Att gå ut och shoppa brukade vara bland det mysigaste jag visste. En söndagseftermiddag längs Götgatans butiker med min lillasyster tillhör mina bästa minnen. Kolla lite nagellack, prova en jacka på Nitty Gritty bara för att garva åt priset och avsluta med några glas bubbel på Timmermansgatan, ett par hundra kronor fattigare, men med en fnissig känsla av glamour i magen.
Det är så långt man kan komma från de scener som utspelade sig i Stockholms innerstad häromveckan, då ett sminkföretag som hittills bara funnits på nätet lanserade en butik med väggar, tak och framför allt: ett löfte om gratisprodukter. På väg till en pressvisning på Skeppsholmen ramlade jag in i massan av ungdomar, som hade bildat en tålmodig ring runt Sergelfontänen i väntan på att portarna skulle slås upp. Det framstod inte som någon köpglädjens gemyt eller tjejmys, utan som en kamp på liv och död – som också uppmärksammades rejält i medierna. En pr-prestation värd ett omnämnande på branschorganet Resumés prisutdelningsgala nästa år.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Efter e-handelns slutliga seger är hungern efter kollektivt ”starka känslor” stor, och en och annan creative director sneglar säkert på det engagemang som genereras på gator och torg vid demonstrationer och protester – den sista utposten för ett tynande stadsfolkliv. En annan skönhetskedja som säljer geggamoja i lösvikt till priset av oxfilé uppmanar sina kunder att delta i en ”kosmetisk revolution”.
En nedsläckt och sluten innerstad och ensamklickande under småtimmarna gör något med själva varans affektionsvärde i mitt liv. Den är död redan vid ankomst.
Inte ens svarta fredagen har numera något mer att bidra med än dystra annonser om restlager att klicka hem från mobilen. Förutom några enstaka stråk har shoppinggatorna förvandlats till korridorer av Espresso House och Kry-mottagningar. Den senaste uppfinningen för att döda stadslivet är så kallade ”dark stores”, lagerlokaler som tack vare butiksdöden kan flytta sina produkter närmare slutkund. Bakom de ogenomskinliga gardinerna står inte serviceinriktade, Handelsanslutna expediter, redo att ge ett smakråd, utan ansiktslösa gigarbetare som packar ned ingredienserna till ”stekt rumpstek täckt i cajunsås” för fyra personer.
Jag vet. Flamman är en vänstertidning och vi är emot överkonsumtion, slavarbete och lågpris på andras livs bekostnad, oavsett om det sker i en mysig butik eller ej. Men det moderna sättet att nöjeshandla har inte gjort världen bättre, utan sämre. En nedsläckt och sluten innerstad och ensamklickande under småtimmarna – för att några dagar senare plocka ut en vakuumpackad, skrynklig klänning i ett metallskåp i en mörk gränd – gör något med själva varans affektionsvärde i mitt liv. Den är död redan vid ankomst.
De starka upplevelserna för oss nöjeslystna och fåfänga själar verkar numera finnas att hämta inne på skönhetsklinikerna. Kulturjournalisten Madelaine Levy, en intellektuell tjej i min egen ålder, skildrar i Svenska Dagbladet (12/11) ett besök under nålen. Något händer med henne när botoxen lagt sig efter några dagar och hon ser sig i spegeln. Hennes upplevelse väcker habegär: ”Inom mig blandas nervositeten med glädje över att snart så kommer något att hända. Något spännande.”
Precis så kändes det att gå på stan med ett kärt sällskap, en söndagseftermiddag någon gång för länge sedan.
