År 2017 var det 100 år sedan ryska revolutionen och det som skulle bli Vänsterpartiets uppbrott från socialdemokratin. Vänsterpartiets ledning ägnade under 2016 och 2017 kraft åt att blicka tillbaka på partiets historia. Jonas Sjöstedt publicerade flera essäistiska texter i Flamman och kommunikationsapparaten i partiet lyfte även den upp vår historia.
Men vad som lyftes fram var bara en del av vår rörelses historia: konkreta förslag som förbättrat vardagen för arbetarklassen, påverkat sossarna och dragit dem till vänster.
Detta är inte fel, men genom att endast lyfta upp konkreta reformförslag skriver Sjöstedt och Etzler bort den viktigaste delen av vår historia: den revolutionära.
Vårt partis existensberättigande ligger inte i att bidra med förslag till S, det ligger i att arbeta för en annan värld. En omdaning av samhället. Att drömma om en annan värld, organisera människor för en fundamental förändring och verka för att omkullkasta det samhälle som varje dag förtrycker flertalet. Att skriva bort vår revolutionära historia är att skriva bort vår själ. Om vi jämför ledningens beskrivning av vårt parti med den som exempelvis vår förre partiledare CH Hermansson visar upp i sin boksvit ”Kommunister”, som innehåller intervjuer med partimedlemmar, är det tydligt att Sjöstedt skriver om historien.
Hos Hermansson träder en annan bild än Sjöstedts fram: en revolutionär hållning där partimedlemmar pekar på arbetarklassens kapacitet att förändra samhället i grunden.
Det har naturligtvis varit viktigt att göra upp med vår historia och att inte ge borgare och sossar enkla segrar gällande vår tidigare koppling till diktaturer. Den rågången är viktigt att bibehålla.
En revolutionär hållning betyder nödvändigtvis inte heller ett våldsamt övertagande av statsapparaten, utan kan även innebära ett oåterkalleligt skifte i maktbalansen till arbetarklassens fördel.
Tajmingen för ledningens nya historia om partiet är usel. Att vi endast ska vara ett parti som verkar för små förändringar i hur S regerar är perfekt anpassat för tiden mellan murens fall och ekonomiska krisen 2008. Under denna period ansågs ideologierna döda, centrismen var allena rådande och den kapitalistiska realismen regerade. Kommunikation och paketering trumfade förslag på politisk förändring.
I dag är situationen en annan. Liberalismen och det postpolitiska tillståndet är i kris. De våldsamt skadliga effekterna av nyliberalismens nedskärningar och avregleringar ter sig allt mer uppenbara.
Tillsammans med klimatkrisen och fascismens återtåg ser vi idag, bland annat hos Corbyn, brexit, Sanders och Trump, att det är konkreta politiska förslag som vinner terräng. Politiska förslag som dessutom slår upp dörren mot ett helt annat samhälle. Att mitt i denna samhällsförändring, där liberalismen ser ut att brytas ned och ersättas med något annat, stänga dörren för revolutionär politik är fel väg att gå för Vänsterpartiet.
Det är dags att förkasta Eztler och Sjöstedts omskrivning av vår historia. Det är dags för Vänsterpartiet att hitta tillbaka till sin själ: den samhällsförändrande politiken och organiseringen. Den behövs nu mer än någonsin.
