap”, en portfölj som regeringen hävdar är ”extremt viktig”. Schiappa kommer bland annat att vara ansvarig för integration (eller ”assimilation” som är den franska doktrinen) av invandrare, kampen mot den nämnda ”separatismen” och upprätthållandet av den sekulära statsideologin laïcité – ett begrepp som ofta används för att motivera marginaliseringen av islam och muslimer i Frankrike.

I september i år fördjupade utbildningsministern Jean-Michel Blanquer dessutom regeringens nykonservativa symbolpolitik med att uppmana unga tjejer att följa ”republikens klädkod”, det vill säga att inte bära korta kjolar och urringade blusar i skolan. Utspelet blev föremål för hån och förlöjliganden och tycks i förlängningen bara ha fått motsatt effekt, med hashtaggar och rörelser på sociala medier som uppmanar flickor att klä sig hur de vill. Blanquer blev också snabbt påmind om att nationalsymbolen Marianne på Eugène Delacroix klassiska revolutionsmålning ”Friheten på barrikaderna” knappast lever upp till ministerns klädkod. Ministerns kommentar var också förvånande då franska regeringar länge har varit måna om att kvinnor hellre bör klä av sig än på sig, inte minst i debatten om den muslimska baddräkten ”burkini” för fyra år sedan.

Kvinnor protesterar mot utnämningen av Gérald Darmanin till ny inrikes­minister i Paris den 10 juli. Emmanuel Macron har knappt berört våldtäkts­anklagelserna mot Darmanin med ett ord. Foto: Francois Mori/AP/TT.

Macrons högervridning inför omvalskampanjen påminner om en annan presidents. Inför valet 2012 gjorde Nicolás Sarkozy en liknande svängning. Trots att han hade valts på en mer öppet borgerlig politik än Macron var det på många sätt ett traditionellt nyliberalt program. Inför hotet från dåvarande Front national valde Sarkozy dock att anamma flera av det partiets frågor och spela på samma främlingsfientlighet som extremhögern alltid slagit politiskt mynt av. Sarkozy lät utvisa romska familjer och presenterade sig inför valet som garanten för ett ”starkt Frankrike”. Detta sätt att iklä ett nyliberalt program en auktoritär skrud är på många sätt vad Macron försöker upprepa inför valet 2022. Den tydligaste bekräftelsen på det är att han under sommaren utnämnde Jean Castex till ny premiärminister och den nämnde Darmanin till inrikesminister, båda gamla trotjänare till Sarkozy. Den senare har dessutom anklagats för våldtäkt och har öppet kritiserat metoo-rörelsen. En mer konservativ signal politisk får man leta efter.

En annan likhet mellan Macron och Sarkozy är att den senare också gick till återval under en ekonomisk kris. Den franske journalisten Romaric Godin skriver i sin bok La guerre sociale en France (som snart utkommer på svenska under titeln Klasskriget i Frankrike) att finanskrisen 2008 fick Sarkozy att upptäcka förtjänsterna med den franska välfärdsmodellen. Denna har nämligen stabiliserande effekter på ekonomin i ett krisläge, något som gjorde att Frankrike inte drabbades lika hårt av krisen som många grannländer. För Sarkozy innebar detta att hans nyliberala projekt tog slut där och då, ”på världsekonomins ruiner”. När coronapandemin försatte världsekonomin i fritt fall i våras såg det ut som att Emmanuel Macron skulle dra samma slutsats som sin föregångare. I en intervju med Financial Times talade han om krisen som en ”antro­pologisk chock” som fått oss alla att ”vakna”, och att man inte längre kan räkna med att den liberala globaliseringen kan fortsätta som förut. De följande veckorna talade han om hur staten måste ta en större roll i ekonomin, och juli meddelade han till och med att den myndighet som sysslade med ekonomisk centralplanering under efterkrigstiden innan den lades ned 2006 ska återinrättas.

Men när finansministern Bruno Le Maire i förra veckan presenterade sin ”återhämtningsbudget” var det uppenbart att Macron inte har övergett sin ursprungliga nyliberala politik, utan snarare bara omformulerat den. Vid första ögonkast framstår budgeten visserligen som ovanlig. Underskottet beräknas förbli högt, på 6,7 procent av BNP, och statsskulden väntas växa till 116,2 procent, från 2019 års 98,1 procent. Men den åtgärd som regeringen ämnar svara på krisen med, 100 miljarder euro över två års tid, är enligt Godin långt ifrån tillräcklig. Detta eftersom stimulanspaketet bara är inriktat på utbudssidan av ekonomin. I stället för att stimulera efterfrågan kommer pengarna att gå till att stödja företag, utan krav på motprestation. Dessutom kommer de offentliga utgifterna, som skulle ha krympt med rekordstora 1,3 procent nästa år, bara att öka med ynka 0,4 procent med ”stimulanspaketet”. Det är en lägre siffra än för förra året, vilket innebär att regeringen i själva verket bedriver åtstramning som svar på krisen – en pro-cyklisk politik kommer bara kommer att förvärra krisen.

Pandemin har heller inte fått regeringen att överge den impopulära pensionsreformen, som är baserad på det svenska systemet och som utlöste stora strejker förra vintern. Projektet ligger för tillfället på is men Macron har gjort klart att man kommer att återuppta reformen så fort som möjligt. Detta kan också förklara varför presidenten lagt så stort fokus på identitets- och symbolfrågor inför valet. En regering som vägrar att överge en redan impopulär nyliberal politik, även under en ekonomisk kris som denna, har intresse av att avleda uppmärksamheten från den. Som Godin argumenterar i sin bok är Macron den senaste i en rad presidenter av olika kulörer som försökt införa nyliberalism i Frankrike. Macron är dock den första presidenten som valts på ett uttryckligen nyliberalt program. Och till skillnad från sina föregångare, som alla förr eller senare tvingades ge upp på grund av sociala proteströrelser eller ekonomiska kriser, tänker han uppenbarligen inte låta sig stoppas, inte ens av en pandemi.

Om Macron så lättvindigt har kunnat vända sin identitetspolitiska kappa efter vinden beror det också på att hotet från vänster i princip är neutraliserat. I opinionsmätningarna inför presidentvalet får vänsterns Jean-Luc Mélenchon och hans parti La France insoumise bara omkring 15 procent av rösterna i en första valomgång. Det är långt bakom Macron och extremhögerns Marine Le Pen som ligger i delad ledning på runt 25 procent. Socialistpartiet, som inte är i närheten av att ta sig ur den kris som François Hollandes presidentskap försatte partiet i, får i sin tur bara mellan 4 och 13 procent, beroende på vilken kandidat som föreslås. Därtill kommer miljöpartiet EELV på runt nio procent, samt en samling trotskistiska grupper som tillsammans knappt får ihop fem procent. Dessa siffror ska givetvis tas med en stor nypa salt eftersom valsystemet med majoritetsval i två omgångar tvingar väljare att rösta taktiskt. Men de säger ändå något om vänsterns marginaliserade läge. Macron kan av allt att döma räkna med att än en gång få vänsterns röster gratis i en andra valomgång mot Le Pen, utan att ge dem någonting i utbyte.

Denna situation har gjort att även vänstern har dragits med i den allt mer hysteriska besattheten av lag och ordning. I stället för att peka på det faktum att kriminaliteten totalt sett fortsätter att sjunka i Frankrike, medan de medborgerliga och individuella rättigheterna stadigt fortsätter att urholkas av ett allt hårdare fokus på säkerhet – inte minst sedan undantagstillståndet som infördes efter terrorattackerna i Paris i november 2015 skrevs in i grundlagen av Macron för två år sedan –, tycks den breda vänstern nu gå till val på att utmåla sig som mer effektiv än högern i fråga om lag och ordning. Visserligen står flera partier fortfarande för en klassisk vänsterpolitik, såsom legalisering av cannabis och reform av de mest kritiserade delarna av den franska poliskåren, som fått stor uppmärksamhet för sitt brutala svar på de gula västarnas proteströrelse. Men på det hela taget håller en påtaglig omsvängning på att göras mot en hårdare politik inom den franska vänstern.

I mitten av september organiserade vänsterpartiet La France insoumise en konferens i Paris med titeln ”Säkerhet, våld, kriminalitet: tillbaka till det sunda förnuftet”. Jean-Luc Mélenchon motiverade där sitt partis nya fokus på lag och ordning med att man inte strävar efter en mer auktoritär utan en mer effektiv politik. Som exempel tog han det pinsamma polisingripandet i staden Grenoble några veckor tidigare. En ung man hade gripits för att ha uppträtt med pistoler och droger i en video på nätet. Det framkom dock att mannen bara hade spelat in en hiphop-video med låtsasvapen. ”Det är vår position som är den starka. I åratal har vi anklagats för att vara naiva mjukisar, nu är det vi som anklagar er för att vara ineffektiva!”, sade Mélenchon och riktade sig uppenbarligen till regeringen.

Även miljöpartiet EELV, Socialistpartiet och till och med kommunistpartiet PCF har anammat denna syn. Samtliga partier går till val på ökade anslag till Polisen, snabbare rättsprocesser och ett bättre förhållande mellan offentligheten och ordningsmakten. PCF:s partiledare, Fabien Roussel, sade nyligen till tidningen Mediapart:
”I stället för att dekonstruera säkerhetsdiskursen måste vi ta oss an denna fråga som ofta har utgjort ett problem för oss i byar och städer som vi har styrt och förlorat.”

För det socialdemokratiska Socialist­partiet är detta inte nytt. François Hollandes andra premiär­minister Manuel Valls inkarnerade länge den auktoritära mitten-­vänstern, tills hans politiska karriär tog slut när han förlorade kampen om att bli partiets presidentvalskandidat i primärvalen 2017 mot Benoît Hamon. Socialistpartiet har också nyligen vunnit lokalval, bland annat i den ökända Parisförorten Saint-­Denis, på ett program fokuserat på lag och ordning.

Men frågan är hur den radikala vänstern ska kunna locka väljare med en politik som spelar högern rakt i händerna. Risken är stor att man i stället för att växa hjälper de partier som står för den mest hårdföra politiken i lag och ordningsfrågor, det vill säga extrem­högern.