Flamman pratar kommunism med Kommunistpartiet och dricker öl med Ölpartiet, för att förstå varför österrikarna röstar fram ett nyssnazistiskt parti.
Det är fredag efter midnatt när vi tar en runda i Pratern, ett bullrigt nöjesfält i Wien som leder över i en lång skogig park. Vid ingången står fulla ungdomar runt ett band som spelar ”Beat it” på trottoaren med trumset och allt. Vi är här för att prata med aktivisten Bernhard Hayden och vimlar runt bland korvar, karuseller och fyllon i lederhosen.
Bernhard var som tonåring toppkandidat för det österrikiska piratpartiet. Nu jobbar han deltid på Wir machen Wien, ett offentligt finansierat stadskampsprojekt. Det är en tunn och vänlig ung man vars bestämdhet tittar fram då och då.
– Det är väl inget vidare radikalt projekt. Vi stöttar alla initiativ som kan betraktas som ”gröna” men socialdemokraterna i SPÖ är så dominanta i Wien att de inte behöver lyssna på förslag utifrån.
Om två dagar är det val i Österrike. Bernhard är orolig.
– Vi har haft högerpopulistiska regeringar tidigare men FPÖ:s radikalisering skrämmer mig. Det traditionella högerpartiet påstår att de inte kommer att regera tillsammans med FPÖ den här gången, men man vet aldrig.
Nöjesfältet är risigt, lite som 90-talets Folkets park i Malmö. Socialdemokraterna håller inte igen med gatunamnen. Strasse des Ersten Mai. Antifascismusplatz. Karusellerna ser rangliga ut och taxibilarna kör i skytteltrafik för att hämta och lämna klungor av högljudda rumlare i alpina folkdräkter.
– Det pågår någon slags fejkad oktoberfest.
Mest turister eller?
– Tyvärr inte.
Lite senare sitter vi på en hipsterbar i stadsdelen Leopoldstadt. Vi hinner bara ta in två rundor av Hirters privatpilsner innan stängning, vilket innebär att barkillen låser ytterdörren och ställer fram askfat så att vi kan röka inomhus. Sedan blandar han sig en ståtlig cocktail och tänder en spliff.
Vi pratar om småpartierna som hoppas ta sig in i parlamentet. Som gammal piratpartist har Bernhard en del att säga. Han var med 2013 och 2014 när partiet gjorde österrikisk valrörelse och sedan ställde upp till Europaparlamentet.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Inför parlamentsvalet 2013 var Piratpartiet hajpat men valresultatet blev ett magplask. Det ledde till att man året därpå ställde upp i en gemensam valplattform med bland annat det österrikiska kommunistpartiet KPÖ. Bernhard och andra fick utstå hård kritik från en handfull pirater som föreställt sig det egna partiet mer som en liberal medborgarplattform. Strax efteråt lämnade han rörelsen.
– Piratrörelsen såg olika ut i olika länder. På några ställen var man mer höger och på andra mer vänster. I Österrike lutade vi åt vänster.
I år har både KPÖ och det reformerade skämtpartiet BIER, eller Ölpartiet, haft realistiska chanser att ta sig in. I somras låg Ölpartiet på 6 procent i Politicos sammanvägda mätning. Bernhard blir på dåligt humör när de kommer på tal. Kanske hänger det ihop med att just ”liberal medborgarplattform” är en träffande beskrivning av partiet.
– Ölpartiet har ingen struktur och ingen rörelse. Det är bara PR. Partiledaren är frontfigur i ett känt punkband och driver ett ölmärke, men när han fick frågan i tv om han någonsin rökt hasch vågade han inte ens erkänna det!
KPÖ hade fem procent i mätningarna tidigare under året men dalade sedan ned under spärren. Veckan inför valet visade en enskild mätning kommunisterna på fyra procent och Ölpartiet på tre procent. Bernhard minns tillbaka till Piratpartiets gemensamma valplattform med KPÖ:
Ölpartiet är bara nyliberalt teknokratskit under en tunn patina av punkrock.
– KPÖ kunde vara svåra att samarbeta med. De hade ett kontrollbehov och många av deras medlemmar var äldre. Det är först på senare år som den här nya grejen har kommit igång.
Bernhard gillar SPÖ:s vänsterlutande partiledare Andreas Babler, men de etablerade partierna som helhet ger han inte mycket för.
– Österrike är som en fars. Det krävs otroligt lite för att en politiker ska betraktas som kompetent på det här stället.
Vi åker till vårt hotell i utkanten av staden. En gästrecension konstaterar att boendet är ett ”tidigare trestjärnigt hotell där stjärnorna slocknat en efter en”. Precis den bedagat kejserliga vibb vi är ute efter.
Opinionsmätningarna har länge pekat mot att högerextrema FPÖ blir största parti för första gången någonsin. Det traditionella högerpartiet ÖVP regerade tillsammans med FPÖ 2017 men samarbetet kollapsade redan 2019.
Då hade FPÖ:s partiledare Heinz-Christian Strache filmats med dold kamera när han drack sprit i timmar med en ung kvinna som utgav sig för att representera en rysk oligark. I filmen erbjuder Strache statliga affärskontrakt i utbyte mot att oligarken köper Österrikes största kvällstidning och driver den FPÖ-vänligt.
I kölvattnet av skandalen sög ÖVP upp FPÖ:s röster men 2021 hamnade det traditionella högerpartiet i en motsvarande kris. Den unge ÖVP-partiledaren och förbundskanslern Sebastian Kurz som framgångsrikt triangulerat FPÖ och drivit partiet aggressivt åt höger åtalades för att bland annat ha använt offentliga medel för att finansiera manipulerade opinionsmätningar. Efter Kurz avhopp marscherade de konservativa väljarna tillbaka till FPÖ.
FPÖ är likt Sverigedemokraterna ett ytterhögerparti med nazistiska rötter. Partiets första två ordföranden var tidigare SS-officerare. Även tidigare har de befunnit sig klart till höger om SD men partiet radikaliserades ännu mer under nuvarande ledning. Herbert Kickl flörtar öppet med identitär nynazism och anser att Hitlers ideologiskt skolade elitsoldater i Waffen-SS inte bär någon kollektiv historisk skuld.
De tidigare FPÖ-männen Jörg Haider och Heinz-Christian Strache var självsäkra partyprissar som kunde be om ursäkt när partiet blev påkommet med någon högerextrem överdrift. Kickl ber aldrig om ursäkt. Snarare än att vara festens medelpunkt uppfattas han som tillknäppt, behärskad och konfrontativ. Författarna till Kickls biografi beskriver hans personlighet som en folkdomstol med social fobi.
Morgonen efter åker vi för att möta upp Reiner Hackauf, en av KPÖ:s nationella talespersoner. På vägen dit stöter vi på en ungkommunist i upprullad mössa och vinröda Doc Martens som delar flygblad vid en tunnelbanestation. Han heter Jon, pratar utmärkt engelska och är med i KJÖ som är ett av KPÖ:s två ungdomsförbund. Det andra heter Junge Linke.
– Ibland är det knepigt att vara två organisationer men vi håller på att reda ut det.
När vi nämner att vi också skriver om Ölpartiet skrattar han elakt.
– Ölpartiet är bara nyliberalt teknokratskit under en tunn patina av punkrock.
Vi går vidare till Café International på hippa sunktorget Yppenplatz där vi ska träffa Hackauf. Kvinnorna bär slöja och tjejerna tygkassar från vänstertidningen Analyse & Kritik. Vi beställer in två glas vitt i väntan på partirepresentanten.
Strax efter två ser vi Rainer Hackauf korsa torget. Han släpar en stor väska i ena handen och håller en rykande cigarett i andra. Den lätt bakåtlutade gångstilen och de stora vänliga ögonen för tankarna till Bolibompadraken. Rainer beställer snabbt in en öl. Vi frågar vad han har i väskan och han visar att den är tom.
– Jag funderade på att åka till Ikea i dag, men vi får se.
KPÖ är det österrikiska parti som existerat längst i obruten form. De var med och grundade den andra österrikiska republiken tillsammans med SPÖ och ÖVP efter krigsslutet 1945. Partiet var djupt involverat i det väpnade motståndet mot både österrikiska och tyska fascister. Vid krigsslutet var det Röda armén som körde ut tyskarna och efteråt lyckades Stalin hålla sig ifrån att inrätta partidiktatur.
Trots dessa gynnsamma förutsättningar har KPÖ alltid varit ett litet parti i skuggan av socialdemokratin. De satt i parlamentet fram till att de stöttade Moskvalinjen under revolten i Ungern 1956, och först 1994 gjorde man på riktigt upp med Sovjetunionen.
På 90-talet var Rainer hårdför djurrättsaktivist som såg upp till den svenska militanta djurrättsscenen. Därefter en runda i det Tysklandsbaserade postautonoma aktivistnätverket Interventionistische Linke. Något år innan han fyllde 40 blev det KPÖ.
– I längden funkade det inte med IL i Wien eftersom nästan alla var tyskar. När jag gick med i KPÖ för sju år sedan var jag en av de yngsta i partiet.
2017 bröt österrikiska Grön ungdom med sitt moderparti och gick vänsterut. Året därpå bytte organisationen namn till Junge Linke och blev en del av KPÖ-familjen. Många ur den gamla gröna generationen har nu framskjutna positioner i partiet. Ett exempel är partiets talangfulle toppkandidat Tobias Schweiger som gjort partiets stora tv-framträdanden i valrörelsen och levererat varje gång.
FPÖ är likt Sverigedemokraterna ett ytterhöger-parti med nazistiska rötter. Partiets första två ordföranden var tidigare SS-officerare.
De två olika ungdomsförbunden bedriver separata valkampanjer och estetiken skiljer sig åt. KJÖ har hammaren och skäran på sina flygblad. Junge Linkes slogan är ett mem från Tiktok. Våra försök att fiska efter osämja mellan ungdomsförbunden avfärdas dock av Rainer, som är ointresserad av drama.
– Jag läser Negri. Det viktiga är att vi bygger något.
Däremot är även Rainer avfärdande mot Ölpartiet och deras partiledare Dominik Wlazny, känd under artistnamnet Marco Pogo.
– Han gör äcklig öl och dålig punk. Han kan inte ens säga att han har rökt gräs. Jag hade sagt att jag rökt gräs och sedan hade jag berättat om alla andra droger jag testat.
Många fatöl Gösser senare sitter vi på tunnelbanan hem i lördagsnatten. Ett gäng högljudda ungdomar med långburkar i händerna kliver på vagnen och sätter sig bredvid oss. Vi frågar en av dem, Klara, vilket parti hon ska rösta på.
– KPÖ, men jag är osäker på om de kommer in. Det är viktigt att rösta vänster, men jag kan också tänka mig att rösta på de gröna.
Någon utbrister ”KPÖ auf die Eins!” och sedan dånar kidsens taktfasta vrålande av Junge Linkes Tiktokslogan mellan vagnarna. KPÖ är nummer ett.
Tumultet har fått oss att missa vårt stopp och vi hoppar av på nästa för att vända tillbaka. När vi klivit ur vagnen och vikt av runt ett hörn i jakt på en rulltrappa öppnar sig Donau för våra ögon. Det breda och ändlöst forsande svarta vattnet är en mäktig syn.
Det slumpmässiga mötet med KPÖ-sympatisörerna har dessutom stärkt vår uppfattning. Kommunisterna är på väg in i parlamentet. Uppfylld av nyvunnet politiskt självförtroende och en plötslig naturupplevelse häver sig mitt resesällskap upp på ett räcke likt Kate Winslet i Titanic.
– Donau! Detta är Europas livsnerv. Detta är vårt Tigris!
Morgonen efter är det valdag och vi åker ut till stadsdelen Simmering för att se när Ölpartiets ledare Dominik Wlazny lägger sin röst. Journalisterna springer upp och ned för gatan med sina kameror för att inte missa honom.
Strax efter utsatt tid släntrar Wlazny upp för gatan i motljus. Han är klädd helt i svart med skinnjacka i bikerstil. I verkliga livet utstrålar han faktiskt den rockstjärneaura som saknats i de nervösa tv-framträdandena i slutet på valrörelsen. En stund senare hälsar vi på honom.
– Ni är från Sverige? Kul! Kom på vår valvaka. Vi har en ölfontän!
Ölpartiets valvaka är på en ö mitt i Donau bredvid Wiens gigantiska tv-torn. Ölfontänen är en spetsig pyramid i plast som det porlar vatten nedför (det tränade ögat ser direkt att det inte är öl) och som monterats ovanpå ett par ölkranar. Placeringen precis vid foten av tv-tornet framhäver inte storleken.
Alla tygmärken och bandtröjor bland partimedlemmar och sympatisörer skänker valvakan ett intryck av musikfestival. Många bär merch från partiledarens band Turbobier, landets motsvarighet till Blink-182.
Vi sätter oss ned med Franz Brandl som är en av Ölpartiets kandidater. Den mediala diskussionen om partiet har kretsat kring huruvida de är på skämt eller inte.
Är det nu skämtpolitikern ska bli intervjuad av skämtjournalister?
– Haha! Ja, kanske. Det är viktigt att ha kul när man jobbar!
Franz har mörk skinnjacka och töjningar i öronen. Han har blivit tv-sminkad och klagar på att det känns ovant. Ölpartiet är hans första riktiga politiska engagemang och han talar med inlevelse om att inte låta den auktoritära högerpopulismen vinna ungdomarna.
– Ytterhögerns partier förstod tidigt hur de skulle nå unga människor. De var ute i sociala medier flera år innan de andra partierna. Min största rädsla är att vi ska tappa en hel generation unga och att det blir starten för något riktigt dåligt.
Ölpartiet är onekligen bra på sociala medier. Innehållet som läggs ut på Youtube är snyggare och rappare än vad nästan alla svenska partier producerar. Frågan är hur genuint partiet uppfattas.
– Jag tror autenticitet är något man odlar över tid. Vi är inga karriärpolitiker och har vanliga jobb utanför politiken. Vi är trötta på skandaler och vill se mer transparens i politiken.
Bland vänsterfolk vi träffar finns ett återkommande klagomål på Ölpartiet…
– Att vi stjäl vänsterns röster?
Nej, det handlar om en intervju där Dominik Wlazny inte kunde svara på om han rökt gräs.
– Ah, haha! Ja, den… Det var en intervju med Armin Wolf som är den tuffa utfrågaren alla politiker är rädda för. Han frågade om Dominik rökt gräs och han svarade ”en gång… kanske två”
Jag tror de förväntar sig att han ska ha provat gräs och att han ska vara helt öppen med det.
– En vanlig politiker skulle bara ljugit och svarat nej. Det är fortfarande kontroversiellt i Österrike.
Ytterhögerns partier förstod tidigt hur de skulle nå unga människor.
Strax efter vår intervju meddelas det preliminära valresultatet. En eftersläntrande kvinna stressar genom ingången för att hinna till en tv-skärm. När det meddelas att FPÖ för första gången någonsin blir största parti dras det kollektivt för andan. Kort efteråt presenteras Ölpartiets resultat. De hamnar på 2,1 procent och floppar. Besvikelsen är påtaglig. Kvinnan som nyss hastade förbi linkar ut igen med tårar i ögonen.
Trettio sekunder senare har all energi lämnat platsen. KPÖ beräknas inte heller komma in men har åtminstone en teoretisk chans med 2,9 procent. (De landar sedan på 2,4 procent.)
Två unga kvinnor med näsring och jeansväst står i baren och ser förstörda ut. De heter Eve och Alex. Vi frågar om det värsta med valresultatet är att FPÖ blivit största parti eller att Ölpartiet inte kommer in.
– Definitivt FPÖ. Deras väljare kommer känna sig uppmuntrade i sin världsbild där de ogillar allting som inte är som de.
På tv-skärmarna fladdrar bilder förbi från KPÖ-valvakan. Vi beger oss dit. KPÖ:s fest är på en fyrkantig båt i en kanal som leder till Donau. Partiaktivister har hängt ut banderoller på sidorna. Efter ett tag hittar vi Rainer i en av barerna på övervåningen. Han följer tv-sändningen med en rejäl ölsejdel i näven.
– Det är ett okej resultat.
I tv-sändningen möts de invalda partiledarna för en kortare debatt. Ett spännande upplägg som skiljer sig från Sverige där partiledarna gömmer sig hela valkvällen. Den konservativa förbundskanslern Karl Nehammer läser lusen av FPÖ:s Herbert Kickl. Kommunisterna nickar med i motvillig uppskattning. Ett samarbete mellan FPÖ och ÖVP framstår som mindre trolig. (I skrivande stund har ännu ingen regering bildats.)
På nedervåningen är det dansgolv och stämningen är hög när ungdomsförbundarna dansar loss till Rihannas ”Only girl (in the world)”. So forget about the world, ’cause it’s gon’ be me and you tonight. KPÖ har trots allt gjort sitt bästa val sedan 60-talet. Av tv-sändningen att döma verkar undergångsstämningen ha lättat på Ölpartiets valvaka. De applåderar och skålar för sin partiledare.
När vi senare i vimlet stöter på KPÖ-stjärnskottet Tobias Schweiger är det uppenbart vilken fråga vi ska ställa.
Har du provat att röka gräs?
– Självklart!
