Hur mycket än George Bushs idealistiska tal om frihet och demokrati har påverkat USA:s utrikespolitik under de senaste åren så är det nu uppenbart att traditionell geopolitik, och den realpolitik som följer med den, är på väg att göra en storstilad återkomst.
Från den energirika Guineabukten, via Mellanöstern till Centralasien så har Bush-administrationen släppt de demokratiserande intentionerna till förmån för stabiliteten. Och till förmån för de vänligt sinnade envåldshärskare som kan säkra den, i synnerhet de härskare som har stora gas- och oljetillgångar, samt ett strategiskt läge gentemot Ryssland, Iran eller Kina.
Det senaste tecknet var då Azerbajdzjans president Ilham Alijev besökte Vita huset på fredagen. Alijevs parti anklagades allmänt för valfusk efter dess storseger i det azeriska parlamentsvalet i november förra året.
– Vi talade om världens behov av att se ett modernt muslimskt parti som kan ge sina medborgare det de behöver, och som förstår att demokrati är framtiden, sa Bush vid ett kortvarigt fototillfälle.
De båda presidenternas framträdande avbröts innan någon reporter kunde ställa frågor om exakt på vilket sätt Alijev ”förstår” demokrati, eller varför Azerbajdzjan räknas som ett av världens mest korrumperade land i antikorruptionsorganisationen Transparency Internationals senaste årsrapport.
Bushs varma ord påminde om ett annat besök, som ägde rum i mitten av april, då Ekvatorialguineas brutale diktator Teodoro Obiang Nguema togs emot i Washington av utrikesministern Condoleezza Rice, som kallade Obiang Nguema ”en god vän” till USA.
Rice yttrade inte ens orden ”demokrati” eller ”mänskliga rättigheter” vid sitt framträdande med Obiang.
Vad Alijev och Obiang har gemensamt är att de båda styr länder som har stora oljereserver, vid en tidpunkt då den globala tillgången på olja är knapp, USA är mer beroende än någonsin av importerad olja, och presidentens popularitet allt mer knyts till bensinpriset.
I samma kategori av länder finns Kazakstan, ett oljeproducerande land som är ett exempel på den korruption och det diktatoriska styre som har dominerat Centralasien sedan till och med tiden före Sovjetunionens kollaps 1991. Kazakstans president, Nursultan Nazarbajev, kommer att ta emot USA:s vicepresident Dick Cheney då han gör en av sina mycket sällsynta utlandsresor under den här veckan.
Dessa möten, som har viktiga militära och diplomatiska betydelser, fick nyligen Washington Post-kolumnisten Jackson Diehl att skriva om en ”brytpunkt” som innebär att administrationen drar sig tillbaka från ”frihetsagendan” – i synnerhet i Kaukasus och Centralasien, där konkurrensen med Ryssland om inflytandet över olja och gas hårdnar.
”En grundsten i Bushs demokratidoktrin var principen att USA skulle överge sin taktik från Kalla kriget, att stödja diktatorer – i synnerhet i den muslimska världen – i utbyte mot militärt samarbete och tillgång till deras energiresurser”, skriver Diehl.
Men han menar att kapplöpningen om energiresurser och den allt mer råbarkade kampen med Ryssland om inflytande över dess producenter har lett till att man har nedprioriterat demokratistrategin.
Diehl noterar också att Azerbajdzjans närhet till Iran, och det faktum att det finns en betydande azerisk minoritet i Iran, också kan vara en del av förklaringen till att den amerikanska administrationen är villig att bortse från Alijevs diktatoriska drag.
Men demokratistrategins nedprioritering gäller inte bara de forna sovjetstaterna, vilket visas av Washingtons oväntat officiella vänskaplighet gentemot Obiang.
Den mest spektakulära reträtten hittills har faktiskt skett i arabvärlden, där Hamas valseger i januari var kulmen på en rad starka valresultat för islamistiska partier i Egypten, Libanon, Gulfstaterna och Irak.
Islamisternas valframgångar har lett till att en del av Bushs stödtrupper och medarbetare har blivit tvungna att tänka om när det gäller det kloka i att på ett aggressivt sätt försöka införa demokrati i en del av världen som har stora problem med USA:s utrikespolitik.
Under de senaste veckorna har det lett till vissa kursändringar som administrationen föredrar att inte tala allt för högt om. Exempelvis tycks luften ha gått ur förra årets öppna påtryckningar mot Egyptens president Hosni Mubarak för att han skulle genomföra demokratiska reformer och bli mer försonlig mot landets opposition.
När polisen i förra veckan slog ned en demonstration till stöd för två domare som anklagade regeringen för valfusk så ledde det knappt till ett pip från USA:s administration, som bara uttryckte att den var ”besviken” när den egyptiska regeringen på måndagen förlängde ett 25 år gammalt påbud om undantagstillstånd.
På samma sätt möttes Jordaniens kung Abdullah inte av några allvarliga amerikanska protester när han nyligen lade en ambitiös reformplan på hyllan. Kanske har det att göra med rapporter om att Hamas valseger har stärkt den jordanska grenen av det muslimska brödraskapet.
Samtidigt i Centralasien kämpar Washington för byggandet av en pipeline som kan transportera gas från Turkmenistan till Indien. Turkmenistans regims bisarra, Stalin-lika personkult har dock gjort det omöjligt för Bush att knyta närma band till regimen. En sådan pipeline skulle ersätta den mycket billigare länken från Iran via Pakistan till Indien. Det understryker att Bushs deklaration för 17 månader sedan – att ”det slutgiltiga målet” för USA:s politik var att ”sätta stopp för tyranniet i världen” – har lagts åt sidan till förmån för gammaldags geopolitik.
