I Göteborg har teateruppsättningen Gangs of Gothenburg nyligen haft premiär på Backateatern på Hisingen.
Den har redan hunnit bli kritikerrosad och uppmärksammad i många mediala sammanhang. Det har förstås sin förklaring. De företeelser som slarvigt klumpas ihop som ”gängproblematiken” är inte bara föremål för medial exploatering och sensationsrubriker, utan även för återkommande debatt inom kommunpolitiken. I föreställningen, där bland annat filmregissören Ruben Östlund har medverkat, varvas filmvisning med levande musik, monologer och dialoger.
Flamman träffade Nabila Abdul Fattah dagen före premiären. Hon lanserade idén tillsammans med America Vera-Zavala för Backateaterns konstnärlige ledare Mattias Andersson och gick därefter vidare med att intervjua unga människor som tillhör eller tillhört olika gäng i Göteborg eller utsatts för gängrelaterat våld.
– Vi blev intresserade av att intervjua människor som blir omtalade och uppmärksammade i media, men inte själva ges chans att berätta om sina liv. I media framställdes de som kriminella, ouppfostrade och övergivna av föräldrarna. De bränner bilar och hatar Sverige. Den här mediebilden bidrog till en stämning där det blev OK att stämpla alla invandrare som gängkriminella.
– Vi bjöd in folk vi fick kontakt med till middag hemma hos mig eller America. Vi lät dem själva berätta om sin uppväxt, hur de såg på sig själva, mediebilden av dem och vad som fick dem att ta steget över till kriminalitet. Det rörde sig om väldigt enskilda människoöden som egentligen är svåra att klumpa ihop. Personerna hade egentligen ingen gemensam nämnare, förutom att ingen av dem gillade att åka spårvagn…
Intervjuerna ligger till grund för flera av berättelserna i föreställningen. Ambitionen är att utmana besattheten kring gängkulturen och enskilda nyckelpersoner genom att lyfta fram den generella samhällsproblematiken och samtidigt synliggöra de enskilda människoödena.
– Ingen siffra, inga namn, inga gäng, inga platser stämmer överens med verkliga händelser. Vi väver samman flera personers erfarenheter till samma karaktär på scenen. Vi visar tragiken och personerna bakom rubrikerna, inte guldet och bilarna.
Nabila betonar att medierapporteringen om gängverksamhet ofta är grovt felaktig och på många sätt bottnar i mediekårens bristande förståelse och analysförmåga. Samtidigt har många myter om gängkulturen spridit sig bland folk i allmänhet, inte minst ute i förorterna.
– Den vanligaste myten är att man kan tjäna pengar på gängliv, att man lever något slags glamourliv, så som det framställs i böcker som Svensk maffia och Snabba cash. Men för de flesta finns inga pengar, de lever tragiska liv.
Under augusti månad pågick det oroligheter och bilbränder i många stadsdelar i Göteborg.
I Hammarkullen däremot har det också skett någonting radikalt annorlunda.
Omfattande mobiliseringar mot försämringar av social service har skett från invånarna. Nabila har själv arbetat länge som fritidsledare för Mixgården, som efter omfattande protester från personal, ungdomar och andra berörda vann en delseger i kampen för att behålla öppettiderna och personalstyrkan.
Hon betonar att ett lyckat socialt arbete kräver att man bygger långsiktiga relationer till ungdomarna. Hon trycker på de generella lösningarna och är kritisk till de kortsiktiga ungdomssatsningarna som har gjorts i Göteborg och även projekt som Fryshusets Lugna gatan.
Nabila medverkade även i marknadsföringen av teaterföreställningen Etnoporr och satsade då på att nå ut till förortspubliken.
– Sedan dess har jag blivit allt mer intresserad av teater som fenomen. Riktigt bra teater är mer igenkännlig än en film, för karaktärerna står verkligen där framför en. Samtidigt känner jag att det krävs djärvare grepp för att få fler grupper att gå på teater. Det saknas folk med min och Americas bakgrund som skriver teater. Det är som med mediesituationen överhuvud taget. Det är homogent och stängt för vanliga människor. De jag träffar när jag jobbar med teater är jättetrevliga men det känns fortfarande som om det inte riktigt är min plats.
