Från rollen som den franska vänsterns enande gestalt har Jean-Luc Mélenchon återgått till en sekteristisk hållning som rimmar illa med hans anspråk på att tala för en bred folkmajoritet. Men Mélenchons radikalism är ytlig – och hans ”vänsterfolkism” utmanar inte kapitalismens klassbas.
För inte så länge sedan var han den franska – och den europeiska – vänsterns hopp. I presidentvalet 2022 var Jean-Luc Mélenchon bara en procentenhet från att slå extremhögerns Marine Le Pen och gå vidare till den andra, avgörande omgången mot den högerliberala presidenten Emmanuel Macron. Det skulle ha gjort det till ett val mellan vänster och höger, i stället för ett mellan två versioner av högern.
Efter presidentvalet lyckades Mélenchon sy ihop en ny bred vänsterallians, Nupes – Nya ekologiska och sociala folkliga unionen. I det påföljande parlamentsvalet 2022 vann Nupes 131 platser i den franska nationalförsamlingen, fördelade mellan Mélenchons Det okuvade Frankrike (72 platser), Socialistpartiet (26), De Gröna (22) och Kommunistpartiet (12). Alliansen räddade kvar de tre mindre vänsterpartierna i parlamentet, däribland det en gång ledande Socialistpartiet.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Samtidigt var motståndet från det socialdemokratiska partiets högerfalang mot att liera sig med Mélenchons radikala vänster stort och högljutt. Den tidigare socialistiska presidenten François Hollande rasade mot att Socialistpartiet övergav den högersocialdemokratiska kurs som partiet hållit sedan mitten av 1980-talet, med allt sämre och till slut katastrofala valresultat som följd.
Men Nupes blev en kortvarig allians. I början av december dödförklarade Mélenchon sitt skötebarn. ”Det som skapades har förstörts”, förklarade han. Nupes kollaps provocerades fram av våldet i Israel och Palestina. När Mélenchon vägrade att beteckna Hamas massmord på israeler som terrorism meddelade Socialistpartiets generalsekreterare Olivier Faure att partiet pausade det parlamentariska samarbetet. Även två av De okuvades ledande företrädare, François Ruffin och Alexis Corbière, fann partiets respons på Hamas terrorism ”helt otillräcklig.”
Mélenchon värjde sig med förklaringen att han visst hade fördömt Hamas mördande av civila israeler, men vecklade in sig i ett krystat resonemang: ”Om man kallar det för terrorism går det inte att lagföra det som ett krigsbrott”, hävdade han. Så må vara fallet, men det togs knappast emot som ett övertygande svar.
Nya anklagelser om antisemitism riktades mot Mélenchon när han fördömde den franska Nationalförsamlingens ordförande Yael Braun-Pivet för att ”kampera i Tel Aviv för att uppmuntra till massakrer.” Braun-Pivet, som är av judisk härkomst, svarade att ”med det lilla jag känner till om Mélenchon är jag övertygad om att valet av ordet kampera inte var tillfällighet.” Ordet väckte både associationer till koncentrationslägren och till den antisemitiska retoriken i Frankrike under tidiga 1900-talet, då judar sades ”kampera” som främmande element i europeiska och andra länder.
2013 anklagade Mélenchon den socialistiske finansministern Pierre Moscovici för att ”inte tänka franskt utan som det internationella finanskapitalet,” vilket tolkades som antisemitiskt, även om Mélenchon efteråt hävdade att han inte hade känt till att Moscovici är av judisk härkomst. Den här gången reagerade han ilsket mot kritikernas ”absurda lek med orden” i stället för att rädda Nupes genom att enkelt kalla terrorism för terrorism. Frågan är varför.
En vänsterunion, och då närmare bestämt en klassallians av progressiv medelklass och arbetarklass, har varit nyckeln till vänsterns – om än kortvariga så dock historiskt avgörande – framgångar i Frankrike sedan revolutionen. Dess historia spänner från alliansen mellan jakobinerna och sansculotterna över Léon Blums Folkfront på 1930-talet till François Mitterrands vänstersamling på 1970-talet.
Nupes byggde på en liknande klassdynamik. Socialisterna och De gröna har sina väljare bland medelklassen, kommunisterna bland arbetarklassen och De okuvades väljare är jämnt fördelade mellan arbetarklassen och den lägre medelklassen. Själv gör Mélenchon anspråk på att företräda ett enat folk mot oligarkin. Maximilien Robespierre, som företrädde klassalliansen mellan borgare och sansculotter, är Mélenchons ledstjärna.
I sin senaste bok, utgiven i höstas, det politiska manifestet Faites mieux! Vers la Révolution citoyenne (”Gör bättre! Mot medborgarrevolutionen”), betecknar han sig som ”folkets tribun”. Mélenchon vill ersätta ”populismen” – ett ord som han påpekar givits ett vulgärt innehåll av politiska motståndare – med Robespierres ”folkism”. ”Jag är av folket, jag har aldrig varit något annat, vill inte vara något annat och föraktar varje pretention på att vara något mer”, deklarerade Robespierre, och Mélenchon skriver under. Men Mélenchons politiska stil är splittrande: den motsäger sådana försäkringar om ödmjukhet och undergräver hans anspråk på att tala för ett enat folk.
Mélenchons vägran att fördöma Hamas har inte bara skjutit vänsterfolkismen i sank, det visar också på det grundläggande problemet med en ideologi som sätter det ‘karismatiska ledarskapet’ i centrum.
För att vara trovärdig hade Mélenchon först behövt bevisa att han kan ena vänstern. Eller är han medvetet polariserande? Politiska motståndare hävdar att Mélenchon söker tända en gnista i det oroliga Frankrike, och tillskriver honom en vilja att sätta en omstörtande dynamik i rörelse. Några stycken i hans senaste bok kan tolkas så. ”De senaste trettio årens medborgerliga revolutioner har alla utlösts av helt tillfälliga, oförutsägbara händelser”, skriver Mélenchon. Så var fallet, påminner han, med höjningen av bensinskatten som utlöste de gula västarnas uppror 2018, liksom höjningen av biljettpriset i tunnelbanan i Santiago, Chile 2019. Men, skriver han, ”jag vill inte göra den ’oväntade händelsen’ till historiens magiska trollspö”. Mélenchon vill inte att ”de revolutionärer som väntar på stora omvälvningar” ska sätta sin tilltro till häxkonster. Men frågan är vad för slags hopp om radikal omvälvning som hans version av vänstern erbjuder.
Det finns en dissonans mellan Mélenchons oförsonliga övertygelse om att ha svaren – och därmed hans ovilja att ta några hänsyn till den mångfald som definierar den breda vänstern – och den utväg ur vår civilisationskris som han förmår staka ut. Medan hans retorik är radikal står det en doft av konservatism över hans lösning.
”Berättelsen om en triumferande produktivistisk modernitet är död”, skriver han. Den traditionella vänstern, en produkt av den industriella eran, har blivit föråldrad eftersom dess program – en jämlik fördelning av frukterna av tillväxten – förutsätter fortsatt tillväxt som blivit ekologiskt ohållbar, skriver han. Mélenchon förutspår i stället att den unga generationen kommer att öppna vägen för ett nytt kapitel i mänsklighetens historia, i vars ljus ”marknadens mäktiga kommer att framstå som lika löjliga och arkaiska som den feodala, gamla regimens makthavare gjorde” efter den moderna erans insteg.
Men medan Mélenchon är kritisk mot socialdemokratin för att den begränsat sig till att fördela det nya mervärde som tillväxten producerade, och inte rörde den makt som de som redan hade ackumulerat besatt, avstår han själv från att formulera en systemkritik som utmanar den kapitalistiska klassens makt och ackumulation. Det är som om han, samtidigt som han ser att kapitalismen bär ansvaret för den kollaps vi är dömda till med nuvarande kurs, inte kan eller vill tänka i termer av makt och klass.
Den lösning han föreslår stavas inte klasskamp utan i stället ”personligt engagemang” för att rädda mänskligheten. Insikten om mänsklighetens beroende av ekosystemet sägs ha skapat en ny ”ödesgemenskap” som förenar vad Mélenchon kallar människofolket (le peuple humain). Hans ”medborgerliga revolution” klingar därmed ut i närmast konservativa toner. Mélenchons auktoritära stil, hans krav på underdånighet, splittrar, men den speglar också en grundläggande konservatism: alla ska sitta still i båten. Men vi sitter inte alla i samma båt. Vi är inte förenade i någon ödesgemenskap med den kapitalistiska klassen. Det är dess makt som måste bekämpas och nedmonteras för att avvärja civilisationens kollaps.
Jean-Luc Mélenchon skriver att de gamla trossatser – underförstått marxismen – som vägledde honom som ung inte längre tillhandahåller nycklarna för att tolka och ordna verkligheten. Valet står dock, i dag precis som när Rosa Luxemburg formulerade det, mellan socialism och barbari. Det Mélenchon erbjuder är en skenbar radikalism, inget verkligt alternativ. Vänsterfolkism i denna tappning är en återvändsgränd. Hans vägran att fördöma Hamas har inte bara skjutit vänsterfolkismen i sank, det visar också på det grundläggande problemet med en ideologi som sätter det ”karismatiska ledarskapet” i centrum.
Ska den historiska vänsterunionen av arbetare och medelklass återuppstå måste vänsterfolkismen ställas på huvudet: målet måste vara radikalt – ett brott med det kapitalistiska klassväldet – men det politiska ledarskapet inkluderande och icke-auktoritärt.
