Folkets hus i Umeå vill ”lyfta fram och levandegöra” den konst som finns i huset. Därför har man skapat ”Konstvägen”, med guidade turer och en nyskriven broschyr, tavlorna har hängts om, fått skyltar och bättre belysning. Paketet är komplett med den obligatoriska satsningen på ungdomar. Det finns planer på att täcka en hel vägg med ett graffitiverk. Ungdomar intresserar sig som bekant för konst bara om det är graffiti. Jag minns hur jag som relativt nyinflyttad Ådalsbo följde med ett par grannar på bjuddans som gick på Ramvik Folkets hus. Det första jag såg när vi kom dit bärandes på våra påsar var en stor tavla av Amelin. ”Det är inte möjligt” tänkte jag, helt övertygad om att det var en reproduktion, och gick fram för att kolla. Det var ett original.

Några bjuddanser senare var jag något klokare, och visste att det finns många Amelin och tavlor av andra duktiga konstnärer runt om på Folkets hus. Väja, Frånö, Bollstabruk, Kramfors. Genomgående konst som brukar klassificeras som ”arbetarkonst”.
Nog hänger den bra där den hänger. Den väcker ingen uppmärksamhet – utom bland utsocknes – men varför ska den göra det? God konst som ett självklart inslag i vardagen, det kan inte vara bättre, och ingen behöver hitta på några jippon för ”lyfta fram” den.
Däremot är det betydligt mer oroväckande vad som ska hända med alla Folkets hus. Det kan tyckas vara en annan historia, men är det verkligen det?

Att presentera konst har alltid varit ett av Folkets hus-rörelsens uppdrag. Men vad händer med konstsamlingarna när Folkets hus försvinner? Och det gör de, tyvärr. Ekonomiska bekymmer och brist på personer som vill engagera sig i styrelsearbete gör att många Folkets hus, framför allt på mindre orter, kallställs och lämnas att förfalla, eller säljs till privata företag som förvandlar arbetarrörelsens gamla mötesplatser till lågprisbutiker.
I större städer är det bättre ställt, inte minst tack vare möjligheter till kommersiell anpassning. Vilket har sitt pris. För ett tag sedan rasade en upprörd strid på Folkets hus i Stockholm, som för övrigt är en del av en anläggning med det föga folkrörelsemässigt klingande namnet ”City Conference Center”.

Ett privat företag som skulle hålla sin konferens där ansåg att en stor tavla av Amelin störde och ville ha bort den. Det kan man förstå. Här ska man diskutera profiter, vem vill då vara beskådad av några militanta proletärer med något hotfullt i blicken? Det blev en kompromiss, tavlan täcktes över.
Förr täckte moralens väktare över könsorganen på tavlor och statyer. Nu döljer man klassmedvetna arbetare. Klasskampen har blivit obscen.