– När man får ett avslag ska man lämna Sverige. Helst ser vi att människor gör det frivilligt. Vi försöker föra dialog, men när vi inte når fram kan det bli fråga om förvarstagning för att kunna verkställa, säger Joakim Jansson (bilden).

Enligt honom gör Migrationsverket noggranna utredningar. Den som lever upp till kriterierna och har skäl att stanna kommer också att få göra det.

Flera gånger under intervjun understryker Joakim Jansson att förvaret inte är ett fängelse. Kommunikationen är fri och man har rätt att ha telefon på sig. Den som har en mobil med kamera måste dock lämna ifrån sig den under vistelsen, och får i stället en lånemobil. Kamera är förbjudet med hänvisning till de andra förvarstagnas integritet. Vill man se den man pratar med finns det ett särskilt Skyperum som kan bokas.

Jag får inte gå in till enheterna, och spegelglaset gör det svårt att ens se gestalten av de förvarstagna som befinner sig där inne. I stället får jag en kort rundtur av de delar av förvaret i Märsta som är möjliga att visa.

Vi går genom ett personalrum och ut på promenadgården, som inhägnas av nät. Här finns en basketkorg och en boll ligger på marken. Den lågt stående midvintersolen når inte in hit vid elvasnåret på förmiddagen. Gården är öppen minst två timmar om dagen

– Den här tiden på året är det inte så poppis att vara ute, säger Anna Andersson.

Jag och Alisina pratar på svenska över mobilappen Whatsapp. 27-åringen sitter på en säng med korslagda ben. Tre gånger har han varit förvarstagen: först 80 dagar 2018, och sedan ytterligare två gånger 2019. På hans enhet på förvaret i Märsta var det tre till fyra killar i varje rum. Varje dag fick de vara ute mellan en kvart och en halvtimme. Under tiden Alisina befann sig på förvaret fick han problem med både hjärtat och magen.

– Jag vaknade på nätterna och min kropp skakade. Jag tänkte på mitt ärende, om jag skulle få vara kvar eller inte, säger Alisina.

Jag får kontakt med honom genom organisationen Vi står inte ut men slutar aldrig kämpa, som kampanjar för ensamkommandes rättigheter. Trots att han numera befinner sig i Frankrike så försöker den svenska polisen fortfarande få tag på honom. De vill att han ska komma tillbaka till Sverige så att han kan utlämnas till Afghanistan.

– Jag har lämnat Sverige, men den svenska polisen ringer mig och frågar var jag är.

Sedan han blev utlämnad till Sverige från Tyskland har den svenska polisen hans pass. Turerna har varit många. Efter det första utvisningsbeslutet lämnade han Sverige. I Frankrike tog gränspolisen honom och lämnade honom till den tyska polisen. Efter en månads fängelse i Tyskland utlämnades han till Sverige där han sattes i förvar.

Alisina är kritisk till att Sverige vill skicka personer till Afghanistan.

– Om mitt land var fritt och säkert hade jag köpt en biljett och åkt dit. Men tyvärr är det inte så, alla känner till den dåliga situationen i Afghanistan. Jag vill inte tillbaka, jag vill plugga och leva vidare.

Shahram Khosravi är antropolog och forskar om migration vid Stockholms universitet. Jag träffar honom i ett av de ljusblå husen som står uppradade på Frescati. Från fåtöljen i arbetsrummet beskriver han hur den som migrerar ofta gång på gång skickas tillbaka till ruta ett.

– Det här är tydligt när det gäller unga afghaner. Man kommer till ett land och börjar lära sig språket och kulturen, etablerar nätverk och söker jobb. Sedan får man avslag och behöver gå under jorden, utvisas eller fly till ett annat land. All den tid de investerat för att etablera sig i det nya landet försvinner.

Shahram Khosravi beskriver maktlösheten hos den som är beroende av en myndighet och inte kan planera sitt liv.

– Kommer beslutet i morgon, om en vecka, två månader eller tio år? Vardagliga och banala val blir otroligt svåra. Varför ska jag bli kär när jag inte vet om jag får stanna?

Några veckor tidigare pratar jag med Angel som befinner sig på gränsen mellan Kenya och Tanzania. Hon flydde hemlandet eftersom det var för farligt för henne som homosexuell. Nu när hon är tillbaka är hon rädd att hennes familj ska söka upp henne, och vågar knappt gå ut.

Kommer beslutet i morgon, om en vecka, två månader eller tio år?

– Jag är besviken på Sverige. Jag berättade om min situation och gav dem dokumenten de frågade efter, men blev ändå utvisad.

Innan Angel utvisades tillbringade hon ett halvår på ett annat av Sveriges sex förvar: det i Mölndal.
Förvaret i Mölndal har kritiserats av Justitieombudsmannen. I januari 2023 gjordes en oanmäld inspektion som bland annat visade på brister i personalens bemötande samt i tillgången till hälso- och sjukvård.

I december kom ytterligare kritik från JO, där Migrationsverket bland annat kritiseras för bristande dokumentation vid ett tillfälle då ett tiotal förvarstagna låstes in på en avdelning. Joakim Jansson berättar att när det sker en inspektion på ett ställe så ser man över hur man kan arbeta bättre även på andra förvar.

Även förvaret i Märsta har kritiserats. När JO inspekterade förvaret 2022 såg de att kamerorna i de rum där folk hålls avskilda gjorde att det var nästintill omöjligt att sköta sin personliga hygien eller byta kläder utan att synas för kameran.

– Nu gör vi det tydligt för den som hålls avskild om kameran är av eller på, säger Anna Andersson.

Kamerorna används för så kallad sekundbevakning, där människor bevakas hela tiden för att säkerställa att de inte skadar sig själva.

Angel beskriver tiden på Mölndals förvar som svår.

– De är väldigt strikta med allting. Även om maten är dålig säger de att de inte kan hjälpa en med någonting. Man vågar inte be om något eller säga vad man tycker, säger Angel.

Hon upplevde att människor inte fick tillräcklig vård och att det kunde ta en vecka att få sin medicin.

– En kvinna var sjuk och grät hela tiden. Det enda hon fick var paracetamol. Hon kunde inte ens äta.
Angel är kritisk till att man separerar mödrar från deras barn.

– En kvinna togs från sitt sex månader gamla barn. Hennes man lämnades att ensam ta hand om fem barn, berättar Angel.

Även Alisina träffade pappor som skiljts från sina barn.

– Jag träffade pappor som hade två eller tre barn. Barnen fick stanna i Sverige men inte papporna. Varför skiljs barnen från sina föräldrar?

Enligt barnkonventionen ska barn inte hållas åtskilda från sina föräldrar mot sin vilja, utom när det är barnets bästa. Återförenandet över statsgränser ska behandlas på ett humant och snabbt sätt.

– Vi tar oftast bara en förälder i förvar och det är viktigt att barnet alltid kan besöka, säger Joakim Jansson.

När Shahram Khosravi pratar om väntan kopplar han det bland annat till just familj.

– Väntan kan ha hemska konsekvenser som har med kroppen att göra. Om man väntar länge så missar man chanser. Det blir för sent att skaffa barn eller träffa föräldrar som hinner dö, säger han. Lång väntan, säger han, kan skada självkänslan genom att få en att känna att ens tid inte är värd någonting.

Enligt Shahram Khosravi sitter vissa grupper i förvar trots att de inte kan utvisas. Till exempel var somalier 2014 den största gruppen på förvaren, men inte bland dem som utvisades.

– Varför hålla folk i förvar när man inte vet om man kan utvisa dem? Det är inte bara oetiskt utan också ologiskt, säger Shahram Khosravi som anser att förvar, utöver att vara en plats att behålla kroppar man annars riskerar att inte hitta, syftar till att avskräcka folk från att komma till Sverige.

Att en person inte går att utvisa kan bero på olika orsaker, berättar Shahram Khosravi, till exempel att personen inte har dokument eller att Sverige inte har ett samarbete med landet personen ska utvisas till.

– Det skulle kunna vara fall där polisen har fall där brottsutvisade sitter i förvar i avvaktan på verkställning. Men på Migrationsverket ser vi till möjligheten att verkställa, säger Joakim Jansson.

Varför hålla folk i förvar när man inte vet om man kan utvisa dem?

Utöver förvar satsar regeringen på så kallade återvändandecenter, där den som fått avslag ska bo. Ett återvändandecenter skiljer sig från ett förvar eftersom man inte är instängd. Här ska man få information och uppmuntras till att frivilligt återvända. I dagsläget är det frivilligt att flytta in för den som fått ett utvisningsbeslut, men regeringens mål är att göra boende på återvändandecenter obligatoriskt.

Shahram Khosravi beskriver politisk hänvisning till ett specifikt område som ett straff.

– Det här är ingen lösning. Att dumpa människor i specifika områden skapar ett skuggsamhälle. Det handlar om att straffa och kontrollera de människor som bor här, säger Shahram Khosravi.

Alisina berättar att han bevittnat våldsamma situationer på förvaret, både mellan personal och förvarstagna, samt med polis.

– De var fyra poliser och en kille. De satte plast över huvudet på honom för att ta honom till flygplatsen, han skakade men ingen hjälpte, säger Alisina. Det är en scen han har bevittnat flera gånger.

Kanske är det som Alisina såg en så kallad spotthuva. Det är ett av de tvångsmedel som kriminalvården får använda om det bedöms nödvändigt för att skydda omgivningen mot en klient som spottar.

Förvaren har inte rätt att använda olika typer av fängsel eller kravallutrustning. Om förvaret inte kan hantera en individ kan det hända att man tar hjälp av kriminalvården, berättar Joakim Jansson. Det är även kriminalvårdens nationella transportenhet som verkställer av- och utvisningsbeslut. Ibland utfärdar de endast en flygbiljett, andra gånger följer personal med till flygplatsen eller är med under hela flygresan.

Claes Nöjd, utredare på Nationella transportenheten, understryker att all personal är utbildad i att undvika våld eller tvångsmedel och att det normala är att utvisningsresor fortlöper utan att tvångsmedel används. Bedömningen huruvida tvångsmedel ska användas utgår från faktorer såsom tidigare misskötsamhet, rymningsrisk, hot eller benägenhet att använda våld.

Genom aktivistnätverket No border boiling pot får jag ta del av ett vittnesmål från ett försök till en deportation.

I ett brev berättar mannen hur han tas från förvaret i Märsta till Arlanda för att deporteras till Sri Lanka. Han tillåts inte ringa sin fru och deras två barn för att säga att han ska utvisas. Framme vid Arlanda vägrar han gå ur fordonet, varpå personalen försöker dra ut honom.

”En manlig tjänsteman försöker ta min hand och ta kontroll över mig genom att trycka mot min nacke med sitt knä inuti fordonet, en kvinnlig tjänsteman försöker dra min hand med full kraft och få in dem i handbojor”, skriver han. När de till sist får ut honom ur bilen skriver han att han är halvnaken och att han har fyra personer över sig. Han beskriver det som tortyr.

I kriminalvårdens verkställningsrapport från samma datum står att en person som ska utvisas till Sri Lanka blir ”fysiskt och verbalt utåtagerande” när de ska gå till planet, samt att ”han beläggs med fängelse efter nedläggning utanför bilen.”

Inget av de grepp som kriminalvården har tillåtelse att använda inbegriper att ett knä sätts mot halsen, uppger Claes Nöjd. Exakt vilka tekniker som kriminalvården använder vill de inte informera om, men personalen utbildas och certifieras regelbundet i användandet av dessa tekniker.

Att flytta någon till förvaret ser aktivisten Leo som ett sätt att symboliskt och materiellt separera migranter från resten av samhället.

– Det försvagar solidariteten och gör det svårt att göra motstånd.

2015 uppmärksammades ett fall där en person avled i samband med en utvisning. Två kriminalvårdare åtalades för vållande till annans död. Förundersökningen lades ned då man inte kunde visa på samband mellan att klienten trycktes ned och att han dog.

Du kan bli galen av en sådan här miljö. Du kan inte kontrollera situationen och du kan sitta där i upp till ett år.

– Våldet, inklusive potentiellt dödligt sådant, är så nära i de här institutionerna. Gränspolitiken visar sitt sanna ansikte här, säger Anna, en annan av aktivisterna.

Migrationsverket säger att de inte kan uttala sig om specifika vittnesmål om hur personal agerat när personer avskiljts.

– Vi tar beslut för att trygga säkerheten och skapa en bra miljö. Att höja rösten är i sig är inte skäl nog för avskiljning, utan det beror på vilka ord som sägs och hur det upplevs, säger Joakim Jansson.

Beslutet om att avskilja någon måste omprövas var 72:a timme.

– Det kan vara klart efter en timme eller en dag, säger Joakim Jansson.

Anna har ett förslag på hur man ska komma åt skuggsamhället som går på tvärs med regeringens.

– Sluta med uppehållstillstånd och ge alla rätten att befinna sig var som helst.

Aktivisten Fatou fyller i:

– Alla förtjänar att ha ett bra liv och få en chans att påverka samhället positivt. När du lever utan uppehållstillstånd i dag kan inte göra något, du är osynlig och räknas inte.

På min rundtur på förvaret får jag främst se vita korridorer med låsta dörrar. I en av korridorerna finns de rum där förvarstagna får ta emot besök: fönsterlösa rum med två enkla soffor och ett bord. Sedan går vi ut i receptionen och rundvandringen är slut.

– Vi har respekt för att individer har haft de upplevelser du beskriver. Vi har ett uppdrag att utföra och det gäller att i så stor utsträckning som möjligt möta individen i det, säger Joakim Jansson innan nyckelkortet läggs mot låset. De automatiska skjutdörrarna öppnas och jag kan gå ut i solljuset.

Alisina, Angel, Leo, Anna och Fatou heter egentligen något annat.

Flamman har sökt migrationsminister Maria Malmer Stenergard som tackat nej till intervju.