När den gröna rörelsen går in på sin sjunde månad i Iran har Flamman talat med tre initierade röster på vänsterkanten om läget i Iran. Ali Esbati, Shora Esmailian och Thaher Pelasayeed menar alla att vad som pågår i landet är den största utmaningen mot regimen på mycket länge. De gör en liknande analys av den gröna rörelsen. Den är nationell och försöker vända regimens slagord tillbaka mot sig själv. Dessutom verkar den radikaliseras för var dag som går.
Politiskt program
De flesta bedömare trodde att protesterna skulle ta slut långt tidigare än de gjort. När protesterna mot valresultatet stod som högst i somras trodde många att regimen skulle kväsa dem inom några månader. Men rörelsen består och syns fortfarande på Irans gator. Ett politiskt program börjar nu också skönjas med starka krav på nyval, presidentens avsättande och frigivning av alla politiska fångar. Den islamiska republiken som form ifrågasätts dock ännu inte särskilt mycket.
Vad är då den gröna rörelsen?
– Ledningen, i den mån man kan tala om enskilda ledare, för reformrörelsen är 1979 års män, säger Ali Esbati, ekonom på Tankesmedjan Manifest i Oslo, och påpekar att de alla har erfarnehet från revolutionen 1979, då på islamisternas sida.
Han menar att två hot mot regimen har växt fram under lång tid. Dels ett allmänt missnöje och urban frihetslängtan, framförallt bland välutbildade i Teheran och andra stora städer.och dels finns ett brett missnöje med både korruption och växande ekonomiska klyftor i samhället. President Ahmadenijad gick ju till val på ökad rättvis första gången han valdes. Utvecklingen har gått i motsatt riktning.
– Båda dessa saker har under längre tid varit ett hot mot regimens fortlevnad men det är först nu som de fått systemundergrävande karaktär.
Spontan rörelse
Vem som är den gröna rörelsens ledare är inte helt lätt att utröna. Rörelsen är till stor del spontan och har ingen bas i traditionella vänsteroppositionella eller andra oppositionsgrupper som rojalister eller islamiska Folkets Mujahedin.
– Den gröna rörelsen har gjort det till en poäng att inte flirta med eller referera till någon annan politisk rörelse, särskilt inte de som finns i exil, säger Thaher Pelaseyed, andre vice ordförande i Ung Vänster som bloggat mycket om utvecklingen i Iran den senaste tiden.
– Det enda undantaget är Mossadeq-tiden som försiktigt har lyfts fram som föredöme och en liknande kamp för att återupprätta demokratin.
Dr Mohammad Mossadeq ledde 1951-53 en regering där hans Nationella front bland annat nationaliserade oljan och tog strid mot shahen för ökad demokrati. Efter direkt inblandning av CIA avsattes han i en kupp och sattes i husarrest resten av sitt liv.
– Men presidentkandidaterna Mehdi Karoubi och Mir-Hussein Mousavi är politiskt epicentrum för den gröna rörelsen. Den är farlig för regimen. Från att ha varit rörelse för ett omval har den överlevt mer än sex månader och blivit en rörelse för förändring.
I de protester som ledde till bland annat den orangea revolutionen i Ukraina och den så kallade sammetsrevolutionen i Georgien fanns stark inblandning av USA. Finns liknande nu i Iran?
– Här är viktigt att slå fast att anledningen till att dessa protester utbrutit skiljer sig mycket från de andra, säger Ali Esbati. Detta är inte styrt av CIA.
– Men det betyder i och för sig inte att det inte finns krafter utifrån som är intresserade av att påverka utvecklingen. På sociala medier kan man se mycket skumma inlägg med falsk ryktesspridning och annat som mål. Det gäller att vara försiktig och hålla ögonen öppna. Det skulle vara en tragedi om den här rörelsen kuppas.
– En annan oroande tendens som man kan se är klassförakt, nationell chauvinism och anti-arabisk rasism, som dyker upp i delar av exiloppositionens material, säger Ali Esbati.
Finns det någon vänster som är aktiv i rörelsen?
– Man måste komma ihåg att den gryende arbetarrörelsen arbetar under otroligt svåra förhållanden. Den lever under mycket hårdare tryck!, säger Thaher Pelaseyed.
Shora Esmailian, redaktionssekreterare på tidningen Arbetaren, har stora kunskaper om landets arbetarrörelse. Hon har, tillsammans med Andreas Malm, skrivit två böcker om arbetaroppositionen i Iran, efter intervjuer och research på plats i landet.
– Mina kontakter säger att det finns arbetare i protesterna, både med och utan gröna band. Det är enskilda arbetare, som blivit nedtryckta under Ahmadenijad. I iranska Kurdistan blev nyligen två arbetare skjutna på grund av sina fackliga aktiviteter. Den 4 januari greps flera arbetare för facklig verksamhet vid sockerfabriken Hafte Tapeh, efter en längre tids protester.
– Det vi ser kan vara starten på någonting som kan komma att störta regimen men jag tror inte att det är en revolutionär situation än. Arbetarrörelsen har ännu inte anslutit sig. Inte systematiserat.
– När shahen föll 1979 var generalstrejken helt avgörande, säger hon till Flamman.
Utan olja faller regimen
Thaher Pelaseyed understryker hur viktig oljeindustrin är för regimen och hur hårt de bekämpat facklig verksamhet just där.
– En strejk inom oljeindustrin skulle lamslå regimen. Utan olja faller den, säger han och menar att det är en av anledningarna till att protesterna nu leds av folk inom universitetsvärlden. De har haft större handlingsutrymme eftersom deras förehavanden inte påverkar ekonomin på ett direkt sätt.
Av Irans en gång så starka vänster finns nu nästan ingenting kvar. Dels är den fysiskt utraderad av regimen efter bland annat stora utrensningar på 1980-talet och dels är den mycket isolerad i sin exil.
– Vänstergrupper i exil säger fortfarande att de har svaren på alla frågor. Folk i Iran uppskattar inte det. Arbetarkommunisterna, som syns en del i Sveriges, direkta anti-islam-linje är inte heller populär, säger Shora Esmailian.
Ingen livlig vänster
Folkets Mujahedin, som tidigare lierat sig med både Irak och CIA, ses av många iranier som förrädare och har heller ingen framskjuten position. De har också blivit mycket impopulära genom ett antal terrordåd i landet.
– Man kan hoppas på en revolution även om det inte finns en livlig vänster. Mer pressfrihet och ökade medborgerliga rättigheter kan bara vara positivt, säger Shora Esmailian.
– Det skulle ge stora möjligheter för nya sociala rörelser, som vänstern och arbetarrörelsen, att växa fram igen.
Hur är chanserna för rörelsen att nå framgång?
– I somras trodde jag aldrig att den skulle hålla ut så här länge, så vem vet? Väldigt mycket blod har spillts och i nutidshistorien har det visat sig att folk inte gett upp i Iran när mycket blod har spillts, säger Shora Esmailian.
