Förra årets succéutställning av New Yorks Museum of Modern Art-samlingar (MoMA) på Neue Nationalgallerie i Berlin gav tydligen mersmak. I år satsar staden på den största Francisco Goya-utställningen utanför Madrid på länge, och troligen den största någonsin i de tysktalande länderna. Denna gång är det Alte Nationalgallerie som står som värd.
Goya – Prophet der Moderne (det modernas profet) heter utställningen och pekar på det faktum att många konstvetare anser Goya vara en modernist före modernismen.
Utställningen visar en bred repertoar av en mycket begåvad konstnär. Goya växlar mellan stilar som ännu inte var namngivna under hans livstid, som exempelvis socialrealism och surrealism.
Byggjobbare på bild
Bilden här intill är intressant. Den skadade muraren (1786-87) föreställer spanska byggjobbare på 1800-talet och kan tolkas som en rak social kritik. Riktigt så enkelt är det dock inte. Tavlan satt i kung Karl III:s matrum i en svit som skulle symbolisera de fyra årstiderna. Lika väl som social kritik kan den tolkas som en hyllning till Karl III:s upplysta och framstegsvänliga politik. Kungen hade nyligen lagstiftat om bättre arbetsvillkor för spanska byggnadsarbetare.
Politiskt var Goya både principiell och principlös. Hans kända tavla Den tredje maj 1808 (1814) (som det tyvärr inte har lyckats utställningen att låna in, både den och Den nakna Maja anses av den spanska staten vara för stora konstskatter för att rikseras) tar tydligt ställning för det spanska motståndet. Samtidigt tog Goya uppdrag från ockupationsmakten. Att som konstnär ta uppdrag från vem som helst som betalade får väl trots allt anses vara det normala under nästan hela konsthistorien. Även om utställarna gör en sak av hans inkonsekvens kanske det är väl stora krav på det modernas profet att han skulle ha agerat som en politisk 1900-talskonstnär.
Den sociala sidan av Goyas produktion finns också på utställningen representerad av hans mycket starka bilder av ”galningar”. Här syns ett tidigt intresse för samhällets udda och utstötta. Om det också inrymmer sympati är dock oklart. Fascinationen lyser dock i alla fall glasklart igenom i bilderna.
Goyas berömda tuschteckningar med dess allehanda monster och inre demoner är rikligt representerade, och de är betydligt mindre i storlek än man väntat sig om man bara sett reproduktioner i böcker.
Tapetserarmästare
Fascinerande är också att se de original med bilder ur vardagslivet som Goya som tapetserarmästare gjorde, för att de sedan skulle omvandlas till stora tapeter att hängas på de extremt rika och mäktigas väggar. Trots att de inte på sin tid ens ansågs vara självständiga konstverk gör de klara, vackra färgerna och de intressanta, idag historiska, motiven dem till bland de mest fascinerande på utställningen.
Att Goya över huvud taget fascinerar går inte att ta miste på. Köerna utanför Alte Nationalgallerie på Muséiön i centrala Berlin ringlar sig långt utanför muséets väggar och man får räkna med minst ett par timmars köande för att få ta sig en titt.
Goya arbetade genom sitt liv sig fram till en mycket framskjuten plats i sin tids konstsammanhang. Han blev till slut hovmålare åt den spanske kungen och hans porträtt präglas av en strävan efter autencitet som skulle slå igenom långt efter hans död. Länge var det inte personen som skulle porträtteras utan dess ställning i samhället och arketyp. Goya plockade fram det personliga hos makthavarna.
Utställningen pågår fram till den 3 oktober och ett besök till Berlin, som väl får anses vara vår närmsta metropol, rekommenderas.
