Högern skyller på Persson och på att folk är lata och vill leva på bidrag. Socialdemokratin litade på konjunkturen och såg inte grundorsaken. Men det vi ser är återkomsten av kapitalismens kroniska ”reservarmé.”
Regeringen Bildts skuldsättningspolitik och försöken att med vanvettiga räntehöjningar försvara en valutakurs drev tiotusentals småföretag till ruin. Storbankernas spekulativa placeringar i fastigheter gav jättelika förluster. I IT-bubblan förödde storplacerare kapital i företag, som inte förmådde sälja för enda krona.
Värst var dock de stora företagsfusionerna, där stora kapital sattes in utan att ge avkastning. Där tappade ASEA 21 000 arbetsplatser i Sverige och värdefulla forskningsinsatser förlorades. Där köpte Pharmacia upp dåliga företag på löpande band och skadade sin egen utveckling (och det statliga ägarintresset) genom att viktiga forskningsprojekt fick läggas ner. Där fusionerade Stora Enso och fick skriva ner värdet av sitt uppköp med sju miljarder. Och så vidare. Vetenskapliga undersökningar på fusionsområdet har visat, att stora fusioner leder till förlorad kapacitet och dålig styrbarhet – men kan nyttjas som dimridå för jättelika bonusar och substanslösa, tillfälliga kurshöjningar. Inkompetent företagsledning och girighet i kombination gick ut över sysselsättningen. På kuppen förlorade AP-fonderna 100 miljarder kronor.
Riskkapitalismen – påhejad av konsulter som Goldman Sachs – gav systemet en ny typ av slagsida. Det satte improduktiv profit i högsätet. Det skapade sand av guld.
Dessa verkliga orsaker kan bekämpas genom en politik som höjer inhemsk efterfrågan. Investeringar i en nedsliten samhällssektor, en långsiktigare teknikpolitik, återskapande av den sammanhållna medborgarskolan och accelererad ny energi- och klimatpolitik – där är några basprojekt för full sysselsättning.
Vi, medborgarna (det allmänna) måste ta ansvar för att skapa arbete. Och staten ska sluta att i en period av arbetslöshet lägga pengar på betala av en statsskuld som egentligen inte existerar.