Om det är något vi är överens om i det här landet så är det att IS, Daesh, Islamska staten, är vedervärdiga, halshuggande terrorister. De ska straffas för sina brott, helst i det land de är medborgare i. De ska tvingas att ta ansvar för sitt agerande. Näst intill ingen vill något annat.
Så varför pratar vi ens om detta? Hur kan IS-krigare och deras straff ens vara en diskussion? Svar: För att den här diskussionen inte handlar om lösningar på ett problem, utan är konstruerad för andra syften.
Islamistisk terrorism driver läsartrafik. Vi fascineras av intervjun (i Aktuellt, 25/2, 2019) med IS-kvinnan som vädjar om att Sverige ska ge henne en andra chans, fastän hon lämnade Sverige för sex år sedan för att slåss för kalifatet som vill göra en religiöst styrd fascistisk stat av den här delen av världen. Nu går det inte så bra längre, och då vill hon komma hem och ”bara lägga de här sex åren bakom sig, begrava dem långt ner och gömma dem”. Det är klart hon vill. Men handlingar, speciellt kriminella sådana, bör få konsekvenser.
Terrorism driver också väljartrafik. Moderaterna, som befinner sig i en kraftigt nedåtgående spiral, sätter sitt hopp till arga män och kvinnor som vill hitta syndabockar. Det finns därför ingen gräns för hur mycket ny terrorlagstiftning partiet kan kräva. Nu senast ska terrorister få sitt medborgarskap indraget. Något som kräver ändringar i grundlagen. Partiet tycker också att det ska vara olagligt att twittra eller facebooka uppskattande om en terrororganisation. Nästa steg i den här trestegsraketen är åsiktsförbud.
För att ingen vill misstänkas för att dalta, som Daniel Swedin skrev i en ledare i Aftonbladet (25/2, 2019). Problemet är att få politiker egentligen vill sabotera grunderna för den rättsstat vi ändå med viss möda byggt upp.
Det finns en risk att de som nu tydligast markerar hur lite de daltar också tvingas driva denna politik – fast man bara ville ha trafik.
För vänstern innebär det, som så ofta nu för tiden, att man tvingas att med alla till buds stående medel försvara rättspraxis, rättssäkerheten och folkrätten.
Vilket man förstås måste göra. Men ett defensivt ställningskrig mellan skrikhögern och ”sunda ideal” är inget vänstern vinner på i längden. Att uppfattas som att dalta med IS, om än för en så paradoxalt god sak som mänskliga rättigheter, är det värsta som finns.
Ett defensivt ställningskrig mellan skrikhögern och ”sunda ideal” är inget vänstern vinner på i längden.
Så vad ska man ta sig till? Kanske faktiskt fundera på riktiga lösningar. En sådan är inte att i ett läge av skriande polisbrist i Sverige skicka ner några av de poliser vi faktiskt har till säkra områden i Syrien och Irak för att leta patronhylsor i öknen, som är Vänsterpartiets föreslag för att kunna döma de återvändande IS-krigarna.
Vänstern måste sluta spela på högerns planhalva och i stället börja prata om vad som får en ung kvinna att tro att hon ska hitta mening genom att delta i fundamentalistiskt barbari. Det finns bara en rimlig ingång för vänstern och det är att prata om rötterna till de här problemen, inte symptomen.
