Luften är lättare att andas på Bogotás gator och torg, fylld av hopp. Där råder inte längre det eviga våldets och den ändlösa konfliktens blytunga, olycksbringande, räddhågsna stämning. Kriget i Colombia är ett av världens längsta. Det började, eller intensifierades, när härskarklassen den 9 april 1948 mördade Jorge Eliécer Gaitán, en oerhört populär folkledare som krävde social rättvisa, jordreform och finansreglering. Sedan dess räknas antalet dödsoffer i hundratusental. Idag, när fred råder i stort sett i hela södra världsdelen, framstår denna konflikt – Latinamerikas sista krig – som en kvarleva från gången tid.
När jag reser runt i landet och talar med diplomater, intellektuella, socialarbetare, journalister, akademiker och folk i fattigkvarteren får jag intrycket att det denna gång är på allvar. Något verkar faktiskt vara i görningen sedan president Juan Manuel Santos i början av september kungjorde att regeringen och upprorsledningen skulle inleda fredsförhandlingar. Det startar i Oslo och fortsätter i Havanna med Kubas och Norges regeringar som ”garanter” och Venezuelas och Chiles som ”ledsagare”. Medborgarna tror på det: att ett nytt läge har uppstått i och kring landet som gör det möjligt att drömma, men försiktigt. Skulle freden kanske ligga inom räckhåll, äntligen?
Det är inte första gången under krigets 65 år som regering och gerilla slagit sig ner för att förhandla. Denna konflikt har genomgått många skeden. Efter mordet på Gaitán bröt ett regelrätt inbördeskrig ut – ”Våldet” – som ledde till tiotusentals döda. För att försvara bönder och medelklass bildade liberaler gerillagrupper (Gaitán var ledare för Liberala partiet), den största fanns på slättlandet i öster. Med hjälp av armén, vägledd av USA, inledde härskarklassen en omfattande våg av terror och förtryck. De liberala grupperna övergav vapnen och återinträdde i det politiska livet. Men det gjorde inte de små väpnade grupper som samlats i landskapen Tolima, Hulla och Cundimarca och med tiden blev några av dem kommunister. De gick samman 1964 under ledning av Manuel Marulanda, ”Tirofijo”, Prickskytten, och grundade Colombias revolutionära väpnade styrkor, Farc.
Ett år senare, 1965, tillkom Nationella befrielsearmén, ELN, inspirerad av kubanska revolutionen. Där stred och stupade prästen Camilo Torres. Han blev de progressiva kristnas symbol för att kyrkan kunde ta ställning för de fattiga. Till ELN hörde också den spanska prästen Manuel Pérez. 1965 bildades också en annan gerillagrupp, Folkliga befrielsearmén, EPL, det maoistiska marxist-leninistiska kommunistpartiets väpnade gren, ledd av Pedro Vásquez Rendón och Pedro León Arboleda.
1973 trädde en ny gerillaorganisation fram, 19:e aprilrörelsen M-19. Den var ett uttryck för medelklassernas protest mot det valfusk som berövade general Gustavo Rojas Pinilla segern i presidentvalet den 19 april 1970. Med åren skulle M-19 radikaliseras politiskt.
På 1980-talet uppstod också en ”tredje kraft” – förutom regeringens och gerillornas väpnade styrkor: de paramilitära grupperna, utbildade av armén och finansierade av storgodsägarna. Uppgiften var att med omfattande, grymt och hänsynslöst våld terrorisera upprorets folkliga stöd – fattigbönderna. Vid denna tid tillkom också en ”fjärde kraft”, knarkhandlarna med sina egna väpnade ligor som köpte medverkan från paramilitärerna och betalade ”skatt” till upprorsstyrkorna.
Så kan den colombianska konflikten sammanfattas på 1980-talet. Då hade också en ny samhällsgrupp uppstått, de miljoner fattiga landsbygdsbor som det utbredda våldet fördrivit till städerna. De trängdes samman i hoplappade skjul i storstädernas utkanter, framför allt kring Bogotá. Där finns idag omkring nio miljoner eller 20 procent av landets invånare.
Flera försök har gjorts att få slut på kriget. Med löfte om att genomföra reformer och införliva gerillakämparna i det politiska livet lyckades den konservativa presidenten Belisario Betancourt 1984 uppnå eldupphör med Farc och M-19. Då bildade Farc Fosterländska förbundet UP, som i valet 1986 vann sex platser i senaten, 23 i underhuset och 300 kommunalråd. Men denna valframgång gav upphov till en attentats- och mordvåg. På kort tid förintades över 3 000 UP-ledare på olika nivåer. Det skapade ett djupt trauma och Farc intensifierade den väpnade kampen. M-19 övergav dock vapnen 1989 och trädde in i det civila politiska livet.
Det var 1998 som president Andrés Pastrana i ett dramatisk utspel kontaktade Manuel Marulanda för samtal. Förhandlingar inleddes med Farc och trots den hårda kritiken i de egna kretsarna demilitariserade han ett landsbygdsområde i Caguán för att underlätta kontakterna med gerillan. Han gjorde detsamma med ELN. Men paramilitärerna saboterade än en gång fredsförsöken och mångfaldigade massmorden på fattigbönder. Och Farc återupptog kampen. Frustrerad och besviken undertecknade regeringen ett militäravtal med USA om att dra igång ”Plan Colombia” för att segra militärt. Efter valet av Alvaro Uribe 2002 stärktes satsningen på en militär lösning. Arméns offensiv intensifierades med Washingtons högteknologiska vapenarsenal. Och flera av Farcs ledare (Raúl Reyes, Alonso Cano, José Briceño ”Mono Jojoy”) dödades.
Frågan är varför den nya presidenten Juan Manuel Santos, som valdes i augusti 2010 och som varit Uribes oförsonliga försvarsminister, har satsat på förhandlingar? ”För att denna gång”, säger han, ”ligger planeterna på samma kurs”. Både den nationella och internationella konjunkturen är den bästa möjliga.
Till att börja med är Farc inte längre vad de varit. De är utan tvekan fortfarande Latinamerikas mest enastående gerilla med sina omkring 20 000 kämpar som håller igång tiotals frontavsnitt. Och de är också den enda gerillaarmé i kontinentala Latinamerika som inte har besegrats militärt. Men satellitövervakningen och den massiva användningen av militära drönare gör att regeringsstyrkorna kan kontrollera gerillans kommunikationer och förflyttningar. Den djungel där Farc fann fristad har blivit alldeles genomskinlig och allt svårare att gömma sig i. Och den succesiva avrättningen (med den israeliska tekniken för selektiva mord) av gerillans ledarskikt försvårar dess omorganisering.
Samtidigt har några av de avskydda kampformer som Farc använt (gisslantagande, fångavrättning, attentat i blindo) medfört att en betydande del av civilsamhället vänt dem ryggen. Farc är inte besegrade, långt därifrån, och skulle antagligen kunna fortsätta konflikten under många år. Men de kommer inte att kunna segra. Möjligheten att uppnå militär seger har försvunnit. Och det ändrar allt. Men om fredsförhandlingarna leder till ett hedersamt avtal, kan de säga farväl till vapnen och inträda i det politiska livet med den äran.
Men när president Santos nu, till allmän förvåning, beslöt att inleda fredsförhandlingar så var det inte bara för att Farc är militärt försvagade. Utan också för att storgodsägarklassen som sedan 1965 motsatt sig jordreform i Colombia – praktiskt taget det enda landet i Latinamerika som på grund av storgodsägarnas fastlåsning inte genomfört någon omfördelning av jorden – inte längre har samma makt. Under de senaste årtiondena har en ny stadsbaserad härskarklass befäst sin makt och blivit mer inflytelserik än landsbygdens.
Under krigets värsta år isolerades de stora tätorterna från landsbygden. Det blev omöjligt att ta sig mellan dem och det egentliga Colombia blev ett slags ”skärgård av städer”. Dessa stora städer dit miljoner trängdes ihop undan kriget, utvecklade sin egen växande ekonomi – industri, tjänster, fin
anser, import-export etcetera. Den är idag landets viktigaste och det är den som Juan Manuel Santos på sätt och vis företräder. På samma sätt som Álvaro Uribe företräder storgodsägarna och motsätter sig fredsprocessen.
Fredsintresset hos borgarklassen har ekonomiska orsaker. För det första, priset för fred, det vill säga en – antagligen blygsam – jordreform, skulle storgodsägarna få betala, inte städernas överklass. Den har inget intresse av odlingsmark utan av det som finns därunder. Freden skulle göra det möjligt att utvinna väldiga mineraltillgångar som det omättliga Kina eftertraktar. För det andra utgår städernas näringsliv från att med fred i landet skulle de omåttliga militärutgifterna kunna ägnas åt att minska de avgrundslika sociala klyftorna. Colombia är på väg mot 50 miljoner invånare. Det är en betydande kritisk massa konsumenter om de får ökad köpkraft. I den meningen ser colombianerna hur den omfördelningspolitik som genomförs i flera latinamerikanska länder, Venezuela, Brasilien, Bolivia, Ecuador, Argentina med flera, har aktiverat den inhemska produktionen och främjat de lokala företagen.
Till allt detta kommer en regional aspekt. Latinamerika genomför nu en omfattande regional integration. Nyligen bildandes Unasur (Sydamerikanska nationernas förbund) och Celac (Latinamerikanska och karibiska gemenskapen) där Colombia spelar en viktig roll. Inför denna dynamik blir kriget otidsenligt, som Venezuelas president Hugo Chávez sagt upprepade gånger. Och det vet Farc. Tiden har kommit för vapnen att tystna. Och dessutom har verkligheten i Latinamerika visat att trots alla hinder är det möjligt för progressiva organisationer att fredligt erövra den politiska makten. Det har Venezuela, Bolivia, Nicaragua, Ecuador, Uruguay, Brasilien etcetera visat.
Ännu är farorna många. Motståndarna till fred – Pentagons hökar, extremister inom armén, storgodsägarna, paramilitärerna – försöker sabotera fredsprocessen. Men så länge förhandlingarna fortsätter verkar allt tyda på att konflikten närmar sig sin upplösning. Äntligen.
Översättning: Eva Björklund
