Att köpslå med Las öppnar dörren till ett ännu otryggare arbetsliv med mer rädda anställda. Anna Herdy om livslångt lärande och trygghet på arbetsmarknaden.
I veckan har den analysgrupp som från regeringen fått uppdraget att analysera ”Arbetet i framtiden” kommit med en rapport. I den föreslås bland annat att Lagen om anställningsskydd, Las, ska förändras och luckras upp med hänvisning till ett ”omfattande fortbildningssystem” som ska finansieras av staten och arbetsgivarna som ska svara på de matchningsproblem med mera som finns på arbetsmarknaden idag och som kommer att uppstå i framtiden.
Förslagen om uppluckring av las är inte nya. Miljöpartiet drev, och fick år 2001 igenom, en undantagsregel från las för småföretag med mindre än 10 anställda. Undantaget visade sig då slå mot föräldralediga mammor och fackligt aktiva som chefen låg i konflikt med. Uppluckringar i las är alltså ett gammalt ofräscht förslag. Trots det så har det nu letat sig in hos såväl PTK (tidigare förkortning av Privattjänstemannakartellen, numera samarbetsorganisation för 25 fackförbund i privat sektor) som LO-förbunden IF Metall och Handels – som naturligtvis har fått kritik för att man börjar gå arbetsgivarna till mötes på denna punkt.
Det är onekligen svårt att förstå hur de tänker när de är beredda att börja köpslå med en av de viktigaste principerna i den svenska modellen, i ett läge där fackföreningsrörelsen är tillbakapressade av både politiken och arbetsgivarna. Den som någon gång gått en facklig grundkurs har säkert fått höra en beskrivning av sist-in-först-ut som ett inte helt optimalt sätt att lösa uppsägningar på, men trots allt det enda sättet att inte ge arbetsgivarna full frihet att göra sig av med vem de vill. Las är ett skydd mot godtycke som i alla fall tvingar arbetsgivaren att prata med facket om uppsägningen.
Annelie Nordström, ordförande för Kommunalarbetareförbundet, som varit den som lett analysgruppen om ”Arbetet i framtiden” säger till DN (14/12, 2015) att hon sonderat i ledningen för såväl SACO, TCO som LO, som inte har protesterat ”om det kan leda till ett välutvecklat system där människor kan fylla på sin kompetens i stället för att bli ratade på grund av otillräckliga kvalifikationer”.
Det är här det blir så svårt att hänga med. Visst är det så att svensk arbetsmarknad är utsatt för hård konkurrens och att den i framtiden kommer vara än mer polariserad. Visst är det så att det råder stora matchningsproblem mellan de som är arbetslösa och de lediga jobb som finns. Men att göra uppluckringar i Las löser inte de problemen, det försvagar enbart arbetstagarnas ställning i största allmänhet.
På de arbetsplatser som inte helt domineras av tillfälliga anställningar så vet en del att de jobbat så länge på en arbetsplats att de inte kommer att drabbas av uppsägningar. Men om sist-in-först-ut-principen slutar gälla kommer alla på en arbetsplats att vara oroliga. Att jag eventuellt får det lättare att hitta ett annat jobb när jag blivit uppsagd gör det inte lättare att ifrågasätta chefen, organisera mig fackligt med mera. Principen om sist-in-först-ut påverkar nämligen hur det fungerar på arbetsplatsen innan arbetsgivaren gör sig av med folk. Försvinner principen i utbyte mot ett ”omfattande fortbildningssystem” så kommer människor möjligen ha höjt sin kompetens men på bekostnad av tryggheten på jobbet. Alla blir kompetenta men otrygga.
Lösningarna för löntagarna på en konkurrensutsatt arbetsmarknad, försvaret mot globaliserade löner och matchningsproblem är helt andra än att rucka på Las. De går ut på att bygga bort bostadsbristen så att människor kan flytta dit där jobben finns men också att skapa jobb där de behövs – i samhällen som avfolkas och i det offentliga. Stora satsningar på en modern, konkurrenskraftig industriproduktion i Sverige, lärlingsutbildningar, fortsatt utbyggnad av komvux och stora nya kunskapslyft. Idéerna om hur löntagarna ska kläs i en rustning som klarar av framtidens arbetsmarknad är många. Då blir det extra sorgligt att se att regeringen inte lyssnar till dem.
Att en socialdemokratiskt ledd regering och en ordförande för Sveriges största fackförbund börjar vackla i frågan om Las säger en hel del om hur illa ställt det är med den sedan decennier tillbakapressade fackföreningsrörelsen. Istället för att köpslå med ett av de få vapen man har kvar så måste det fortsatt vara självklart att arbetarrörelsen ska kräva både anställningstrygghet och livslångt lärande.
