Kommentar från ansvarig utgivare.

Flamman beslutade att publicera vår stående krönikör Ignacio Ramonets intervju med Julian Assange trots att vi förstod att det med anledning av den pågående utredningen mot Assange om våldtäkt skulle vara kontroversiellt. Vi ansåg, och anser, att det trots detta är ett intressant och unikt material och att Assange trots anklagelserna ska kunna höras i media.

Men i inledningen av texten blev det fel. Den beskrivning av Assanges brott som Ignacio Ramonet gör – där han slår fast Julian Assange ”förföljs” av Sverige och att hans ”brott är att med Wikileaks ha uppdagat Irak- och Afghanistankrigens dolda verklighet och USA-diplomatins ränker och intriger” – borde vi ha varit mer uppmärksamma på. I sitt publicistiska sammanhang borde det naturligtvis ha nämnts att Julian Assange i Sverige utreds för våldtäkt och att Flamman självklart inte tagit ställning i skuldfrågan till detta brott.

Flamman ber om ursäkt för det inträffade och väljer att med detta tillägg låta texten vara kvar på internet.

Jonas Thunberg

Ansvarig utgivare

Nedan följer artikeln: 

Sedan trettio månader har Julian Assange sin tillflykt på Ecuadors ambassad i London, förföljd och inringad av USA och bundsförvanter (Storbritannien, Sverige). Hans brott är att med Wikileaks ha uppdagat Irak- och Afghanistankrigens dolda verklighet och USA-diplomatins ränker och intriger.
Edward Snowden, Chelsea Manning, Glenn Greenwald och Julian Assange är en ny grupp oliktänkande som avslöjar maktens hemligheter. De spåras upp, förföljs och trakasseras – inte av auktoritära regimer utan av stater som gör anspråk på att vara demokratiska föredömen.
I sin nya bok ”När Google mötte Wikileaks”(1) gör Assange nya avslöjanden. Det började med ett långt samtal med Googles verkställande president Eric Schmidt i juni 2011 för hans bok ”The New Digital Era”. När den publicerades 2013 fann Assange att Schmidt hade förvrängt hans uttalanden och att Schmidts framställning var virrig av storhetsvansinne. Assanges bok är hans svar.
Han avslöjar hur Google – och Facebook och Amazon med flera – övervakar och spionerar på oss och överför informationen till USA:s säkerhetstjänst. Och deras nära, nästan strukturella förbindelse med USA:s utrikesdepartement. Och att den digitala galaxens storföretag övervakar och kontrollerar oss mer än staterna.
”När Google mötte Wikileaks” öppnar ögonen för hur vi dagligen bekymmerslöst använder vår smartmobil, platta och dator och surfar på Internet. ”Se upp!” varnar Assange, för du lämnar spår efter dig och ditt privatliv, spår som företag – som Google – samlar in och arkiverar för att en vacker dag använda dem mot dig.
Vi stämde träff med Assange i London, den 24 oktober, i ett litet ombonat rum på Ecuadors ambassad. Vi hade planerat en och en halv timme, men det blev två och en halv.

Varför menar du att Google är världens mest inflytelserika företag?
Världen genomlever en djupgående förändring och Google har störst inflytande över dess karaktär och kanske även snabbheten. Jag är inte säker på att Google är det mest inflytelserika företaget i absoluta termer. Men åtminstone bland It-företagen är Google det mest inflytelserika, totalt sett. Electric, Raytheon, Booz Allen Hamilton, Exxon Mobil, Chevron, finansbolagen med flera bolagsjättar har inte Googles närvaro i det globala samhället, i samspelet med folk.

Du skriver också att ”Informationsteknologins frammarsch, förkroppsligad i Google, förebådar privatlivets slut som sådant för de allra flesta människor och växlar in världen på spår till auktoritära samhällen” och att Silicon Valleys teknologi är ett redskap för USA:s utrikespolitik.
Samarbete mellan USAs militärindustriella komplex och Silicon Valley har en lång historia. Noam Chomsky avslöjade den på 70- och 80-talen⁽²⁾. Då var det militären som styrde utvecklingen av datorerna, jättestora maskiner för deras utvecklingsprojekt: månfärder, kärnvapen, ICBM-raketer ⁽³⁾, kärnvapenbärande ubåtar som de uppdrog åt USA:s storbolag att tillverka.

Det förändrades på 90-talet när Silicon Valley började sikta på informationsteknik för masskonsumtion. Det var då Apple, Google, Amazon och lite senare Facebook började framträda som våra ”vänner”, en drömbild som utplånade de flesta akademikers tidigare negativa uppfattning om Silicon Valley på grund av den militära kopplingen.

Och dessa nya megabolag, som Google, upprättade ett nära förhållande med statsapparaten i Washington, särskilt utrikesdepartementet. Det gäller Googles högsta chefer, Eric Schmidt⁽⁴⁾ och Jared Cohen(5).

På vilken grund hävdar du att Eric Schmidts besökt i Kina, Nordkorea och Burma 2013 också handlade om ”hemlig diplomati” på Washingtons uppdrag?
Jag utgår från egen erfarenhet. Vi kunde visa att när jag delgav Eric Schmidt information hamnade den omedelbart hos utrikesdepartementets högsta ledning. Och när Eric Schmidt använde Lisa Shields ⁽⁶⁾ som kontakt till mig, så föregicks det av ett informationsflöde andra vägen, från utrikesdepartementet till Eric Schmidt. Jag tror att detsamma också gäller hans besök nyligen på Kuba.

Var det ett naivt av dig att ta emot Eric Schmidt och hans vänner?
Jag är van att träffa alla slags människor, även journalister med tvivelaktig bakgrund. Så jag tog emot honom och hans tre följeslagare (Jared Cohen, Lisa Shields, Scott Malcomson) men var så klart försiktig och noga med att inte avslöja några detaljer. När han ville veta med vilken teknik Wikileaks försvarade sig beskrev jag hur vi gjort tidigare.

Samtalet varade över fem timmar. På den tiden lär man sig mycket om en persons humör, intresseinriktning, humor etc. Men det är klart att jag hade varit lite försiktigare om jag vetat att allt skulle vidare till utrikesdepartementet. Men jag kunde också dra slutsatser om honom och följeslagarna.

Jag blev besviken på hans bok, men förstod också hans syfte. Jag hade så klart bandat vårt samtal och kunde jämföra vad jag sagt med vad han tagit med, utelämnat och förvrängt, och förstå vad han ville uppnå. Det var egentligen inte att angripa mig utan att framställa Google som den geopolitiska visionär USA behöver, som Washington skulle vända sig till och lyssna på.

Du säger att de privata företagens övervakning av oss är lika farlig som staternas?
Åtskillnaden mellan staten och storbolagen är på väg att försvinna i de flesta västländer. Men samförståndet är tydligast i USA där till exempel 80 procent av de nationella säkerhetstjänsternas ⁽⁷⁾ budget går till privata företag. Det gäller till och med den allra hemligaste, NSA. Att statens spionage har utsatts för mer intresse än den privata sektorns tror jag för det första beror på en allmän lag: när komplikationsgraden ökar, minskar antalet personer som förstår problemet. Som när USA anlitar privata Blackwater ⁽⁸⁾ för uppdrag i Irak och Afghanistan. Hur stor uppmärksamhet ägnas de övergrepp Blackwaters legoknektar begår, jämfört med medias uppmärksamhet när det begås av en statlig militär? I båda fallen är det USA:s regering som ger order och betalar. Det är bara olika namn, det räcker för att dölja innebörden.

För det andra, särskilt när det gäller USA, har vi den politiska aspekten. Nästan hela liberala vänstern finns i demokratiska partiet, i ett klientsystem. Därför ägnar de inte vederbörlig uppmärksamhet åt regeringens övergrepp och den allomfattande privatiseringen. Och den libertarianska sidan av republikanska partiet ser bara regeringen som enda problemet, aldrig den privata sektorn. Men det är den privata sektorn som i stor utsträckning styr regeringen. Några megaföretag som exempelvis Google eller Goldman Sachs, med deras enorma storlek och monopol, styr statens centrala verksamhet som om de vore själva regeringen.

Dessa privata megaföretags årliga omsättning är större än många staters bruttonationalinkomst. Ta Ecuador och konflikten med oljebolaget Chevron som fakturerar omkring 300 miljarder US dollar årligen ⁽⁹⁾. Skillnaden är avgrundsdjup. Chevron framställer Ecuador som ”mäktiga staten” som använder sin tvångsmakt för att förnedra och hota ett privat företag. Men om vi jämför deras ekonomiska tillgångar så råder ju ingen tvekan om att Chevron är mäktigast. Så mäktigt att de också kan räkna med USAs tvångsmakt för att hota Ecuador, om nödvändigt genom att mobilisera ”civilsamhället”.

Menar du att ordet civilsamhälle är vilseledande?
De flesta organisationer som räknas in i ”civilsamhället” finansieras för att tjäna statens eller de mäktigaste företagens intressen. Ta New American Foundation, NAF ⁽¹⁰⁾, till exempel, i Washington. Vem finansierar dem? Jo, bland andra Eric Schmidt personligen och Google som företag samt utrikesdepartementet. Detsamma gäller många fler NGOer, och nyckelpersoner som tjänar båda sidor. NAFs generalsekreterare Anne-Mari Slaughter arbetade tidigare som Hillary Clintons rådgivare och fortsätter på utrikesdepartementet. Och som lärare på Princeton, samtidigt. Så här har vi dem allihop: personen Eric Schmidt, bolagen Google, regeringens utrikesdepartement.

Fastän det kan verka som om Google och Facebook är konkurrenter, så samarbetar de med varandra och staten i NGO-styrelser. NAF är den politiskt mest betydelsefulla och Eric Schmidts ”politiska hemvist” i Washington. Men både han och andra direktörer sitter också i andra stiftelser som gör anspråk på att förkroppsliga ”civilsamhället”.

Du menar att det vi kallar ”representativ demokrati” döljer en mäktig vilja att kontrollera folken.
Du känner ju till Noam Chomskys berömda påstående: ”Massmedia är för demokratin detsamma som propagandan för diktaturen”. Det är två olika sätt att manipulera, nödvändiga för kontrollsystemen.

Vad säger du om ”Total Information Awareness” ⁽¹¹⁾, tror du att projektet har övergivits?

Nej, absolut inte. Wikileaks har dokument som vi ännu inte publicerat om hur projektet uppstod. Omedelbart efter den 11 september 2001 ville USAs samlade säkerhetstjänster öka sin redan stora makt. Massövervakning förekom ju före 11 september, Nationella Säkerhetstjänsten, NSA, var redan ett jättemonster som samlade in väldiga informationsmängder. Men omedelbart efter 11 september ville armén beröva NSA denna godbit. Så de lade fram ”Total Information Awareness” med något de kallade MOAD, Mother of all databases ⁽¹²⁾ som skulle innefatta alla data som samlas i USA: CIAs, övriga underrättelsetjänsters, satelliternas mm. Projektet godkändes till att börja med. Men NSA såg arméns förslag som ett hot och bekämpade – inledningsvis utan framgång – TIA och det cyberkommando som inrättades. Så tillsammans med demokraternas främst ansvariga inom området angrep NSA projektet som ett hot mot de medborgerliga rättigheterna, och började ta över delar av TIA. Så projektet som sådant har försvunnit, men alla dess syften gäller och ingår nu i NSA:s uppdrag.

Du brukar säga till dina läsare: ”Lär dig hur världen fungerar”. Men hur ska det gå till?
Internetrevolutionen har kopplat ihop alla samhällen och alla deras spioner, innefattande de främsta. Detta har förstärkt globaliseringens negativa aspekter, den superaggressiva ekonomiska konkurrensen, finanstransaktioner i ljusets hastighet. NSA och Google med flera samlar in privat information från och om de maktlösa för att använda den till egen fördel. De redan mäktiga kan mångfaldiga sin makt och utsträcka den till alla länder.

Men å andra sidan har denna revolution gjort det möjligt för människor runt om i världen att lära sig av och med varandra, dela med sig, ge och få mer information och bättre förstå hur världen fungerar. Så växer miljoner människors kunskap, och därmed makt. Och organisationer har vuxit upp som Wikileaks, som samlar in de supermäktiga organisationernas hemligheter och ställer dem till hela världens förfogande, för att balansera den ojämlika maktfördelningen.

Ben Alis ministrar erkänner att några av Wikileaks explosiva avslöjanden knäckte ryggraden på Ben Alis system. Det är uppenbart att avslöjandena spelade en viktig roll. De gjordes vid rätt tidpunkt då det rådde stort missnöje. Men det som verkligen fick Ben Ali på fall var han själv.

Nu finns så många sätt att lära sig. De senaste fem åren har den mest omfattande politiska utbildningen i världen ägt rum, någonsin. Inte i alla länder, men på ett sätt som aldrig skett tidigare. Samtidigt försöker storbolagen och staterna kontrollera detta genom att samla in ännu mer uppgifter om folk.

Men det ska inte vara staten som ska veta allt om medborgarna, det är medborgarna som ska veta allt om staten. Det är den öppenhet som behövs för att skapa rättvisa. Folk vill bli behandlade med rättvisa. Och de vill ha sitt privatliv i fred.

Vad säger du om att en före detta fransk utrikesminister har anklagat Wikileaks för att ”kränka staternas privatliv”?
Vad stater behöver hålla hemligt kan man ha olika uppfattningar om. Men utan insyn och folklig kontroll är risken stor att institutioner går till överdrift och/eller korrumperas.

Du har också sagt att när de arabiska vårarna uppstod och ungdomsrevolterna runt om i världen, de indignerade i Spanien och Occupy Wall Street blev Internet ”demos”, ett folk, en kultur med värderingar och strävanden, en plats som skrev historia, är det inte att ta i?
Jo, för internet som helhet. Men miljoner människor finns på internet – ingen vet exakt hur många – och många uppfattar sig som del av detta folk. Det händer att när jag frågar några om var de kommer får jag svaret: Jag kommer från internet. De säger det på allvar. De upplever verkligen att Internet är den plats där deras personliga kultur har uppstått.

Informationsdelning behövs för att befria världen. Det finns inget annat hopp. Det har aldrig funnits något annat hopp. Detta är vad kampen hela tiden handlat om. Information, kunskap. Ta de gamla grekerna, upplysningstiden, konflikterna i Kina, självständighetskrigen i Latinamerika, den postkoloniala kampen: det har alltid i första hand gällt att förstå läget, förutsättningarna, hur makten fungerar, hur människorna fungerar, vad som är möjligt och vad som inte är det.

Folk har alltid hämmats av bristande kunskap. Men om vi tänker oss ett läge där utbildningen är mycket bättre och Internet har bättre kvalitet och att sökandet efter kunskap är det högsta. Då har vi kommit längre än våra föregångare. Men ännu återstår mycket för att få den bättre bildning och kunskap vi behöver för att mänskligheten ska nå ett högre stadium.

Du har sagt att Wikileaks har givit världen en ”lektion i journalistisk”, och att massmedia ”måste förstöras” och ersättas, är inte också det att ta i lite väl mycket?
Jag har arbetat som journalist, som redaktör, i konkurrens med andra publikationer. Och som alla andra är jag konsument och läsare. Men jag har också erfarenheter som få andra har haft, framför allt mycket få journalister: att drabbas av medierna, att själv var ämnet. Så jag har välutvecklad näsa för bristen på professionalism, för de många fördomarna, för underdånigheten inför den makt journalisterna tjänar. Visst finns bra journalister även inom förhärskande medier, men de institutionella begränsningarna är mycket hårda och nästan omöjliga att bryta. Det korrumperar. Ledande journalister bjuds in till mäktiga grupper, som jämlikar, affärspartner, för informationsutbyte. Eller utestängs. Det är en förförelseprocess, en rekryteringsprocess som är svår att värja sig mot. Det är sällsynt att en inflytelserik mediekoncern att informerar hederligt.

Vad har du för kontakter med Edward Snowden för närvarande, om det inte är hemligt?
Det är ingen hemlighet att vi i Wikileaks lyckades föra ut Edward Snowden från Hongkong till en säker plats. Han har nu asyl i Ryssland och bygger upp en organisation för att försvara journalisters källor, det heter Courage Foundation. En stor specialjury i USA utreder nu Snowdens fall och de FBI-agenter som är knutna till juryn har ställt frågor om vilken roll jag och Sarah Harrison och andra i Wikileaksgruppen har haft. Vi är nöjda och stolta över att Snowden fått asyl, har resedokument och kan röra sig fritt i världens största land. Fortfarande måste han vara mycket försiktig om han ska resa utanför Ryssland, eftersom USA:s försöker fånga honom. Men så länge han är försiktig så har han det bra nu. Det ger andra visselblåsare mod.

Du delar samma öde som Snowden att tillhöra USA:s mest eftersökta och samtidigt för många vara ”vår tids hjältar”.
Ingen god gärning sker ostraffat. Vi, mina advokater, har försökt förhandla med Washington men justitiedepartement vägrar tala med oss. Utredningen pågår, men de vägrar informera oss. Ecuadors regering har också försökt men USA vägrar också tala med dem.

I juni uppgav du offentligt att du räknade med att snabbt kunna lämna ambassaden.
Jag är fortfarande säker på att kunna göra det, vi har lagt in dussintals inlagor till olika juridiska instanser. Vi fortsätter offensiven, vi har anmält USA-ambassadens undersökningar om min vistelse i Sverige, och USA-militärens aktioner mot oss i Tyskland, och i Danmark mot danska säkerhetstjänsten olagliga samarbete med FBI mot oss. Och i Island, där har vi haft framgång och uppnått att en av FBIs samarbetsmän som informerade om Wikileaks arresterades. Men jag har också överklagat i Sverige och vi hoppas på något mått av positiv handläggning. Ur juridisk synpunkt är läget helt klart sedan länge. Och allteftersom tiden går börjar USA och Storbritannien att dra sig undan Wikileakstemat. Nu är det ISIS de fokuserar på. I Storbritannien har de också val nästa år.

Och Sverige har ny regering, socialdemokratisk. Men vi får inte glömma att det var en socialdemokratisk regering som beslöt att samarbeta med CIA 2001. Det råder ingen större skillnad där mellan centerhöger och centervänster. Men det är ändå en förändring. Och under en övergångstid har den nya regeringen annat att göra.

I Storbritannien har vi flera parlamentsgrupper som stöder min sak och det har lett till lagändring. Den internationella häktningsordern mot mig saknar åtalspunkter. Och som tur är har högsta domstolen i Storbritannien slagit fast att det skulle vara ett övergrepp att utlämna mig utan åtalspunkter. Och så har parlamentet förtydligat lagen. Nu kan ingen utlämnas på sådan grund.

Men den har gjort ett undantag för dig. Lagen är inte retroaktiv.
En sådan paragraf tillfördes efter att en artikel i London Independent visade att om lagen antogs som den var skriven skulle jag gå fri. Antagligen är det inte lagligt att föra in en klausul enbart för att komma åt en särskild person. Men de är luriga, de angav inte mitt namn, bara beskriver exakt mitt läge. Men jag är optimist.

Fotnot:

1. Clave Intelectual, Madrid 2013

Ignacio Ramonet