Nu har Maud Lindström gjort det igen: En radikal och mångfasetterad platta med feministisk vismusik. Visserligen är det hennes albumdebut, men en demoskiva med bland annat låten om alter egot Fröken Normal har redan sålt slut en gång. På kuppen växte en inbiten lyssnarskara fram med starkt fäste i Göteborg. Att döma av jublet när Lindström framträdde i Stockholm under Pride-festivalen på fullknökade Café Aguéli så sprider sig ryktet.
Albumet innehåller fem tidigare oinspelade låtar, utöver omarrangerade versioner av de som fanns på demoskivan.
I texterna och musiken gör Lindström upp med svensk vistradition samtidigt som hon vidareutvecklar den. Uppgörelsen ligger i att hon ger fingret åt den gubbighet som, med få undantag, präglat de manliga storheterna på området. Och då vill jag påpeka att “gubbe” inte ska ses som något åldersbundet. Hon för vidare och utvecklar genom att låta melodierna influeras av genrer som klassisk rock, jazz och vals. Grunden finns hela tiden i den politiska visan.

Arrangemanget är yvigare och mer varierat på albumet än på demon, som då i princip bestod av Mauds röst kompad av akustisk gitarr. Så den som vant sig vid det avskalade soundet från spelningarna och första skivan får bereda sig på en överraskning. En i allt väsentligt angenäm sådan.
Manskören i titelspåret och “Svinprinsen” och hammondorgeln på “Vacker vid vatten” är två element som särskilt etsat sig fast i hörselminnet. Den senare ger särpräglad musik till en ny och suverän text, medan den förstnämnda mest funkar som underhållande och något oren kontrast till solostämman.
Som kärlekskritisk bisexuell feminist, vilket Lindström kallar sig själv, skriver hon främst om kärleksliv och sexliv med utgångspunkt i det självupplevda. Hon berättar om kampen för att se politik i det personliga och om svårigheten att leva som man lär bland svinprinsar, 1-2-3-4-5-nightstandromanser och existensiella kriser. Den närvaron lägger det på ett helt annat plan än identitetslösa kärlekssånger som det går tretton av på dussinet.
Texterna håller sig på jorden, där lyssnarna finns. Ingen risk för elitistisk kvasipoesi, utan istället träffsäker ordkonst.
Min snart åttioåriga mormor spetsade öronen och utbrast förtjust:
– Klämmiga bitar allihop, det är ju såhär som vi människor känner oss!
Hon anade lycka och välgång för Maud Lindström. Jag kan bara instämma och uppmana till lyssning för alla som vill hitta styrka men också vågar idka självkritik!