Den socialdemokratiska valberedningen föreslår Håkan Juholt. På presskonferensen, där han och Carin Jämtin, partisekreterarkandidat, presenterades var han rolig, rapp och idédriven. Han talade med ett självförtroende som socialdemokratiska företrädare saknat sedan Göran Persson stod som starkast i opinionen. Han underkände också helt frågeställningar om höger och vänster inom partiet, något som kan förväntas också i framtiden.
Den som läst på ordentligt i socialdemokratisk press och i idéverkstäder har ju sett det komma ett tag. Den nya kombons uppdrag kommer att bli att flytta mitten vänsterut, inte att radikalisera socialdemokratin. Valberedningen gör uppenbarligen bedömningen att Juholt/Jämtin inte bara är en jackpot för en krånglade vänster, som blockerat flera av högerns kandidater, utan också ett piller som högern ska kunna svälja. Allt krut kommer nu att satsas på en ny ”centervänster”-linje för socialdemokratin. Till vänster om Mona Sahlin, till höger om SSU-radikalerna. Men med ett nytt självförtroende och ”de socialdemokratiska idéerna” i fokus. Kampen mot egoismen ska nu stå i förgrunden för socialdemokraterna, enligt presskonferensen.
Den som förväntat sig en rejäl vänstersväng blir dock besviken. Juholt röstade ja till euron, stödjer krigföringen i Afghanistan och lägger fortsatt mycket stor emfas på tillväxten. I vissa ekonomiska frågor har han dock tidigare stått lite längre vänsterut och ifrågasatt utgiftstak och skattesänkarpolitik.
Den som vill studera hur en borgerlig agenda sätts i media bör också studera hur Socialdemokraternas kriskommission bemötts, som ett vänsterdokument som ingen kommer att bry sig om. Redan på första presskonferensen lyfte Håkan Juholt fram den som partiets huvudutvärdering av det misslyckade valet. Men för den borgerliga nyhetsvärderingen är ett steg vänsterut, om än ett så litet, i princip omöjligt.
Socialdemokraterna har länge tittat på Storbritannien för inspiration. När sociolgen Anthony Giddens idéer gjorde om Tony Blairs New Labour till något som liknande ett nytt borgerligt parti hängde Mona Sahlin och hennes gäng på. När New Labour nu skrotas, utan att ”Old Labour” återupprättas, av Ed Milliband syns det också. Det blir nu, precis som där, troligen skillnader i politiskt tonfall och en mer offensiv socialdemokrati. Mona Sahlins avskedstal kommer troligen att få mycket liten inverkan på den framtida politiken.
Valet av Carin Jämtin förvånar kanske många. Många förväntade sig en partisekreterare som skulle ha varit en mycket större eftergift åt högern. Men kanske tycker valberedningen att Jämtin har tillräckligt mycket av ett medelklassens storstadsperspektiv på politiken för att komplettera Oskarshamnsbaserade Juholt. Jämtin gjorde också ett starkt första framträdande och svarade tydligt på journalisternas frågor. Dessa gick för övrigt, till Håkan Juholt, i stilen: ”Vilka skatter vill du höja?”, ”Varför har du mustasch?” och ””Du har ifrågasatt inflationsmålet!” Den som fortfarande tror att journalistkåren ligger till vänster har åtminstone inte studerat de inrikespolitiska redaktionerna.
Även om Håkan Juholt lagt sig själv strax till vänster inom partiet ska nog inte Vänsterpartiet förvänta sig att detta med nödvändighet blåser nytt liv i det i princip döda rödgröna samarbetet. Juholt har tidigare förespråkat samarbete med Centerpartiet. Han kommer också efter veckans kommentatorsflöde om att valet av honom framför allt gynnar socialdemokrater till vänster och i glesbygd behöva skapa lite andrum åt höger. I flera viktiga valanalyser som vill se en socialdemokrati med stärkt självförtroende och en egen politik betonas faktiskt också att samarbetet med Vänsterpartiet inte föll väl ut.
Av flera bedömare kallas han ”gråsosse”, ett positivt begrepp för både Göran Greider och Åsa Linderborg. En dödsstöt för socialdemokratin spår flera borgerliga ledarskribenter, även om självaste Peter Wolodarski på Dagens Nyheter nog svävade lite på målet i Godmorgon världens söndagspanel. ”Det kan bli bra, det kan bli dåligt för Socialdemokraterna”, var hans analys.
Juholts egna ord kan läsas i Ingemar E. L. Göranssons nyutkomna bok Arbetarrörelsens kris. Där säger han att politiken i valet 2010 mest liknade ”Bengt Westerbergs socialliberalism 1985” och att ett socialliberalt parti på 35 procent ”inte har något existensberättigande”. Han ställer tre uppgifter som viktigast efter valförlusten.
”Vi måste bli mer visionära”, ”vi måste bilda oss” och ”vi måste återigen involvera medborgarna”. ”Vi kan kalla det Folkets Hus…Konsum…Vi kan kalla det vad fan som helst, men vi gjorde saker med våra händer tillsammans med medborgarna”.
