Utrikes 04 april, 2023

Georgiske filmstjärnan: ”Inför sanktioner mot vår regering”

Efter ett rysktimporterat lagförslag om ”utländska agenter” tog demokratiaktivister till gatorna i Georgien. Efter rapporter om våldsamma försök till att slå ned protesterna drogs lagen slutligen tillbaka, åtminstone tillfälligt. Flamman har på plats i Georgien träffat filmstjärnan Bachi Valisjvili, som gick från att dansa i en uppburen film till att bli aktivist.

– Det enda sättet att stoppa vår skitregering är att införa sanktioner. Europa borde bestraffa dem, inte dansa efter deras pipa, säger Bachi Valisjvili.

Den georgiske filmstjärnan är lika uppgiven som arg. Han har sedan han blev känd för rollen i den svensk-georgiska filmen And Then We Danced engagerat sig för ”Georgiens bästa”, som han uttrycker det.

För drygt ett år sedan arresterades han för att ha demonstrerat mot vad han anser vara regeringens undfallande inställning till Rysslands invasion av Ukraina. Rättegången var rättsligt osäker, enligt Bachi. Bevisen gick emot varandra och han dömdes till slut till dryga böter.

I början av mars lade den georgiska regeringen, ledd av partiet Georgisk dröm, fram ett nytt lagförslag i parlamentet. 

Lagen skulle innebära att organisationer och medier som tar emot mer än 20 procent av sin finansiering från utlandet skulle tvingas gå till Skatteverket för att få sin nya juridiska stämpel – vilken innebär statligt ökad kontroll och insyn i verksamheten.

Lagförslaget har av pro-europeiska demokratiaktivister anklagats för att vara en kopia av den ryska ”agentlagen”.

I Ryssland innebar lagen att hundratals människorättsorganisationer sedan 2012 lämnat landet eller lagt ned sin verksamhet, och att medier tvingats till tystnad.

– Du fattar att vi var tvungna att ta till gatorna igen, va? Denna gång, till skillnad från förra året, var det mycket våldsamt, säger Bachi Valisjvili.

Under ett par dagar i början av mars samlades representanter för civilsamhället, journalister, människorättsorganisationer och vanligt folk på huvudstaden Tbilisis gator för att demonstrera mot regeringens förslag.

Efter tre dagar av polisvåld mot demonstranterna stoppades slutligen lagförslaget. Men det är få av demonstranterna som tror att regeringen drog tillbaka lagförslaget av välvilja – tvärtom pekar mycket på att det snarare sker en omgruppering.

Bara dagarna efter att Georgiens premiärminister Irakli Gharibasjvili återkallat förslaget kallade han demonstranterna för ”radikala” och människor i ”satanistiska kläder”. Ett språkbruk som tolkas som att det ska attrahera konservativa väljare i landet.

Georgien var inför sommaren 2022 ett av tre länder som stod på tur för att EU skulle bevilja en process för att förhandla om kandidatstatus. De andra två, Ukraina och Moldavien, godkändes som kandidatländer, medan Georgien nekades.

Det var trots att EU-kommissionen i en rapport konstaterade att Georgien kommit längre i det demokratiska reformarbetet än de andra två.

EU:s förklaring var enkel: den georgiska regeringen anses ha för nära band till Ryssland.

Regeringspartiet Georgisk dröm anses av många styras bakom kulisserna av Bidzina Ivanisjvili, partiets grundare och landets tidigare president. Han skapade sin förmögenhet i Ryssland på 1990-talet. Hans tillgångar har gjort att han placerar sig på Forbes lista över världens rikaste.

– Det finns en stor lucka mellan hur folket ser på omvärlden och hur den styrande eliten gör det, säger Bachi Velasjvili. Vi står historiskt nära Europa och är en del av Europa. Vi vill kämpa för att vara en del av Europa. Regeringen verkar göra allt för att så inte ska bli fallet och bland oss unga är det ingen som begriper varför.

Ett par dagar efter att lagen återkallats besökte Georgiens utrikesminister Ilia Darchiasjvili Sverige för att diskutera processen med kandidatstatusen – som återigen ska upp för beslut i EU i december.

Varken svenska UD, som i egenskap av ordförandeland för EU tog emot Georgien, eller dess georgiska dito nämnde polisvåldet som ägt rum ett par dagar tidigare. Däremot underströks de goda relationerna mellan EU och Georgien.

Bachi Valisjvili tror inte att det var sista gången han behövde ta till gatorna.

– Vi börjar bli vana. Vi inom aktiviströrelserna har tillräckligt med erfarenhet för att samordna våra demonstrationer nu, och vi är fast bestämda: vi ska vara fredliga. Om EU bestämmer sig för att ge vårt land kandidatstatus så ska de inte göra det för regeringens skull. De måste göra det för folket, för att vi ska orka kämpa.

Kommentar 01 februari, 2026

Petter Hellström: Drevet mot Zita är antisemitismens spegelbild

Biografen Zita har av en rad borgerliga debattörer anklagats för antisemitism efter att ha kallat sig en ”apartheidfri zon”. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Anklagelserna mot biografen Zita visar att många högerdebattörer inte kan skilja på judar och staten Israel. Resultatet är en förvirrad debatt som i praktiken förstärker antisemitismen.

Jag brukade tänka att de ständiga anklagelserna om antisemitism var ett uttryck för försåtlig retorik. Ett sätt att misstänkliggöra Israelkritik genom att klistra på den starkast möjliga etiketten. Men jag börjar tro att många debattörer på högerkanten faktiskt inte förstår skillnaden mellan judar och staten Israel. Att de på allvar tror att de bekämpar antisemitism, även när effekten blir den motsatta.

Senast var det personalen på Stockholmsbiografen Zita som anklagades för att ha infört en ”judefri zon”, efter att de hade hörsammat den palestinska BDS-rörelsens uppmaning att välja bort varor och tjänster som bidrar till israeliska folkrättsbrott. Biografen hann knappt utrota sin ”apartheidfria zon” innan hotbilden blev så allvarlig att de backade ur.

För tydlighetens skull bör det kanske säga att Zita aldrig införde en ”judefri zon”. Biografen visar ofta filmer av judiska filmskapare, och inte sällan med en uttalat judisk tematik. När de anslöt sig till BDS-rörelsens initiativ gjorde de också tydligt att de inte tänkte sluta visa israeliska filmer. Det var med andra ord oklart om biografens ställningstagande skulle ha några konsekvenser utöver att rensa kylarna från Coca-Cola.

Anklagelserna var inte desto mindre grova – och förvirrande.

Medan moderaternas oppositionsborgarråd Christofer Fjellner talade om ”antisemitisk propaganda”, menade hans kollega Dennis Wedin att Zita bedrev en ”exkluderande absurd aktivistpolitik” som bidrag till ”en farlig utveckling” under en tid ”när antisemitismen växer”. Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl gick längre och hävdade att biografens ställningstagande mot apartheid i Israel ”rent konkret” innebar apartheid mot svenska judar, eftersom kampanjen begränsade judars möjligheter att ”röra sig var de ville i samhället”.

Före detta komikern Aron Flam skulle som vanligt vara värst och tapetserade fasaden med hakkors och nazistiska slagord i frakturstil.

Gemensamt för debattörerna som stod bakom drevet var påståendet att Zitas ställningstagande stängde ute judar. Många slängde sig också med tyska fraser för att inskärpa den poängen. Lifvendahl menade att Zita hade blivit en ”Judenfrei” zon, medan Flam använde ordet ”Judenrein”. Budskapet var tydligt: att ta ställning mot israeliska övergrepp är att diskriminera mot judar.

Därmed har man också anslutit sig till antisemitismens idévärld. För om det är antisemitiskt att inte köpa israeliska produkter och tjänster i protest mot den israeliska statens övergrepp, förutsätter man att alla judar bär kollektivt ansvar för den israeliska statens handlingar. Om judar inte kan vistas i en ”apartheidfri zon” bara för att de är judar, reduceras de i praktiken till representanter för den israeliska staten. 

Att hålla en hel folkgrupp ansvarig för vad en stat gör är rasistiskt. Det är rasistiskt att hålla alla judar kollektivt ansvariga för ”den judiska staten” Israels övergrepp. På samma sätt som det är rasistiskt att hålla alla muslimer ansvariga för ”den islamiska republiken” Irans övergrepp.

Att ändå göra det kräver ett konspiratoriskt tänkande. Antingen måste man tro att världens alla judar eller muslimer ingår i en hemlig konspiration. Eller så måste man tro att all kritik som framförs mot de fanatiska makthavarna i Jerusalem och Teheran egentligen handlar om något annat.

Det finns bevisligen fall där kritik av Israel går över i antisemitism. Precis som det finns fall där kritik av jihadister och mullor är riktad mot muslimer i allmänhet.

Men att reflexmässigt tolka varje ställningstagande som uttryck för dold rasism leder in i ett konspiratoriskt universum, där alla motbevis tas som tecken på att man är något på spåren. För den som befinner sig i det universumet kan det faktum att Zita i förra veckan visade Lanzmanns dokumentär ”Shoah” tas som intäkt för att de döljer något.

De konspiratoriska anklagelserna är inte ett försvar mot antisemitismen. De är antisemitismens spegelbild.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 31 januari, 2026

Okänd svensk skickade kvinnor till Epstein

Bilder: Amerikanska justitiedepartementet.

Under 2010-talet hade Jeffrey Epstein tät kontakt med en svensk man, som mottog hundratusentals kronor för att förse miljardären med unga kvinnor. Flamman följer spåren – från Le Pen och Fidel Castro till exklusiva Djursholm.

I över tio år hade Jeffrey Epstein kontakt med en svensk man, som försåg honom med unga kvinnor. Flamman har tagit del av hundratals meddelanden mellan de två männen, från de nya dokument om pedofilmiljardären som släpptes under fredagen.

Merparten av konversationerna handlar om unga kvinnor, som den svenske mannen skickar bilder på till Epstein. När han gillar dem ser den svenska mannen till att ett möte blir av. Därefter skickar Epstein pengar till mannen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 31 januari, 2026

Generationsskifte för antifa

Skuldra mot skuldra. Men nya strategier behövs i en ny tid. Foto: Vorlage.

Antifascisterna har växt upp och skaffat jobb och barn. Nu kommer den första stora dokumentären om rörelsen. Det är en nostalgitripp – men den unga generationen behöver hitta sin egen väg, skriver Mathias Wåg.

Hösten 2024 fyllde fem antifascister 50 år och bjöd in till fest i Berlin-stadsdelen Kreuzberg. Det kändes som en klassåterträff. En gång i tiden var de alla aktiva i Antifascistsche Aktion Berlin (AAB), innan gruppen 2003 splittrades i olika falanger. Som vänstergrupper gör. De brukade ha de största demonstrationsblocken, de snyggaste affischerna och bästa festerna. De ägde gatorna och gjorde antifaloggan trendig. De brukade vara våra ledstjärnor.

Nu stod vi där i Festsaal Kreuzberg, en samling välklädda föräldrar i somriga festklänningar och färgglada skjortor som dolde tatueringarna, med fast anställning och vilda ungar. Ingen yttre betraktare skulle kunna gissa att här firade politiska aktivister. Vi pratade inte ens politik med varandra. Tyvärr.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 31 januari, 2026

Stora liv blir en söndagsutflykt

Ingrid Elam har tidigare skrivit romanens historia. Nu är det dags för biografins. Foto: Veronika Ljung-Nielsen/DN/TT.

Rasmus Landström följer Ingrid Elam på en bildningsresa från egyptiska gravar till Taylor Swift. Boken gör anspråk på att vara en pionjärinsats, men tappar bort ett helt millennium.

Ingrid Elam har i sina två senaste böcker utvecklat en ljuvlig stil. I både Jag. En fiktion och Romanens segertåg använder hon hela världslitteraturen som arbetsfält. En ganska konventionell utvecklingshistoria berättas, men Elam har en sällsam förmåga att guida läsaren genom oländiga romaner och peka ut sevärdheterna. Ofta på några korta, gnistrande rader. I sin nya bok Läsa liv (Natur & kultur, 2026) använder hon samma teknik på biografigenren, eller ”levnadsteckningen” som den kallades fram till 1800-talet. Om romanens utveckling finns det hundratals verk bara på svenska men om biografins utveckling kommer jag inte på ett enda. En pionjärinsats med andra ord, men också ett vansinnigt projekt: år 2009 gavs 13 795 biografier ut – bara i USA.

Det börjar bra. Elam berättar om de äldsta biografierna, de 4500 år gamla nekrologerna på egyptiska gravar. För att därefter ta ett skutt över årtusendena och ringa in den moderna biografins födelse i slutet av 1700-talet. Det som händer då – med Voltaires porträtt av Karl XII – är att en ny riktning för levnadsteckningen pekas ut. Biografiskrivande handlar inte längre om att fånga en stor mans handlingar i uppbyggligt syfte, utan om att porträttera en unik personlighet. Under 1800-talet genomgår biografin samma utveckling som romanen: individen ställs i centrum, originalitet premieras och syftet är inte längre att erbjuda exempel – utan att underhålla. Som läsare känner jag mig upplyft av denna jämförelse med skönlitteraturen. Det är lite som att gå genom en porträttkorridor med biografiförfattare på ena väggen, skönlitterära författare på andra väggen. Man har alltid intressanta ansikten i ryggen när man stannar och tittar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 30 januari, 2026

Varför är unga män så höger? 

Unga män tävlar i släddragning. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Har du också sett den hjärtskärande SVT-dokumentären Starkast vinner?

Den sändes i höstas men jag såg den först nu. Där berättar unga män om de sjuka skönhetsideal i sociala medier som driver tonårskillar in i ätstörningar. Det börjar ofta oskyldigt: att väga maten och räkna kalorier för att bli lika ”deffad” som influerarna. Och slutar som skelettsmala kroppar i rullstol som kan dö om de reser sig upp.

En scen biter särskilt hårt. En pappa berättar hur sonen bröt med honom för att han börjat övervaka sonens ätande. Inte minst gör det ont eftersom manlig manlig sårbarhet så sällan får ta plats på skärmen. Flera medverkande säger samma sak: unga män som visar sig svaga riskerar att bli ännu mer utsatta, och därför vågar de inte ens prata om problemet. Och när ingen talar, finns inte heller någon att spegla sig i.

Nog säger det något att så många centrala aktiviteter för unga män – spela, gymma, scrolla – sker i ensamhet. Medan tidigare gemenskaper har tunnats ut.

Unga män verkar vilsna just nu. Kan det ha något att göra med den högersväng bland unga som Dagens Nyheter rapporterade om i onsdags? Jag har sett invändningarna om att unga kvinnor är vänster, eller att trenden överdrivs. Men nog är det ett problem för vänstern att 57 procent röstade på Tidöpartierna i Stockholms skolval 2022, samt att en majoritet unga män för första gången (förutom 2018) sedan mätningarna började på 80-talet ser sig som höger.

Ointresset för att förstå unga män är inte bara illavarslande, utan bidrar säkert också till att förklara utvecklingen.

Så vad kan ligga bakom?

En pusselbit finns i Flammans artikel om det svenska datorspelsbolaget Paradox, vars intrikata korsfararspel har blivit symboliskt viktiga för USA:s unga extremhöger. I en krönika spinner Ludvig Köhler vidare och konstaterar att datorspel i dag har blivit den samlingspunkt för unga som musiken var när han gick i skolan. Men eftersom vi journalister som skriver om ämnet är fast i vår uppväxts tankar om musiken som viktigare kulturbärare än datorspel har vi missat den värld som unga män växer upp i.

Att skylla på datorspel är billigt. Men nog säger det något att så många centrala aktiviteter för unga män – spela, gymma, scrolla – sker i ensamhet. Medan tidigare gemenskaper har tunnats ut. Som jag skrev i en artikel i Dagens Nyheter om gym som inspirerats av danskulturen:

Läs mer

”Enligt Som-institutets rapport Svenska ungdomar 1986–2024 har deltagandet i föreningsliv halverats, i allt från idrott och friluftsliv (61 till 33 procent), kultur (18 till 8) och fackföreningar (51 till 19). Medan individuella hobbyer som aktiesparande och gymmande blir allt mer populärt.”

En annan möjlig förklaring är att de växt upp i en mer osäker framtid sedan finanskrisen, och märker att kvinnor verkar bättre rustade för denna nya värld – både med sina relationella färdigheter och högre betyg. Kanske lockas man därför också av reaktionära revanschbudskap som miljardärer som Donald Trump och Elon Musk trummar in. Som dokumentären formulerar det: starkast vinner.

Ett första steg måste dock vara att prata med dem, som man gör i dokumentären, snarare än att ge upp om dem. Det finns alltid skäl till att människor hamnar där de gör.

Varför tror du att unga män är så höger?

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 30 januari, 2026

Eurovisionbojkott populärt bland unga

Palestinakommittén demonstrerar utanför norska public service-bolaget NRK för att landet ska bojkotta Eurovision i november 2025. Foto: Javad Parsa/NTB.

En svensk bojkott av Eurovision har ett starkt stöd, visar en ny undersökning från Sentio. ”När Eurovision används som propagandaplattform måste vi sätta ned foten”, säger Christian Tengblad från Skiftet.

En majoritet av unga mellan 18 och 24 år vill att Sverige bojkottar Eurovision i Wien, i protest mot Israels deltagande. Det visar en ny mätning som opinionsinstitutet Sentio tagit fram på uppdrag av kampanjorganisationen Skiftet.

1 000 personer har fått svara på följande påstående: ”Sverige bör inte delta i Eurovision 2026 när Israel får vara med.” Undersökningen är snarlikt utformad en norsk undersökning som Sentio gjorde på beställning från Fagforbundet, en del av norska LO. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 30 januari, 2026

Hind Rajabs öde borde inte ha gjorts till thriller

Amer Hlehel, Clara Khoury, Motaz Malhees spelar hjälparbetarna på larmcentralen i Ramallah. Foto: Juan Sarmiento G/Folkets bio.

När Hollywoodstjärnor investerar i en film av världens nu mest laddade ämne är insatsen skyhög. Men ambitionen att både vara en nagelbitare och politiskt sprängstoff blir förvirrande, men värst av allt – etiskt tveksamt, tycker Flammans filmrecensent Rasmus Holm.

”Det var inte jag som skrev thrillern, det var krigets realiteter”, sade den tunisiska regissören Kaouther Ben Hania om sin film Hind Rajab – rösten från Gaza i en intervju i brittiska Screen International. Filmen handlar om den sexåriga palestinska flickan Hind Rajab, som i januari 2024 sköts till döds av israeliska styrkor då hon och hennes familj försökte fly med bil ut ur Gaza. Att göra film av händelsen känns angeläget i en tid fylld av vittnesmål från krigsbrotten i Gaza. Så tycks också filmens producenter ha resonerat, bland dem kändisar som Brad Pitt, Rooney Mara och Michael Moore som velat synas med sina namn. 

Ändå ställer jag mig frågande till det Ben Hania säger. Till skillnad från henne tror jag inte att ett pågående krig bäst låter sig gestaltas i en thriller. Än mer skeptisk blir jag när jag ser trailern, en kavalkad av klipp på ledsna ansikten ackompanjerade av sentimental pianomusik. Risken finns att Hind Rajabs öde reduceras till en effektsökande rysare som premierar affekt före reflektion. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Utrikes 30 januari, 2026

Aktivisterna som beväpnar Ukrainafronten

På Fria Ukrainas plats kan Gunnar Hökmark och gamla trotskister skaka hand –  åtminstone tills det blir fred. Foto: Liz Fällman.

I källargångar under Kupjansk förs ett utnötningskrig mot ryska drönare och artilleri. I Stockholm förs en annan strid: om vänsterns rätt – och skyldighet – att stödja ett land som slåss för sitt självbestämmande, även med vapen.

44-åriga Vadim Sova skriver till Flamman på Whatsapp, översatt av Google. Han skickar bilder på beväpnade män i trånga, dunkla krypin, dit små strålar dagsljus tränger genom kamouflagenäten.

”Vi bor i källare och andra rum under mark, när vi inte sitter på eldgivningspass. Jag är i stan hela tiden, att förflytta sig är bara möjligt i dåligt väder. Ryska drönare finns överallt i skyn. Artilleri och målsökande bomber skadar konstant våra kanonpositioner, broarna över floden, och själva staden.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 29 januari, 2026

S vill se poliskontroll av samtlig HVB-personal: ”Marknadsmisslyckande”

Fredrik Lundh Sammeli, socialpolitisk talesperson för Socialdemokraterna. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Socialdemokraterna vill se hårdare bakgrundskontroller för personalen på HVB-hem. Med sig har de även Vårdföretagarna – som dock motsätter sig planerna på att ta över HVB-hem för unga kriminella i offentlig regi.

All personal som arbetar på HVB-hem ska bakgrundskontrolleras av polisen. Det förslaget lägger Fredrik Lundh Sammeli, socialpolitisk talesperson för Socialdemokraterna, på onsdagen.

– Vi måste rensa ut de kriminella ur den här verksamheten, säger han, och lyfter fram att förslagen redan tagits fram av arbetsgivarorganisationen Vårdföretagarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 29 januari, 2026

Högerkubanerna som deporteras av sin egen president

Många exilkubaner i Little Havana i Miami är djupt kritiska mot regeringen på sin karibiska hemö. Foto: Pedro Portal/Miami Herald/AP/TT.

I Miami röker min kubanska släkt cigarr och spelar domino i Trumpkepsar. Jag bär på en fråga jag inte vågar ställa: varför försvara en president som hotar att kasta ut dem?

Överallt på gatan Calle Ocho i stadsdelen Little Havana hörs salsatoner och galande tuppar. På barerna röker gubbar feta cigarrer och domino. Det här är mittpunkten för stadens kubanska diaspora, som förvandlat området till en underlig replika av hemlandet.

Miami är Latinamerikas huvudstad i USA, med sju av tio invånare från den sydliga kontinenten. En stor del av dem är kubaner som under 1960-talet flydde revolutionen och korsade havet i hopp om att den amerikanska drömmen skulle räcka även till dem.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)