På väg till den stora utställningen på Neue Nationalgallerie går vi av vid fel tunnelbanestation och får gå en extra halvtimme genom Tiergarten. Jag passar på att köpa en berlinsk specialitet, currywurst och en öl, och redan av damen i kiosken blir vi varnade om den enorma kön vid inträdet.
– Ni har väl biljetter? frågar hon och ler när vi svarar nekande.
Färden går via Tiergarten, genom det helt nybyggda ambassadkvarteret till Nationalgallerie som förr gränsade till det ingenmansland som låg mellan Öst- och Västberlin. Byggt 1968 är det ett öppet och ljust arkitektoniskt projekt som än i dag hyllas för sina ytor och det sätt som konst där kan presenteras.
Bauhausarkitekturen känns som en naturlig miljö för en utställning som representerar de flesta riktningar inom 1900-talets konst och arkitektur. Här hölls nyligen den mycket omskrivna utställningen med konst från DDR.
Den 19 september slutar MoMa-utställningen i Berlin. MoMa, Museum of Modern Art i New York, tar då hem sina cirka 200 mästerverk igen och Neue Nationalgalleries vardag återkommer. För sedan utställningen dök upp i februari har det konstant varit en stämning som liknar veckorna kring ett biljettsläpp för en Bruce Springsteen-konsert eller en ny Star Wars-film. Kön har ringlat ett helt varv runt den platta fyrkantiga byggnaden och konstfansen har hyrt Ikea-stolar när det blivit för lång ståtid.
Är det mödan värt att vänta då? Visst är det det. En vandring runt Nationalgallerie är som en komprimerad konsthistorisk grundkurs, med alla verk i original. Ett slags populistisk Best of 20th century Art som verkligen fyller sin funktion. Den är mycket folkbildande och har blivit populär just därför.
”Jag förstår mig inte på modern konst”, är en vanlig kommentar som ofta är förståelig. Bland dagens, och gårdagens, non-figurativa konst finns mycket ogenomtänkt och tråkigt och har man råkat ut för denna kan ens framtida förhållande till konst skadas allvarligt. Här gör MoMa en insats med sin genomgående höga kvalitet. Går man omkring inne på utställningen blandas inte bara nationer och åldrar. Den typiska konstpubliken är uppblandad med en hel del ”vanliga turister”. Många upplever kanske sin första konstutställningen på länge (eller någonsin) och här finns hela 1900-talets stora konströrelser representerade. Konstruktivismen, dadaismen, surrealismen, kubismen, futurismen, ja i princip varenda ism som tänkas kan representeras här av de främsta i sin genre. Den enorma popularitet utställningen fått visar på ett stort behov av stora breda samlingsutställningar, något som ibland underskattas i konstvärlden i dag.
900 000 har hittills sett utställningen och för tillfället är kön sju timmar lång, allt enligt hemsidan som kontinuerligt uppdaterar besökarna om hur länge de måste vänta.
Bland det första besökaren får uppleva är Monets Vattenliljor från 1920. Det är en mäktig inledning bara genom sin storlek, jag hade inte kunnat föreställa mig den så i böcker. Här hjälper också hörlurarna med bakgrundsinformation och väl vald musik till att snabbt skapa en helhetsupplevelse. En del tycker möjligtvis att man får reda på för mycket i lurarna och att det är bättre att skapa sig en uppfattning om tavlan själv. Mig hjälper dock den nya tekniken och jag tar tacksamt emot bakgrundsinformationen.
Att se tavlor i original som man sett i reproduktion ger en sällsam känsla av liv åt verket. Malevitjs Flygande flygplan och Rodtjenkos Svart på svart, till exempel, ges en helt annan levande känsla när färgarna träder fram som de ska på duken.
Man ska ha gott om tid för att gå runt utställningen ordentligt. Till min fasa blir jag ivägjagad av en kvinnlig vaktmästare när jag bara har en av mina favoriter, Edward Hopper, kvar. Den amerikanska realisten finns representerad med tre målningar: Hus vid järnvägen, Bio i New York och Bensin. De är mycket representativa för hans produktion som allra oftast handlade om att återge den nordamerikanska vardagen. Det finns ett poetiskt, ensamt och sorgset anslag i hans bilder som har satt igång fantasierna hos båpe kulturskribenter och regissörer. Bland annat inspirerades Hitchcock till Fönstret mot gården av en hans tavlor.
Politiskt är det ingen särskilt radikal tillställning. Visst finns här många konstnärer som stod på vänsterkanten men politiken har ingen central plats i varken katalog eller kommentarer. Själv finner jag rodnande att jag är otroligt fascinerad av de två främsta italienska futuristiska bidragen: Umberto Boccionis målning En fotbollspelares dynamik och bronsskulpturen Unika former av kontinuitet i rum. Boccioni var en driven futurist, en rörelse inom konsten som stod den italienska fascismen nära. Liknande upplevelser har jag haft när jag har beundrat centralstationen i Florens och andra verk som byggdes under den funktionalistiska arkitekturens boom i fascismens Italien. Till skillnad från Nazitysklands ”pompa och ståt-arkitektur” fanns den italienska fascismens arkitekturs inspiration i modernismen.
Den tyske popkonstnären Gerhard Richters femton bilder av Andreas Baader och Ulrike Meinhofs arresterande och död kontrasterar starkt med resten av utställningen och uppfattas av många tyskar som en tidsbild från 1980-talet. Den vållade mycket kontroverser i USA när den för tre miljoner dollar 1995 köptes in av muséet.
Med en nästan surrealistisk känsla staplar jag ut i Berlin-natten efter tre timmars komprimerad konsthistoria (muséet har öppet till 22.00 för att minska köerna) och rakt ut i det nästan helt nybggda området kring Potsdamer Platz. Företagsskyskraporna sträcker sig mot skyn och i detta sken görs sig dessa stål- och glasmonster bäst. Konstigt nog är det när nästan ingen vistas där.
