Jag har varit en vecka på Kanarieöarna. Stället var dominerat av turister från Norden, inte minst många självmedvetna norrmän. Bristen på genuina miljöer är närmast total på Gran Canaria. Överallt finns det däremot restauranger med svenskklingande namn, som erbjuder svenska rätter och svenskt kaffe. Butiker erbjuder ett hyggligt urval av svenska varor. Tv:n på hotellrummet visar en svenskspråkig kanal.
En sorts höjdpunkt var spanjoren på den lokala marknaden som skällde en hårt prutande svensk för ”schmalenning”.

Det är naturligtvis lätt att förfasas och göra sig lustig över skockmentaliteten, fördomsfullheten, ointresset för allt nytt och annorlunda, liksom massturismens tendens att förstöra det lokalt genuina. Allt det där är sant, men inte desto mindre tror jag att turistens beteende uttrycker ett fundamentalt behov av trygghet, grupptillhörighet, självhävdelse och allt som det för med sig. Och om det gäller för turisten som efter en kort tid åker hem, hur giltigt är det då inte för en flykting i främmande land. Allt är nytt, allt är okänt.

Man är stum och socialt handikappad, man saknar i stor utsträckning förmågan att hantera sin vardag, och man befinner sig i ett socialt vakuum. Inte så lite som ett hjälplöst barn, vilket är förnedrande för en vuxen människa.

Lösningen för de flesta är enkel, man söker sig till sina landsmän. Till språket, kulturen, dofterna, koderna, de etablerade sociala positionerna. På köpet får man en snabbintroduktion till det nya landet – för vad det nu kan vara värt, hjälp med bostad, och kanske arbete.
Det är inte helt oproblematiskt. Frågan är bara vad som är problemet. Vägen till en integration värd namnet går över respekt för individen och dennes grundläggande behov. Det garanterar också mångfald, vilket är en tillgång för samhället.

Problemet i Södertälje eller Malmö är kanske inte att de är för många, utan att det inte har getts tillräckliga resurser.
Marknaden löser inte dessa problem, och samhället har svikit. Istället för att skyffla människor runt om i landets kommuner med hjälp av olika tvångsmedel – nu senast föreslaget av Mona Sahlin – borde man bygga bostäder och skapa arbetstillfällen där människor redan finns, där de vill bo och verka.
Vilket vid närmare eftertanke borde gälla inte bara invandrare utan alla människor.