Så här i semestertider har rikslikaren Dagens Nyheter lagt en del krut på att bevaka premiepensionssystemet och PPM. I vanlig ordning ”avslöjas” fakta och kritik ”väcks”. Administrationskostnaderna uppgår hittills till två miljarder får vi veta. Bara åtta procent bryr sig om att välja fonder, fortsätter DN. Dessutom har några fonder gått i konkurs. De allra flesta har förlorat pengar på spekulation och avgifter.
Men inga siffror är – hur upprörande de må vara – nya eller okända. Det är med andra ord återvinning och kampanjjournalistik som pågår under nyhetsflagg.
Vad föreslår då DN:s oberoende journalister som lösning? Att minska antalet fonder – från över 600 till cirka 25.

Nu ’råkar’ detta vara vad den ’ideella’ föreningen Pensionsforum, där försäkringsbranschen låter Kjell-Olof Feldt vara ansikte utåt, har drivit i ett par års tid. Man fick med sig Thomas Franzén, generaldirektör för just PPM, på den tankegången i hans tidigare utredning inom s-regeringen.
Kanske skulle färre fonder sänka totalkostnaderna, även om mycket av systemets kostnader hittills varit av engångskaraktär. Det skulle definitivt gynna stora förvaltare på bekostnad av små. Visst kan man ge sig in i börsteoretiska diskussioner om fördelen med spridda risker kontra stordriftsbesparingar.
Men i slutändan; för den som om tjugo år blickar ned i sitt tomma pensionskuvert, spelar det ingen större roll om hon (snarare än han) blivit bestulen av många små kapitalförvaltare eller några få stora.
Grundproblemen är andra: Att såväl inkomstpensionen som premiepensionen gjorts till en slump, ”ditt eget ansvar”, ett utfall av ödets nycker som i bästa fall kan prognosticeras – vad som helst förutom en rättighet. (Men fattigpension är du garanterad i alla fall.)
Och att pensionssystemet missgynnar allt som inte är vanligt, normalt lönearbete. Varje tjänad krona räknas in – och varje icke intjänad räknas bort. Långtidssjukskrivningar, långa studier som inte leder till välbetalda jobb, föräldraledighet – allt dubbelbestraffas. Denna kvinnofälla glömde visst DN berätta om, liksom om grundtanken att dagens ungdomar ska jobba minst fem år längre än sina föräldrar.
Dessa grundlinjer ifrågasattes inte i heller den så kallade kontrollstationen förra månaden, om ”överföringen” till statskassan. De borgerliga sade nej, då uträkningarna från Riksförsäkringsverket visat – trots de manipulerade ingångsvärdena – att AP-fonderna nog behöver behålla lite marginaler.
I pensionsöverenskommelsen talades ju om kontrollstationEN; bestämd form, singular. Så nu kanske det går att äntligen dra en lättad suck – AP-fonderna slipper alltså plundras?
Nej, istället introduceras en bakdörr: stationen är inte avslutad utan vilande. Den kan tas upp igen. När det blir ”aktuellt”. Pensionsfrågan fortsätter alltså vara en angelägenhet för fem partier (för överskådlig framtid?) inom en konsensusram som gör större förändringar uteslutna, även om socialdemokraterna skulle vilja göra en vänstergir framöver.
Det är ett demokratiskt övertramp av samma dignitet som när SAP mörkade resultatet av det interna ATP-rådslaget för sina egna medlemmar.

För att vara världens mest långsiktiga och stabila pensionssystem, är det märkligt hur många justeringar och förändringar som diskuterats under dess fem första år.
Så kommer det att fortsätta så länge de drabbade – vi alla – håller tyst. Dagordningen lämnas över till kapitalintressen och nedskärningspolitiker, diskussionen handlar om teknikaliteter och statsbudget – inte om medborgarnas framtid.
Pensionen måste återupprättas som en rättighet. Göran Persson kommer inte att göra det åt oss. Han har redan blicken riktad mot att ”reformera” socialförsäkringssystemet enligt samma principer.
Det är dags att sätta ned foten.