– Jag tror alla som jobbar här kommer må bättre och att vi kommer att kunna arbeta mer effektivt med lite längre veckovila, förklarade vd Mats Klippinger för SVT, efter att hans HR-företag Pagera i Linköping infört 4,5 dagars arbetsvecka.

I Socialdemokraternas nya partiprogram kommer någon form av sänkning av arbetstiden att presenteras. Frågan är om det blir lika radikalt som LO:s förra ordförande Susanna Gideonsson vill. Hon föreslog nyligen att förbundet under sin kommande kongress borde driva på för 30 timmars arbetsvecka, något det sedan tidigare finns kongressbeslut på.¹ På kongressen togs också beslut att driva frågan aktivt i avtalsrörelserna.

Utanför Sveriges gränser har en liknande diskussion tagit fart. I USA lade nyligen Bernie Sanders fram en motion med målet att minska arbetsveckan från 40 till 32 timmar. Frågan har också debatterats flitigt i Portugal, Belgien, Spanien och Storbritannien. I flera länder, inklusive Sverige, har test med arbetstidsförkortningar skett. De har visat på bättre hälsa och välbefinnande och lägre sjukskrivningstal. I en brittisk studie av fyra dagars arbetsvecka valde 54 av 61 företag som deltog att behålla reformen när experimentet var över.²

Det finns goda skäl att sänka arbetstiden. Ett av de återkommande argumenten har varit rättviseaspekten. Produktiviteten har ökat med en häpnadsväckande takt sedan 40-timmarsveckan infördes, men trots det har löntagare inte fått ta del av denna ökning i form sänkt arbetstid. Tvärtom; i och med den senaste höjning av pensionsåldern till 66 år och den kommande ökningen till 67 år, så höjs livsarbetstiden med två år, vilket motsvarar en förlängning av arbetsveckan med två timmar. Att inte få skörda frukterna av den ökade produktiviteten i form av mer fritid, utan i stället arbeta längre, framstår som en orättvisa.

Ett annat argument, som dock varit frånvarande i debatten, är att arbetstidsförkortningar är att föredra framför löneökningar, då de förra inte kan försvinna med inflation. En förkortning är alltså en en inflationssäkrad vinst.

Ytterligare ett argument, som Roland Paulsen nyligen lyfte i DN, är att minskad arbetstid ökar löntagarnas makt. Detta sker då företagen kommer behöva anställda fler, vilket minskar arbetslösheten och gör att arbetsgivarna måste konkurrera om arbetskraft. Löntagarna kan därmed ställa högre krav på högre löner och bättre arbetsvillkor.

Att kräva en förkortad arbetstid är rimligt. Men likväl finns det problem med strävan efter sex timmars arbetsdag. Ett av dem är det faktum att produktivitetsökningen sedan 1970 har trefaldigats. Det som tog 40 timmar då tar med andra ord 13 timmar i dag. Mot den bakgrunden framstår strävan efter 6 timmars arbetsdag som futtig. Studier visar dessutom att produktiviteten inte ens skulle påverkas vid en sänkning till 32 timmars vecka, vilket innebär att vi skulle kunna genomföra betydligt mer drastiska ingrepp. En 20-timmarsvecka vore alltså ett mer rimligt krav.

Samtidigt missar även denna kamp för en kortare arbetsdag det egentliga målet. För vad är egentligen problemet med en lång arbetsdag? Svaret är ofrihet. Den som arbetar förlorar kontrollen över sin tid, och måste ägna en betydande del av sitt liv åt något den inte själv har bestämt.

I vårt samhälle är lönearbetet ett tvång. Vi kan inte välja bort det, och vi kan sällan bestämma innehållet i det. Genom att angripa arbetsdagens längd, angriper man alltså som Karl Marx påpekat i Lön, pris och profit, enbart verkningarna – inte orsakerna bakom dem. Mot den bakgrunden beskriver Marx kampen för bättre lön som ”konservativ”, då den inte angriper lönesystemet, utan låter det fortgå. Detsamma gäller kampen för kortare arbetsdag.

Flera marxistiska teoretiker har sedan dess understrukit att lönearbetet är en historiskt specifik form av arbete, snarare än ett evigt tillstånd. De menar att det är lönearbetet i sig som är problemet i kapitalismen, snarare än orättvis fördelning av dess produkter eller för litet statligt ägande. Detta perspektiv står i centrum inom den samtida så kallade värdekritiska marxismen, som representeras av bland annat den tyske filosofen Robert Kurz och dennes Manifest mot arbetet (1999) samt den kanadensiske historiken och sociologen Moishe Postones bok Time, labor, and social domination (1996).

Bristen på frihet beror inte på arbetsdagens längd, utan på lönearbetets natur. Det är alltså dit som kritiken bör riktas. Men då måste vi ställa oss frågan varför vi över huvud taget lönearbetar. Det kan tyckas självklart att vi måste arbeta, och det är sant att arbete krävs för att reproducera människan och samhället. Lönearbetet är däremot en specifik typ av arbete, som är bunden till kapitalismen.

I kapitalismen handlar produktionen om att skapa värden, och kärnan utgörs av marknadens likställande av olika typer av arbete. Bilmontörens arbete skiljer sig från kafébiträdets, men då arbetet ger båda en lön kan de köpa varandras arbetsresultat. Att servera kafégäster kan leda till att du kan köpa en bil, och att montera en bil kan leda till att du blir serverad en kopp kaffe.

På så vis har dessa olika arbeten likställts. Arbetet har reducerats till en abstrakt kategori, ”arbete som sådant”, vilket utgör den kvalitativa sidan av värdet. Dess kvantitativa sida är tid. Ju mer arbetstid det i genomsnitt krävs för att skapa en vara, desto mer är den värd. Varor måste i kapitalismen produceras i allt större utsträckning och de skapas inte för att tillgodose mänskliga behov, utan för att skapa värden. Vår tid måste därför läggas på detta. Kapitalismen är som en vampyr, som lever av att konsumera mänsklig tid. Så länge kapitalismen finns kvar är vi fast, kortare arbetstid eller ej.

Även om kapitalisterna får ekonomiska fördelar av situationen och därmed tjänar på den, så är trots allt alla ofria i detta system. Lönearbetaren måste sälja sitt arbete för att överleva, kapitalisten måste se till att hennes produktion sker så effektivt som möjligt för att inte slås ut i konkurrensen. Alla är därmed dominerade av värdets logik. Den danske filosofen Søren Mau har beskrivit detta som ett kapitalets stumma tvång, som verkar både bortom våldets direkta makt eller ideologins subtila, och tvingar oss att följa kapitalismens tågbana.

Utan en radikal framtidsvision om lönearbetets avskaffande så går den radikala aspekten av arbetstidsförkortningarna till intet.

Människan kan alltså på sin höjd välja till vem hon ska sälja sin arbetskraft till och vilka typer av varor hon ska skapa, men kan inte välja bort att skapa värden. På så vis kommer mänskliga behov, naturens behov, och människans egen vilja att förbises i produktionen och i lönearbetet. Då målet är värdeskapande och att ständigt öka värdet, måste en otrolig mängd varor ständigt skapas. Om de är destruktiva för människan och klimatet – så som vapen, kol- och kärnkraftverk, bilar, och så vidare – spelar ingen roll.

Från både vänstern och högern framställs lönearbetet ofta som ett evigt tillstånd. På sin höjd går kritiken från vänster ut på att löntagarna inte får sin rätta del av arbetet. Angreppssättet riskerar att göra problemen permanenta, då man bortser från deras rot i form av lönearbetet.

Den positiva nyheten är att arbetet kan befrias från värdeskapandets tvångströja – om vi vill det. Att det Sisyfosliknande tillstånd vi befinner oss i är skapat av kapitalet innebär att det också kan upphävas, om målet med produktionen blir något annat.

Så klart måste vi ändå arbeta för att upprätthålla samhället. Men om lönearbetet avskaffas och ersätts med en produktion som styrs enligt demokratiska principer så kan arbetet ske för att skapa produkter som samhället gemensamt bestämt. Då styrs inte arbetet längre av en kapitallogik präglad av evig tillväxt, utan av mänskliga behov. Arbetets mål kan då vara kollektivt bestämda nyttigheter till exempel sjukvård, utbildning, bostäder, matförsörjning, mediciner, och vad det nu kan vara man demokratiskt bestämmer att målet med produktionen ska vara.

Även teknikutveckling och automatisering kan användas för att minimera den arbetstid som krävs för att tillgodose dessa av samhället bestämda behov. Friheten expanderas då både i arbetet och bortom det.

Parollen bör därför inte vara ‘sänk arbetstiden’ utan, för att citera Marx, ‘Ned med lönesystemet!’.

Det förstnämnda, friheten i arbetet, bygger på att dess mål inte längre bestäms av en blind marknadslogik med vinstmaximering som mål, utan i stället av kollektivet. Den andra friheten, bortom arbetet, bygger på att enorma mängder tid kan frigöras när vi slutar att arbeta för ändlöst värdeskapande.

Tiden vid sidan om det nödvändiga arbetet kan ägnas åt fritt arbete, det vill säga aktivitet där människan har möjlighet att göra vad hon vill. Hon kan skapa, läsa, slå dank, umgås med vänner, plantera blommor, eller vad det nu kan vara.

Om vi på riktigt vill lösa problemet med ofrihet i arbetet – i stället för att bara dämpa dess effekter med arbetstidsförkortning – måste målet vara att upphäva lönearbetet. Parollen bör därför inte vara ”sänk arbetstiden” utan, för att citera Marx, ”Ned med lönesystemet!”.

Utopiskt, ja visst. Men utan en radikal framtidsvision om lönearbetets avskaffande så går den radikala aspekten av arbetstidsförkortningarna till intet. Då kommer vi att för evigt stå axel mot axel med Sisyfos.