Utrikes 19 december, 2014

”Google spionerar på oss och informerar USA:s regering”

Kommentar från ansvarig utgivare.

Flamman beslutade att publicera vår stående krönikör Ignacio Ramonets intervju med Julian Assange trots att vi förstod att det med anledning av den pågående utredningen mot Assange om våldtäkt skulle vara kontroversiellt. Vi ansåg, och anser, att det trots detta är ett intressant och unikt material och att Assange trots anklagelserna ska kunna höras i media.

Men i inledningen av texten blev det fel. Den beskrivning av Assanges brott som Ignacio Ramonet gör – där han slår fast Julian Assange ”förföljs” av Sverige och att hans ”brott är att med Wikileaks ha uppdagat Irak- och Afghanistankrigens dolda verklighet och USA-diplomatins ränker och intriger” – borde vi ha varit mer uppmärksamma på. I sitt publicistiska sammanhang borde det naturligtvis ha nämnts att Julian Assange i Sverige utreds för våldtäkt och att Flamman självklart inte tagit ställning i skuldfrågan till detta brott.

Flamman ber om ursäkt för det inträffade och väljer att med detta tillägg låta texten vara kvar på internet.

 

Jonas Thunberg

Ansvarig utgivare

 

Nedan följer artikeln: 

 

Sedan trettio månader har Julian Assange sin tillflykt på Ecuadors ambassad i London, förföljd och inringad av USA och bundsförvanter (Storbritannien, Sverige). Hans brott är att med Wikileaks ha uppdagat Irak- och Afghanistankrigens dolda verklighet och USA-diplomatins ränker och intriger.
Edward Snowden, Chelsea Manning, Glenn Greenwald och Julian Assange är en ny grupp oliktänkande som avslöjar maktens hemligheter. De spåras upp, förföljs och trakasseras – inte av auktoritära regimer utan av stater som gör anspråk på att vara demokratiska föredömen.
I sin nya bok ”När Google mötte Wikileaks”(1) gör Assange nya avslöjanden. Det började med ett långt samtal med Googles verkställande president Eric Schmidt i juni 2011 för hans bok ”The New Digital Era”. När den publicerades 2013 fann Assange att Schmidt hade förvrängt hans uttalanden och att Schmidts framställning var virrig av storhetsvansinne. Assanges bok är hans svar.
Han avslöjar hur Google – och Facebook och Amazon med flera – övervakar och spionerar på oss och överför informationen till USA:s säkerhetstjänst. Och deras nära, nästan strukturella förbindelse med USA:s utrikesdepartement. Och att den digitala galaxens storföretag övervakar och kontrollerar oss mer än staterna.
”När Google mötte Wikileaks” öppnar ögonen för hur vi dagligen bekymmerslöst använder vår smartmobil, platta och dator och surfar på Internet. ”Se upp!” varnar Assange, för du lämnar spår efter dig och ditt privatliv, spår som företag – som Google – samlar in och arkiverar för att en vacker dag använda dem mot dig.
Vi stämde träff med Assange i London, den 24 oktober, i ett litet ombonat rum på Ecuadors ambassad. Vi hade planerat en och en halv timme, men det blev två och en halv.

 

Varför menar du att Google är världens mest inflytelserika företag?
Världen genomlever en djupgående förändring och Google har störst inflytande över dess karaktär och kanske även snabbheten. Jag är inte säker på att Google är det mest inflytelserika företaget i absoluta termer. Men åtminstone bland It-företagen är Google det mest inflytelserika, totalt sett. Electric, Raytheon, Booz Allen Hamilton, Exxon Mobil, Chevron, finansbolagen med flera bolagsjättar har inte Googles närvaro i det globala samhället, i samspelet med folk.

 

Du skriver också att ”Informationsteknologins frammarsch, förkroppsligad i Google, förebådar privatlivets slut som sådant för de allra flesta människor och växlar in världen på spår till auktoritära samhällen” och att Silicon Valleys teknologi är ett redskap för USA:s utrikespolitik.
Samarbete mellan USAs militärindustriella komplex och Silicon Valley har en lång historia. Noam Chomsky avslöjade den på 70- och 80-talen(2). Då var det militären som styrde utvecklingen av datorerna, jättestora maskiner för deras utvecklingsprojekt: månfärder, kärnvapen, ICBM-raketer (3), kärnvapenbärande ubåtar som de uppdrog åt USA:s storbolag att tillverka.

Det förändrades på 90-talet när Silicon Valley började sikta på informationsteknik för masskonsumtion. Det var då Apple, Google, Amazon och lite senare Facebook började framträda som våra ”vänner”, en drömbild som utplånade de flesta akademikers tidigare negativa uppfattning om Silicon Valley på grund av den militära kopplingen.

Och dessa nya megabolag, som Google, upprättade ett nära förhållande med statsapparaten i Washington, särskilt utrikesdepartementet. Det gäller Googles högsta chefer, Eric Schmidt(4) och Jared Cohen(5).

 

På vilken grund hävdar du att Eric Schmidts besökt i Kina, Nordkorea och Burma 2013 också handlade om ”hemlig diplomati” på Washingtons uppdrag?
Jag utgår från egen erfarenhet. Vi kunde visa att när jag delgav Eric Schmidt information hamnade den omedelbart hos utrikesdepartementets högsta ledning. Och när Eric Schmidt använde Lisa Shields (6) som kontakt till mig, så föregicks det av ett informationsflöde andra vägen, från utrikesdepartementet till Eric Schmidt. Jag tror att detsamma också gäller hans besök nyligen på Kuba.

 

Var det ett naivt av dig att ta emot Eric Schmidt och hans vänner?
Jag är van att träffa alla slags människor, även journalister med tvivelaktig bakgrund. Så jag tog emot honom och hans tre följeslagare (Jared Cohen, Lisa Shields, Scott Malcomson) men var så klart försiktig och noga med att inte avslöja några detaljer. När han ville veta med vilken teknik Wikileaks försvarade sig beskrev jag hur vi gjort tidigare.

Samtalet varade över fem timmar. På den tiden lär man sig mycket om en persons humör, intresseinriktning, humor etc. Men det är klart att jag hade varit lite försiktigare om jag vetat att allt skulle vidare till utrikesdepartementet. Men jag kunde också dra slutsatser om honom och följeslagarna.

Jag blev besviken på hans bok, men förstod också hans syfte. Jag hade så klart bandat vårt samtal och kunde jämföra vad jag sagt med vad han tagit med, utelämnat och förvrängt, och förstå vad han ville uppnå. Det var egentligen inte att angripa mig utan att framställa Google som den geopolitiska visionär USA behöver, som Washington skulle vända sig till och lyssna på.

 

Du säger att de privata företagens övervakning av oss är lika farlig som staternas?
Åtskillnaden mellan staten och storbolagen är på väg att försvinna i de flesta västländer. Men samförståndet är tydligast i USA där till exempel 80 procent av de nationella säkerhetstjänsternas (7) budget går till privata företag. Det gäller till och med den allra hemligaste, NSA. Att statens spionage har utsatts för mer intresse än den privata sektorns tror jag för det första beror på en allmän lag: när komplikationsgraden ökar, minskar antalet personer som förstår problemet. Som när USA anlitar privata Blackwater (8) för uppdrag i Irak och Afghanistan. Hur stor uppmärksamhet ägnas de övergrepp Blackwaters legoknektar begår, jämfört med medias uppmärksamhet när det begås av en statlig militär? I båda fallen är det USA:s regering som ger order och betalar. Det är bara olika namn, det räcker för att dölja innebörden.

För det andra, särskilt när det gäller USA, har vi den politiska aspekten. Nästan hela liberala vänstern finns i demokratiska partiet, i ett klientsystem. Därför ägnar de inte vederbörlig uppmärksamhet åt regeringens övergrepp och den allomfattande privatiseringen. Och den libertarianska sidan av republikanska partiet ser bara regeringen som enda problemet, aldrig den privata sektorn. Men det är den privata sektorn som i stor utsträckning styr regeringen. Några megaföretag som exempelvis Google eller Goldman Sachs, med deras enorma storlek och monopol, styr statens centrala verksamhet som om de vore själva regeringen.

Dessa privata megaföretags årliga omsättning är större än många staters bruttonationalinkomst. Ta Ecuador och konflikten med oljebolaget Chevron som fakturerar omkring 300 miljarder US dollar årligen (9). Skillnaden är avgrundsdjup. Chevron framställer Ecuador som ”mäktiga staten” som använder sin tvångsmakt för att förnedra och hota ett privat företag. Men om vi jämför deras ekonomiska tillgångar så råder ju ingen tvekan om att Chevron är mäktigast. Så mäktigt att de också kan räkna med USAs tvångsmakt för att hota Ecuador, om nödvändigt genom att mobilisera ”civilsamhället”.

 

Menar du att ordet civilsamhälle är vilseledande?
De flesta organisationer som räknas in i ”civilsamhället” finansieras för att tjäna statens eller de mäktigaste företagens intressen. Ta New American Foundation, NAF (10), till exempel, i Washington. Vem finansierar dem? Jo, bland andra Eric Schmidt personligen och Google som företag samt utrikesdepartementet. Detsamma gäller många fler NGOer, och nyckelpersoner som tjänar båda sidor. NAFs generalsekreterare Anne-Mari Slaughter arbetade tidigare som Hillary Clintons rådgivare och fortsätter på utrikesdepartementet. Och som lärare på Princeton, samtidigt. Så här har vi dem allihop: personen Eric Schmidt, bolagen Google, regeringens utrikesdepartement.

Fastän det kan verka som om Google och Facebook är konkurrenter, så samarbetar de med varandra och staten i NGO-styrelser. NAF är den politiskt mest betydelsefulla och Eric Schmidts ”politiska hemvist” i Washington. Men både han och andra direktörer sitter också i andra stiftelser som gör anspråk på att förkroppsliga ”civilsamhället”.

 

Du menar att det vi kallar ”representativ demokrati” döljer en mäktig vilja att kontrollera folken.
Du känner ju till Noam Chomskys berömda påstående: ”Massmedia är för demokratin detsamma som propagandan för diktaturen”. Det är två olika sätt att manipulera, nödvändiga för kontrollsystemen.

Vad säger du om ”Total Information Awareness” (11), tror du att projektet har övergivits?

Nej, absolut inte. Wikileaks har dokument som vi ännu inte publicerat om hur projektet uppstod. Omedelbart efter den 11 september 2001 ville USAs samlade säkerhetstjänster öka sin redan stora makt. Massövervakning förekom ju före 11 september, Nationella Säkerhetstjänsten, NSA, var redan ett jättemonster som samlade in väldiga informationsmängder. Men omedelbart efter 11 september ville armén beröva NSA denna godbit. Så de lade fram ”Total Information Awareness” med något de kallade MOAD, Mother of all databases (12) som skulle innefatta alla data som samlas i USA: CIAs, övriga underrättelsetjänsters, satelliternas mm. Projektet godkändes till att börja med. Men NSA såg arméns förslag som ett hot och bekämpade – inledningsvis utan framgång – TIA och det cyberkommando som inrättades. Så tillsammans med demokraternas främst ansvariga inom området angrep NSA projektet som ett hot mot de medborgerliga rättigheterna, och började ta över delar av TIA. Så projektet som sådant har försvunnit, men alla dess syften gäller och ingår nu i NSA:s uppdrag.

 

Du brukar säga till dina läsare: ”Lär dig hur världen fungerar”. Men hur ska det gå till?
Internetrevolutionen har kopplat ihop alla samhällen och alla deras spioner, innefattande de främsta. Detta har förstärkt globaliseringens negativa aspekter, den superaggressiva ekonomiska konkurrensen, finanstransaktioner i ljusets hastighet. NSA och Google med flera samlar in privat information från och om de maktlösa för att använda den till egen fördel. De redan mäktiga kan mångfaldiga sin makt och utsträcka den till alla länder.

Men å andra sidan har denna revolution gjort det möjligt för människor runt om i världen att lära sig av och med varandra, dela med sig, ge och få mer information och bättre förstå hur världen fungerar. Så växer miljoner människors kunskap, och därmed makt. Och organisationer har vuxit upp som Wikileaks, som samlar in de supermäktiga organisationernas hemligheter och ställer dem till hela världens förfogande, för att balansera den ojämlika maktfördelningen.

Ben Alis ministrar erkänner att några av Wikileaks explosiva avslöjanden knäckte ryggraden på Ben Alis system. Det är uppenbart att avslöjandena spelade en viktig roll. De gjordes vid rätt tidpunkt då det rådde stort missnöje. Men det som verkligen fick Ben Ali på fall var han själv.

Nu finns så många sätt att lära sig. De senaste fem åren har den mest omfattande politiska utbildningen i världen ägt rum, någonsin. Inte i alla länder, men på ett sätt som aldrig skett tidigare. Samtidigt försöker storbolagen och staterna kontrollera detta genom att samla in ännu mer uppgifter om folk.

Men det ska inte vara staten som ska veta allt om medborgarna, det är medborgarna som ska veta allt om staten. Det är den öppenhet som behövs för att skapa rättvisa. Folk vill bli behandlade med rättvisa. Och de vill ha sitt privatliv i fred.

 

Vad säger du om att en före detta fransk utrikesminister har anklagat Wikileaks för att ”kränka staternas privatliv”?
Vad stater behöver hålla hemligt kan man ha olika uppfattningar om. Men utan insyn och folklig kontroll är risken stor att institutioner går till överdrift och/eller korrumperas.

 

Du har också sagt att när de arabiska vårarna uppstod och ungdomsrevolterna runt om i världen, de indignerade i Spanien och Occupy Wall Street blev Internet ”demos”, ett folk, en kultur med värderingar och strävanden, en plats som skrev historia, är det inte att ta i?
Jo, för internet som helhet. Men miljoner människor finns på internet – ingen vet exakt hur många – och många uppfattar sig som del av detta folk. Det händer att när jag frågar några om var de kommer får jag svaret: Jag kommer från internet. De säger det på allvar. De upplever verkligen att Internet är den plats där deras personliga kultur har uppstått.

Informationsdelning behövs för att befria världen. Det finns inget annat hopp. Det har aldrig funnits något annat hopp. Detta är vad kampen hela tiden handlat om. Information, kunskap. Ta de gamla grekerna, upplysningstiden, konflikterna i Kina, självständighetskrigen i Latinamerika, den postkoloniala kampen: det har alltid i första hand gällt att förstå läget, förutsättningarna, hur makten fungerar, hur människorna fungerar, vad som är möjligt och vad som inte är det.

Folk har alltid hämmats av bristande kunskap. Men om vi tänker oss ett läge där utbildningen är mycket bättre och Internet har bättre kvalitet och att sökandet efter kunskap är det högsta. Då har vi kommit längre än våra föregångare. Men ännu återstår mycket för att få den bättre bildning och kunskap vi behöver för att mänskligheten ska nå ett högre stadium.

 

Du har sagt att Wikileaks har givit världen en ”lektion i journalistisk”, och att massmedia ”måste förstöras” och ersättas, är inte också det att ta i lite väl mycket?
Jag har arbetat som journalist, som redaktör, i konkurrens med andra publikationer. Och som alla andra är jag konsument och läsare. Men jag har också erfarenheter som få andra har haft, framför allt mycket få journalister: att drabbas av medierna, att själv var ämnet. Så jag har välutvecklad näsa för bristen på professionalism, för de många fördomarna, för underdånigheten inför den makt journalisterna tjänar. Visst finns bra journalister även inom förhärskande medier, men de institutionella begränsningarna är mycket hårda och nästan omöjliga att bryta. Det korrumperar. Ledande journalister bjuds in till mäktiga grupper, som jämlikar, affärspartner, för informationsutbyte. Eller utestängs. Det är en förförelseprocess, en rekryteringsprocess som är svår att värja sig mot. Det är sällsynt att en inflytelserik mediekoncern att informerar hederligt.

 

Vad har du för kontakter med Edward Snowden för närvarande, om det inte är hemligt?
Det är ingen hemlighet att vi i Wikileaks lyckades föra ut Edward Snowden från Hongkong till en säker plats. Han har nu asyl i Ryssland och bygger upp en organisation för att försvara journalisters källor, det heter Courage Foundation. En stor specialjury i USA utreder nu Snowdens fall och de FBI-agenter som är knutna till juryn har ställt frågor om vilken roll jag och Sarah Harrison och andra i Wikileaksgruppen har haft. Vi är nöjda och stolta över att Snowden fått asyl, har resedokument och kan röra sig fritt i världens största land. Fortfarande måste han vara mycket försiktig om han ska resa utanför Ryssland, eftersom USA:s försöker fånga honom. Men så länge han är försiktig så har han det bra nu. Det ger andra visselblåsare mod.

 

Du delar samma öde som Snowden att tillhöra USA:s mest eftersökta och samtidigt för många vara ”vår tids hjältar”.
Ingen god gärning sker ostraffat. Vi, mina advokater, har försökt förhandla med Washington men justitiedepartement vägrar tala med oss. Utredningen pågår, men de vägrar informera oss. Ecuadors regering har också försökt men USA vägrar också tala med dem.

 

I juni uppgav du offentligt att du räknade med att snabbt kunna lämna ambassaden.
Jag är fortfarande säker på att kunna göra det, vi har lagt in dussintals inlagor till olika juridiska instanser. Vi fortsätter offensiven, vi har anmält USA-ambassadens undersökningar om min vistelse i Sverige, och USA-militärens aktioner mot oss i Tyskland, och i Danmark mot danska säkerhetstjänsten olagliga samarbete med FBI mot oss. Och i Island, där har vi haft framgång och uppnått att en av FBIs samarbetsmän som informerade om Wikileaks arresterades. Men jag har också överklagat i Sverige och vi hoppas på något mått av positiv handläggning. Ur juridisk synpunkt är läget helt klart sedan länge. Och allteftersom tiden går börjar USA och Storbritannien att dra sig undan Wikileakstemat. Nu är det ISIS de fokuserar på. I Storbritannien har de också val nästa år.

Och Sverige har ny regering, socialdemokratisk. Men vi får inte glömma att det var en socialdemokratisk regering som beslöt att samarbeta med CIA 2001. Det råder ingen större skillnad där mellan centerhöger och centervänster. Men det är ändå en förändring. Och under en övergångstid har den nya regeringen annat att göra.

I Storbritannien har vi flera parlamentsgrupper som stöder min sak och det har lett till lagändring. Den internationella häktningsordern mot mig saknar åtalspunkter. Och som tur är har högsta domstolen i Storbritannien slagit fast att det skulle vara ett övergrepp att utlämna mig utan åtalspunkter. Och så har parlamentet förtydligat lagen. Nu kan ingen utlämnas på sådan grund.

 

Men den har gjort ett undantag för dig. Lagen är inte retroaktiv.
En sådan paragraf tillfördes efter att en artikel i London Independent visade att om lagen antogs som den var skriven skulle jag gå fri. Antagligen är det inte lagligt att föra in en klausul enbart för att komma åt en särskild person. Men de är luriga, de angav inte mitt namn, bara beskriver exakt mitt läge. Men jag är optimist.

 

 

Fotnot:

1. Clave Intelectual, Madrid 2013

2. Jean Vincent de Pauls intervju med Noam Chomsky 20120815: « Noam Chomsky on Government, Silicon Valley and the Internet ».

3. Vapenbestyckade interkontinentala raketer

4. Efter att mellan 2001 och 2011 ha varit verkställande direktör för Google är Eric Schmidt sedan 4 april 2011, verkställande styrelseordförande.

5. Jared Cohen är chef för Google Ideas, en tankesmedja stödd av Google med uppgift att ”identifiera de globala utmaningarna och finna de tekniska lösningar som kan tillämpas”. Han var rådgivare till båda utrikesministrarna Condoleeza Rice och Hilary Clinton, och presidenterna George W. Bush och Barack Obama.

6. Lisa Shields är informationschef för Council of Foreign Relations, den viktigaste utrikespolitiska tankesmedjan i USA, knuten till demokraterna. Hon är också fästmö till Eric Schmidt.

7. USAs samlade säkerhetstjänst består av 17 olika organ, bland den CIA, NSA, FBI, DEA.

8. Blackwater USA (som sedan ändrade namn till Blackwater Worldwide, och som nu kallar sig Academi) är ett privat militärföretag som anses vara ”världens mäktigaste privatarmé”. Har sats in som stöd till USAs väpnade styrkor i Irak och Afghanistan.

9. Se ”Ecuador och Chevrons smutsiga händer”, Flamman, december 2013.

10. NAF, en ideell, nyliberal NGO (icke regeringsanknuten organisation) som fokuserar på nationell säkerhet, teknologi, ekonomi mm och de utmaningar USA står inför i 2000-talets globala informationssamhälle. Säte i Washington, styrelseordförande Eric Scnmidt, över ett hundratal anställda. Källa Wikipedia.

11. Fullständig överblick över all information.

12. Alla databasers moder

Kommentar/Kultur 07 mars, 2026

SVT: s ”Mammor” får mig att aldrig vilja föda barn

Mammor gör det än mer rimligt att förbli barnlös, menar skribenten. Foto: SVT.

Efter allt tjat från politiker om att vi unga kvinnor föder för få barn hoppar SVT på kärnfamiljstrenden med serien Mammor. För det är såklart vårt fel. 

Med ett gäng influerare hoppas SVT kunna nå unga kvinnor och – antar jag – inspirera dem till att skaffa barn. Jag som varken är särskilt intresserad av barn eller influerare, klickade mig ändå in på serien när jag låg hemma sjuk häromveckan. Fråga mig inte varför. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 07 mars, 2026

Lapidus är för kär i sina stereotyper

Brottslingen och hans advokat. Ann Heberlein hade önskat mer av en modern advokatserie. Foto: SVT.

Advokaterna är snygga, kontoren dyra och kvinnorna schabloner. Jens Lapidus juristthriller Hundarna gör inget nytt av en uttjatad miljö.

Det görs inte tv-serier om alla yrken. Hur ofta kretsar en komedi runt en förskollärare? När utspelar sig ett drama på ett kommunkontor i en mellanstor stad, med kommunikatörer och strateger i bärande roller? Hur många thrillers utspelar sig i hemtjänsten på landsbygden?

Filmer och tv-serier om läkare och advokater i storstan går det däremot 13 på dussinet. Nu har SVT släppt ännu en advokatserie, Hundarna, efter en idé av juristen och författaren Jens Lapidus. Lapidus slog igenom med Snabba cash för 20 år sedan och har därefter skildrat gängkriminaliteten, ur de kriminellas perspektiv i flera böcker.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 06 mars, 2026

Ann Heberlein – du är förlåten!

Författaren Ann Heberlein gästade Flammans tv-program Grillen.

Har du sett att Ann Heberlein är ny skribent i Flamman?

Hon har skrivit med den äran – om överklasshedonism, Epstein och Gisèle Pelicot.

I går intervjuade jag henne i vårt tv-program Grillen, där hon förklarade varför hon är besviken på den moderata regering som hon själv röstade fram. Fram till 2024 var hon stabschef för Moderaterna i region Skåne och hon har skrivit flera böcker, senast Moraliskt kapital.

Där citerade hon oväntat nog Flamman flera gånger, inte minst vårt temanummer om 2014 års identitetspolitiska yra. Hon skriver där att det i dag framför allt är högern som vill vinna status genom att signalera (ond) moral – nu senast genom irrationella och hjärtlösa tonårsutvisningar.

Jag vågar dessutom påstå att en ångerfull text av en borgerlig skribent som Ann Heberlein gör större skillnad än tio Tidökritiska texter i vänsterpressen.

Många har glatts över hennes texter. Men en handfull av er har också grymtat. Ska man verkligen förlåta någon så enkelt för att ha röstat på Tidöregeringen? Andra menar att hon borde ha förstått vilken rörelse hon stödde. ”Hur kunde Ann Heberlein inte se högerns lögner tidigare”, undrar Lotta Ilona Häyrynen i Dagens ETC. ”Det här var nämligen visst vad ni röstade på. Vi har förklarat det för er hela tiden.”

Jag har flera invändningar mot det resonemanget.

Hur stängd man ska vara inför möjligheten att man själv har fel ibland?

Och hur ska man bli fler om man inte låter människor ändra sig? Inga jämförelser i övrigt men jag skulle trycka texter av en nazist som ändrat åsikt. Hur intressant vore inte det perspektivet för våra socialistiska (och andra) läsare?

Om vänstern ska vinna måste vi släppa instinkten att mästra. När någon vill ansluta borde vi i stället dra fram en stol och säga: ”Välkommen, berätta vad du har varit med om.”

Jag vågar dessutom påstå att en ångerfull text av en borgerlig skribent som Ann Heberlein gör större skillnad än tio Tidökritiska texter i vänsterpressen. Som hon säger i Grillen uttrycker hon något som många högerväljare också tänker, men ännu inte vågat säga. En majoritet av deras väljare tycker att utvisningarna har gått för långt, nu när konsekvenserna av hastigt genomdrivna reformer har blivit tydliga.

Visst kan man säga: ”Vad var det vi sade?” Men ännu bättre är kanske att säga: ”Så fint att ni tänkt om, nu fixar vi det här tillsammans.”

Läs mer

I nästa Grillen gästas vi av Fredrik Kopsch, en annan avhoppare som rentav sagt att han inte längre kan kalla sig höger. Det misstänker jag att han fortfarande är, men hans perspektiv i nya boken Utvisad är intressant.

Håller du med mig om förlåtelse? Har du förslag på gäster till Grillen?

Glöm inte att prenumerera, om du inte redan gör det.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 06 mars, 2026

Regeringen pressas om tonårsutvisningar: ”Måste gå från ord till handling”

Annika Hirvonen (MP), migrationspolitisk talesperson för Miljöpartiet, och Tony Haddou (V), migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet vid pressträffen för tre veckor sedan. Foto: Henrik Montgomery / TT

Efter Åkessons utspel om tonårsutvisningar är det hög tid för riksdagen att rösta om ett stopp, menar Annika Hirvonen (MP) och Tony Haddou (V). ”Vi släpper inte det här”, säger Annika Hirvonen till Flamman.

– Nu får det räcka med ord, säger Tony Haddou, migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

Tillsammans med miljöpartisten Annika Hirvonen lägger han i dag fram en så kallad ”motion av särskild händelse”. Målet: att få riksdagen att ”så fort som möjligt” stoppa de uppmärksammade tonårsutvisningarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 06 mars, 2026

Joel Halldorf: Gud är tillbaka på fotbollsplanen

Statyn Kristus Frälsaren i Rio de Janeiro lyses upp med en bild av Pelés brasilianska tröja. Foto: Bruna Prado/AP/TT.

Religion letade sig sällan in i det radhusområde där jag växte upp. Men det fanns undantag i 1980-talets supersekulära Sverige. Under fotbolls-VM såg vi fromma sydeuropeiska spelare som korsade sig under matcherna. 

Det blev, precis som finter och målgester, något att ta efter: en del av oss började slå ett korstecken över bröstet innan vi tog en straff eller klev in på planen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 05 mars, 2026

Kriget mot Iran kan sluta i landets sönderfall

En herdepojke lämnar en oexploderad iransk missil som landat på ett fält utanför Qamishli i östra Syrien den 4 mars 2026. Foto: Baderkhan Ahmad/AP.

Irak, Libyen, Afghanistan: regimskiften som skulle skapa demokrati har i stället lett till kaos. I Irans fall riskerar kriget att spränga upp landet i etniska konflikter, enorma dödstal och en flyktingkris som får Syrien att blekna.

”Till Irans stora och stolta folk vill jag i kväll säga att er frihets timme är inne.” Med de orden inledde Donald Trump tillsammans med Israel ett nytt krig mot Iran.

Till skillnad från bombningarna 2025, är den amerikansk-israeliska koalitionens uttalade mål regimskifte i Iran. Det har fått en del exiliranier och andra regimkritiker att välkomna kriget. Förhoppningen är att det ska leda till frihet och demokrati. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 05 mars, 2026

I kulturministerns värld borde Louvren vara en Joe & the Juice

Under Parisa Liljestrands ledning har pengar till kulturen varit som att svära i kyrkan, menar skribenten.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Världskulturmuseerna planerar att säga upp hyresavtalen för Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet inför 2027 efter att Statens fastighetsverk gått fram med kraftigt höjda hyror, bland annat en 57-procentig ökning för Etnografiska museet motsvarande över 12 miljoner kronor extra per år.

Bakgrunden till hyreshöjningarna är modellen med så kallad marknadshyra, där statliga fastigheter ska hyras ut till villkor som motsvarar vad en privat aktör skulle ta ut. 

Det innebär att även statliga museer måste bära kraftigt höjda hyror när fastighetsvärdena stiger, trots att både hyresvärd och hyresgäst i praktiken är offentliga aktörer. Modellen försvaras ofta med hänvisning till EU:s statsstödsregler, som förbjuder att offentliga verksamheter gynnas genom subventionerade hyror som kan snedvrida konkurrensen. Resultatet blir ett system där kulturinstitutioner pressas till bristningsgränsen av en intern marknadslogik som i grunden är politiskt beslutad.

Effekten för kultursuktande svenskar är förstås kännbar. Under de senaste åren har regeringen kraftigt minskat kulturbudgeten och stramat åt anslagen till statliga museer, vilket har lett till att många institutioner tvingas dra ner på personal, utställningar och öppettider. När staten nu dessutom chockhöjer hyrorna riskerar några av våra finaste museer − etablerade av och för allmänheten − att tvingas bomma igen. 

Under kulturminister Parisa Liljestrands ledning har pengar till kulturen varit som att svära i kyrkan. Det har skapat en situation där museer, teatrar, symfoniorkestrar och det stora fria kulturlivet går på knäna. I Moderaternas kulturrevolution finns inget högre värde än det fria företagandets jakt på vinst. Kulturen är inte en självklar del av välfärden, utan endast ytterligare en arena där man kan tjäna pengar. Varje projekt ska bära sig självt, ty marknaden är den enda måttstock som en moderat känner till. Minister Liljestrand förbiser helt att kultur inte bara är underhållning och intäkter, utan en bärande pelare för en livskraftig demokrati och ett rikt samhällsliv.

Sedan tidigare har Dansmuseet i Stockholm tvingats stänga sin utställningslokal på grund av höjda hyror och bristande statliga medel. Tidö-regeringens tre år vid makten har inneburit ett veritabelt stålbad för många kulturverksamheter. Om Moderaternas kulturrevolution tillåts fortgå så kommer det inte stanna här. Fler teatrar, scener och museer kommer vräkas eller tvingas stänga igen. 

För i Parisa Liljestrands värld hade Louvren lika gärna kunnat vara ett Joe & the Juice. Istället för att lära dig mer om Leonardo da Vincis Mona-Lisa kan du få köpa en Green Glow hälsosmoothie för 89,90 kronor. Varför inte hyra ut Akropolis till Daniel Ek − en fantastisk plats för Spotifys nya huvudkontor? Kanske kan det Sixtinska kapellet i Rom bli ett nytt Tesla showroom? Det borgerliga föraktet för kultur och kulturarbetare vet inga gränser. 

Marknadshyrorna för kulturen är ett typiskt svenskt problem. Ingen annanstans i Europa ser de ut så här. Louvren ägs till exempel av den franska staten och museet drivs som en offentlig institution under kulturdepartementet och hyr inte sina lokaler på marknadsprinciper som i Sverige. Så nästa gång du är i Paris och undrar hur fransoserna kan ha så fina saker; det är för att de värdesätter att äga och förvalta viktiga tillgångar tillsammans. 

Om vi vill vara ett land med ett levande kulturliv och tillgängliga museer måste vi sluta behandla kultur som en vara på börsen. Vi behöver statligt ägande, rimliga hyror och långsiktiga statliga anslag som ger museer, teatrar och konstinstitutioner förutsägbarhet. 

Om Parisa Liljestrands kulturrevolution får fortsätta kommer vi snart stå utanför våra vackra gamla museer med en Green Glow hälsosmoothie i handen och fråga oss själva: Vart tog all konst och historia vägen?

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 05 mars, 2026

Socialisten som strider för Ukraina: ”Putins regim måste falla”

Den ukrainska socialisten Taras Bilous säger att Ukraina var som närmast att vinna kriget hösten 2023, men att suget efter en hållbar vapenvila är stort. Foto: Polina Davydenko.

Den ukrainska socialisten Taras Bilous är drönaroperatör vid fronten. Efter fyra års krig berättar han om granatsplitter i levern och varför en dålig vapenvila kan stärka extremhögern. Samtidigt anklagar han ”fredsvänstern” för att ha kastat ukrainarna under bussen – men berömmer den nordiska vänsterns stöd.

Det är fyra år sedan Ryssland invaderade Ukraina. Under det senaste året har kommentatorer på båda sidor ofta förutspått ett avgörande genombrott, antingen på grund av ryska ekonomiska problem eller sviktande västligt stöd till Ukraina. Men samtidigt som utmattningen ökar på båda sidor, bland annat efter de senaste massiva ryska attackerna mot Ukrainas energisystem, tycks ett fredsavtal fortfarande långt borta.

Taras Bilous, en socialist som i dag tjänstgör i ukrainsk uniform, har länge uppmanat till internationell solidaritet med Ukrainas motstånd. Han har kritiserat vänsterpositioner som förespråkar att väst ska stoppa militärt stöd till Kiev och menar att det bara skulle belöna rysk aggression. Han förklarar varför ukrainare i allt högre grad vill ha vapenvila – men inte kan acceptera en fred som inte garanterar landets framtida försvar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 05 mars, 2026

Marx var ingen Moskvavän

Bild: Alexandra Ravskaja, ”Explosion vid oljeraffinaderiet”, 2023 (beskuren).

Redan 1864 splittrades Europas vänster av ett ryskt anfallskrig mot ett demokratiskt grannland – nämligen Polen. För Karl Marx var frågan enkel: arbetarrörelsen måste försvara rätten att försvara sig, i synnerhet demokratier. Även om det innebär samarbete med liberaler.

I slutet av september samlades 2 000 socialister i en konsertsal mitt i centrala London. Vänstergrupper från ett dussintal länder i Europa fanns på plats för att gå samman i en internationell allians.

Till en början gick det smidigt. Utan nämnvärd debatt klubbades nio av de tio föreslagna punkterna: krav på kortare arbetstid, bättre arbetsvillkor, rättvisa skatter och fackliga rättigheter.

Men på kongressens tredje dag kom man till utrikespolitiken. Plötsligt klyvde sig vänstern i två lag.

Det ena talade om att försvara demokratin mot angrepp från auktoritära stater. Framför allt pekade de ut Ryssland, som inte bara allierat sig med de mest reaktionära krafterna i Europa, utan även startat upprepade anfallskrig för att expandera sitt territorium. Ryssland skulle inte nöja sig, argumenterade de, utan använda varje erövrat land som språngbräda till nästa. Arbetarrörelsen måste därför pressa sina regeringar att stå emot ryska påverkansförsök.

Den motsatta sidan talade om att värna freden. I en multipolär värld måste vi erkänna att varje stormakt har sin intressesfär, löd ett återkommande argument. Det är Väst som hetsar till krig genom att inte låta Ryssland kontrollera en buffertzon. Paroller om demokrati i Östeuropa avvisades som propaganda, avsedd att dölja hur västmakterna vill flytta fram sina positioner och lägga beslag på naturresurser. Slutsatsen blev att socialister måste förklara sig neutrala, kräva omedelbar fred och stoppa vapenleveranser.


Känns schismen igen? I dag skär Ukrainafrågan tvärs igenom Europas vänster. Härom året bildade nordiska och östeuropeiska vänsterpartier ett nytt samarbetsorgan, efter att slitningarna blivit för starka med socialistpartier som vägrat stödja ekonomiskt bistånd och vapenleveranser till Ukraina.

Debatten som jag just återberättat ägde dock inte rum i fjol, utan hösten 1864.

Organisationen som då bildades i London hette Internationella arbetarassociationen, i dag mer känd som Första internationalen. Den kommande splittringen mellan anarkister och kommunister anades redan från början. Vanligen förklaras den med att anarkisterna var antiauktoritära och ville avskaffa staten, i motsats till Karl Marx och hans anhängare. Men hösten 1864 bråkade man inte om abstrakta framtidsvisioner. I stället var kongressens knäckfråga ”arbetarklassens utrikespolitik”, och gällde konkreta världshändelser.

Bild: Alexandra Ravskaja, ”Flyglarm”, 2023 (beskuren).

Året innan hade polackerna rest sig i ett väpnat uppror mot Rysslands ockupation, för ett självständigt och demokratiskt Polen. De två västmakterna Storbritannien och Frankrike uttryckte sympati, men gav inget praktiskt stöd. Ryska imperiet kunde därför kväsa upproret i Polen och samtidigt fortsätta expandera söderut i Kaukasien och Centralasien. Samtidigt rasade det amerikanska inbördeskriget, där Sydstaterna stred för att behålla slaveriet – med vapen levererade från Storbritannien och Frankrike, som själva var i full färd med att kolonisera andra kontinenter.

Kort sagt var 1860-talets världsordning vad vi nu kallar ”multipolär”. Det fanns flera stormakter, bland vilka Storbritannien inte bara var klart starkast utan också den enda där socialister kunde hyra en stor konsertsal för att grunda en samhällsomstörtande international. Motsvarande hade knappast varit möjligt i Wien, Berlin eller Paris, och allra minst i Sankt Petersburg.

Under större delen av sitt liv förblev Marx engagerad i aktivism för ett demokratiskt Polen.

Efter en lång debatt hölls en omröstning, där majoriteten tog ställning för ett självständigt Polen och för att ”omintetgöra Rysslands inträngande påverkan i Europa”.

Bakom formuleringarna stod en politisk flykting som sedan 15 år levt och verkat i London: Karl Marx.

Under större delen av sitt liv förblev Marx engagerad i aktivism för ett demokratiskt Polen. Han varnade arbetarrörelsen för att underskatta Ryssland – en kontrarevolutionär kraft i Europa, alltid redo att krossa demokratiska strävanden. Marx menade att den ryske tsarens agenter genom infiltration och desinformation i hemlighet försökte påverka politiken i Västeuropa. I allt detta såg Marx en obruten tradition av ”orientalisk despotism” ända sedan 1263, då storfurstendömet Moskva grundades, först som en vasall till Mongolriket, därefter en självständig stat som kopierade de forna herrarnas politiska kultur, inriktad på expansion. Från att ha varit ett av många ryska småriken, började Moskva erövra sina grannar och krossade republiken Novgorod. Sedan dess har det ”muskovitiska Ryssland” fortsatt att drivas av en omättlig expansionshunger, som inte nöjer sig med mindre än världsherravälde – om vi får tro Karl Marx.

Att Marx var häftigt Rysslandskritisk är välkänt sedan tidigare. Men parallellerna mellan hans 1800-tal och vår samtid framträder med en ny skärpa i Timm Grassmanns bok Marx gegen Moskau som ännu bara finns utgiven på tyska. Boken förtjänar att översättas, för även dagens vänster kan lära sig något av Marx inställning till den multipolära världen och ett expansivt Ryssland – inte minst av de delar av hans livsverk som retuscherades bort av Sovjetunionen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
TV 04 mars, 2026

Grillen #12: Borgerligheten splittras av tonårsutvisningarna

I veckans Grillen: Är socialism årets supertrend och när får USA slut på länder att invadera?

Grillen gästas av författaren Ann Heberlein som sågar regeringen hon röstade på.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Ann Heberlein

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera, ljud & klippning:
Carlos Contreras

Diskutera på forumet (0 svar)