Det är lätt att hypnotiseras av hatet mot Greta Thunberg som exploderat på nätet efter flottiljens försök att nå Gaza. Själva styrkan i illviljan – som spänner från att Thunberg är ett kalkylerande kulturbarn och selfiedrottning som på något vis tjänar pengar på aktionen till att hon är ömkansvärd, psykiskt sjuk och borde tvångsvårdas – framstår som en gåta jag vill lösa. Så jag följer de mest hatiska kommentarerna utan att finna svar. I stället finner jag små damer i Skövde som vanligtvis postar födelsedagshjärtan och uppmaningar om att tänka på småfåglarna vintertid.
Först när jag riktar blicken mot regeringen klarnar bilden. Den vanligaste kommentaren är att Thunberg och de andra svenskarna ”faktiskt får skylla sig själva eftersom de struntade i UD:s rekommendationer”. Och detta har inte damen i Skövde kommit på själv. Det är ett eko av Ulf Kristerssons ord: ”Vi tycker det är väldigt dumt att göra det”. Upprepat tusen gånger framstår budskapet till slut som sunt förnuft, som om det gäller sen gammalt.
Det vi ser är en metodisk politisk kampanj mot den svenska opinionsrörelsen mot folkmordet i Gaza
Så är det inte. Det politiska minnet är förödande kort: År 2010 seglade en annan flottilj av aktivister till Gaza i syfte att bryta blockaden. Även då hade vi en borgerlig regering. Även då greps aktivisterna. Skillnaderna var att nöden i Gaza då inte var lika förtvivlad och att den svenska talespersonen den gången var en hetlevrad medelålders religionsvetare i läderbyxor. Den svenska regeringens svar? Statsminister Fredrik Reinfeldt kallade Israels agerande för ”ett oacceptabelt övervåld, dessutom på internationellt vatten”. Utrikesminister Carl Bildt flög själv till Istanbul för att ta emot svenskarna, personligen försäkra sig om deras hälsa, lyssna på deras berättelser och i barska ordalag utkräva svar från Israel.
Det finns ingenting normalt med det vi nu ser från svenska regeringen. I varje uttalande finns ett nålstick mot de svenska medborgare som deltog i flottiljen. Utrikesministern klagade på att UD fått tusentals mejl och att jourtelefonen överbelastats så att ”man riskerar hälsan hos svenskar som helt oförskyllt blivit nödställda”. Notera ”helt oförskyllt” – till skillnad, alltså, mot deltagarna i flottiljen. Ministrarna undviker raka anklagelser, eftersom de saknar argument för att påstå att flottiljen styrdes av terrorister, eller att deltagarna är antisemiter. Sådant skulle kunna bemötas. Därav försåtligheten, de hala bisatserna.
Det gäller inte enbart flottiljen. Ett systematiskt misstänkliggörande riktas nu mot den rörelse som kallas ”propalestinsk” men som i ett rimligare samhällsklimat hade beskrivits som en proteströrelse mot folkmord. Ett centralt verktyg är den påstådda rädslan från makthavarna. Carl-Oskar Bohlin kan rimligen inte ha varit rädd när han förföljdes av demonstranter – då hade han larmat polis eller smitit in på en restaurang. Ännu mer osannolikt förefaller det att den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Rashid Farivar blev rädd för mamman med palestinasjal vid förskolehämtningen. Rädslan är instrumentell, ett sätt att framställa rörelsen som farlig.
Det vi ser är en metodisk politisk kampanj mot den svenska opinionsrörelsen mot folkmordet i Gaza. De kommentarsfältherrar av båda kön som skäller och hånar är inte så fritänkande som de själva tror – de svarar på signaler ovanifrån. Kampanjen orkestreras ”från högsta ort”, som det brukar heta i spionthrillers, det vill säga delvis från självaste Rosenbad, av ministrar som läraktigt kopierat högerextremisternas metod att så tusen misstankar hellre än att komma med en rak anklagelse, att posta filmer på sociala medier hellre än att polisanmäla.
Under inga omständigheter får vi låta oss förledas att tro att detta är normalt. Att inte säga pip när främmande makt griper en svensk parlamentariker på internationellt vatten är inte alls normalt, inte det minsta statsmannamässigt och ingår inte i svensk politisk tradition. Det är tvärtom extremt ur varje jämförelsepunkt.
Om den här normaliseringen fortsätter måste snart regeringen, för tydlighetens skull, förse varje monument över Raoul Wallenberg med en prydlig asterisk och upplysningen ”Det var väldigt dumt gjort”. Eller kanske ”Man har faktiskt ett egenansvar”. Wallenberg blev nämligen tillsagd av UD att lämna Budapest gott och väl två veckor innan han försvann för alltid.
