”Känn hur det känns / En tydlig tendens / Folkhemmet skakar!”

Inledningsraderna i parad­numret ”Pappa, jag vill ha en italienare” ur Galen­skaparna och After shaves revy Stinsen brinner syftade på (det inte ens 1987 särskilt nya fenomenet) pizza. Men den som ser om filmatiseringen från 1991, som SVT till­gänglig­gjort lagom till helgerna, på­minns snart om att det är större sam­hälls­omvälvningar än så som be­rättelsen kretsar kring.

Stinsen brinner handlar om en stolt, passionerad och handlings­kraftig stins (Anders Eriksson) som med alla till buds stående medel försöker för­hindra – och för resenärerna mörk­lägga – det faktum att stationen han ansvarar för är nedlagd. Medan stinsens kamp för att undkomma det ofrånkomliga ter sig allt mer frukt­lös, strömmar spekulanter till station­shuset med planer på att göra om det till bland annat restaurang, frikyrka och bank.

En av dem som väntar på tåget som av uppenbara skäl aldrig kommer är Harry Jernfeldt, spelad av den alldeles för tidigt bort­gångne Peter Rangmar. I upp­läxande ton förklarar han sjungande att han min­sann betalat så mycket skatt att ”bara momsen är väl ström för tusen watt” och således, med höger­kverulantens berg­fasta logik, förväntar sig omedel­bar service av det offentliga.

Filmen slutar lyckligt. Statens byråkrater ändrar ned­läggnings­beslutet, Harry får en väl­för­tjänt näs­­bränna, och publiken runt 1990 kunde skratta gott åt sådana absurditeter som en sönder­plundrad infra­struktur och figurer som tror att de kan böja tid och rum genom att vifta med en sedelbunt.