En ny rörelse inom Europas extremhöger utger sig för att kämpa för miljön – samtidigt som de förkastar idén om global uppvärmning. Men bakom deras andliga ekologi döljer sig ett försvar av de rikas intressen.
– Det finns en djup motsägelse hos Ekologisterna, förklarade journalisten Eugénie Bastié i en panel i den Fox-inspirerade franska pratkanalen C News.
– De förespråkar nedväxt utan att vara tydliga med vad det innebär. Men om man vill ha nedväxt och agroekologi, kommer Frankrike de kommande 20 åren att behöva en till två miljoner fler bönder. Det skulle motsvara flykten från landsbygden vi såg på 1950-talet, men åt andra hållet.
Frankrikes gröna parti menar inte allvar med att minska utsläppen, förklarade hon, av rädsla för att störa andra vänsterfrågor. För dessa så kallade progressiva är det viktigare med en kortare arbetsvecka och ett behagligare stadsliv. En nedväxt av det franska jordbruket däremot skulle ”innebära slutet för både 35-timmarsveckan och semestern, och tvinga ut människor på fälten för att arbeta”.
Hennes kollega i panelen, advokaten Alain Jakubowicz, undrade om en lämplig jämförelse kunde vara Pol Pot.
Eugénie Bastié är en profilerad skribent för högertidningen Le Figaro, och hörs ofta fördöma Ekologisterna för att bry sig mer om ”woke” än om jorden. De må sprida ”antikapitalistiskt konfetti”, men deras välfärdsmodell bygger fortfarande på Frankrikes tillväxt under efterkrigstiden, de ”Trettio glansårens” masskonsumtion.
Bastié kallar vänsterns miljövänner för ’vattenmeloner’ – gröna på utsidan, röda på insidan. Men vad ska vi kalla högerns dito?
När den vänsterledda Nya folkfronten, där Ekologisterna ingick, förra sommaren gick till val på att se pensionerna och klimatet som ”samma kamp”, hånade Bastié idén.
”Kampen mot den globala uppvärmningen kommer oundvikligen innebära minskad köpkraft och ett urholkande av sociala rättigheter – det är bättre att vara ärlig och säga det”, twittrade hon.
För henne står valet mellan ”nedväxt och vår nuvarande levnadsstandard” – och det är ”århundradets dilemma”.
Bastié kallar vänsterns miljövänner för vattenmeloner – gröna på utsidan, röda på insidan. Men vad ska vi kalla högerns dito? Kanske avokador: gröna på utsidan, men med en hård brun kärna.
Ekologisk konservatism är ingen nymodighet från 2000-talet, eller ännu ett av näthögerns kära experiment. Det är snarare en ny variant av en klassisk konservativ miljösyn, där ekologi inte ses som ett interventionistiskt projekt för att omforma världen, utan som en moralisk uppmaning att tygla modernitetens överdrifter.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Den konservativa filosofen Roger Scruton uttryckte tanken tydligt i en intervju med Bastié i den högerorienterade miljötidskriften Limite: ”Framsteget är en pervers vidskepelse.”
Han menade att ekologi handlar om att försvara vårt ”hem” – på grekiska oikos, roten till ordet ekologi – och att frågan inte är ekonomisk utan andlig och kulturell.
Scruton menade att ekologi handlar om att försvara vårt ’hem’ – på grekiska ’oikos’, roten till ordet ekologi – och att frågan inte är ekonomisk utan andlig och kulturell.
Scruton är en stor inspirationskälla för högern både i Europa och USA. Hans arv förs vidare på den återkommande konferensen National conservatism (Natcon), där anglosaxiska konservativa minglar med Europas radikala högerpartier. Sammankomsterna får också stöd från institut kopplade till Viktor Orbáns regering i Ungern.
Den italienska premiärministern Giorgia Meloni har rutinmässigt hänvisat till Scruton som en intellektuell förebild. Hans idéer har påverkat hur hennes parti, Italiens bröder, pratar om klimatet.
Partiets talesperson i miljöfrågor, Nicola Procaccini, uttrycker rentav skepsis mot ordet ”miljörörelse”.
– Ekologi betyder att ta hand om sitt hem. Skillnaden mellan vänsterns miljörörelse och högerns ekologi ligger i vår andlighet, som står mot deras materialism”, förklarade han på ett partievenemang 2022.
Procaccinis publik av entreprenörer kände säkert mer samhörighet med en ”andlig” snarare än en ”vänsterideologisk” ekologi, kanske av rent materiella skäl. Konferensen där han talade, strax före det senaste italienska parlamentsvalet, var avsedd att framhäva hans partis näringslivsvänliga inställning.
– 174 år efter Kommunistiska manifestet hemsöks Europa av ett nytt spöke – en degenererad miljörörelse som bevarar marxismens grundelement: materialism, internationalism, företagsfientlighet och en våldsam benägenhet att tvinga idéer på alla som tänker annorlunda, förklarade han och fortsatte:
– Naturligtvis bekämpar vi exploatering av jorden och föroreningar, vi försvarar biologisk mångfald och kämpar mot den globala uppvärmningen – men vår vision är helt annorlunda: den är mer ärlig och konsekvent.
Precis som Roger Scruton, fortsatte han, tror den italienska högern på en ekologi som representerar ”ett generationskontrakt mellan de döda, de levande och de ännu ofödda.” För Procaccini är ”livet heligt” redan innan födelseögonblicket. Därför är ekologi för honom ”det som får oss att kämpa för sälungens liv – men ännu mer för det ofödda barnet i en kvinnas livmoder.”
Italiens bröder är inte ensamma med att motsätta sig abort med ekologiska argument. Även andra högerinriktade miljövänner tänker att försvaret för ”livet” och ”skapelsen” hör samman, och framhäver samtidigt ökade födelsetal som en av samtidens utmaningar.
Den katolska högerdebattören Eugénie Bastié, en veteran från protesterna Manif pour tous (”Manifestation för alla”) mot samkönade äktenskap i Frankrike, har kritiserat idén om att avstå barn av klimatskäl. När hon som 23-åring lanserade den ekologiska tidskriften Limite år 2015 hade det första numret den slående titeln: ”Nedväxt och förökning” – en uppmaning att försvara planeten för att möjliggöra fler människor.
För vissa högerdebattörer ses progressiva idéer om kön, som bryter med den heterosexuella kärnfamiljen, som ett hot mot mänsklighetens förankring i naturen.
Men detta fokus på harmoni med naturen har även icke-katolska varianter. Tanken att ekologin är fundamentalt konservativ är även en framträdande idé inom den franska Nya högern.
Den franska nyhedniska tänkaren Alain de Benoist, en av den Nya högerns viktigaste ideologer sedan 1960-talet, ser klimatet som en konservativ kamp. För honom handlar ekologi om att respektera ekosystem och naturliga kretslopp, att vara rotad i en viss plats och kultur, att motsätta sig skövling av naturlandskap, samt vara skeptisk mot industri och produktivism.
de Benoist menar att ”framsteg” är ett skadligt begrepp och kritiserar både kapitalismen och den socialistiska planekonomin för att ha förstört naturen i industrialismens namn.
För vissa högerdebattörer ses progressiva idéer om kön, som bryter med den heterosexuella kärnfamiljen, som ett hot mot mänsklighetens förankring i naturen.
Med inspiration från både etnonationalistiska tänkare som Ernst Haeckel (den tyska zoologen från 1800-talet som myntade termen ”ekologi”) och ekologer som Bernard Charbonneau, kritiserar han framsteget från höger. För de Benoist är ”ekologin i grunden konservativ, eftersom den kämpar för respekten för ekosystem och naturliga kretslopp, den värdesätter rotfasthet, den avvisar plundringen av landskap, den har en känsla för jorden, och den har traditionellt sett misstänkt de skador som orsakas i framstegets och produktivismens namn.”
de Benoists kritik av ”framsteget” sträcker sig till det moderna ”tekniskt-industriella samhället” och slutet på jordbrukseran, där ”miljön och ekonomin inte var radikalt åtskilda.” Detta är en uttalad kritik av kapitalismens vinstmotiv: för de Benoist har det ”ofta lett till en jakt på kortsiktig lönsamhet, medan de kostnader som är nödvändiga för reproduktionen eller återställandet av icke-kommersiella produktionsförhållanden skjutits ’utåt’, det vill säga i slutändan överförts på samhället.”
Men om den som vill tala om miljöförstöring också måste tala om kapitalismen, så sträcker sig det ”produktivistiska” paradigmet även till de kommuniststyrda staterna under 1900-talet: ”Denna benägenhet att plundra eller villkorslöst uttömma naturresurser var också regel i länderna med ’verkligt existerande socialism’, vilket den nuvarande miljösituationen i Östeuropa tydligt visar sig vara – och den är i regel katastrofal.”
de Benoist är likaså kritisk mot försök att integrera vinstmotivet i miljöplanering genom instrument som koldioxidmarknader och principen om att ”förorenaren betalar.” Även teknokratiska planer för hållbar utveckling, menar han, tillhör det som den norske ekologen Arne Næss har kallat en ”ytlig ekologi” som fortsätter att utgå från en instrumentell och antropocentrisk syn på naturen.
Här ses statens ansträngningar att begränsa utsläpp som en mer långsiktig tillämpning av vinstmotivet. Det ”stannar vid att betona ’människans ansvar’ gentemot naturen, som i första hand betraktas som ett kapital som inte får slösas bort vårdslöst.”
Mot detta ställer de Benoist en ”djup ekologi” baserad på en helt annan livsfilosofi: en som inte söker framsteg, utan harmoni – en ”symbios mellan alla levande varelser” och en ”visdom” grundad i odlandet av rotfasthet. Försvaret av ”plurala” etniciteter – ”plurala” eftersom de försvarar sin särart – går hand i hand med ett försvar av plats och hem.
I Frankrike är sådana idéer vanliga inom den ”identitära” miljön, en samling strömningar som generellt är mer radikala än Marine Le Pens Nationell samling, även om vissa personer från denna scen också är aktiva inom partiet. Grupper som Terre et peuple (”Land och folk”) fokuserar på en etnisk identitets rotfasthet i jorden, med inspiration från det sena 1800-talets tyska völkisch-rörelse. Organisationen grundades av Pierre Vial – som själv tillhört de Benoists tankesmedja Grece – och är en uttalad vit makt-grupp, baserad på principen om ”etniskt motstånd.”
Likaså sprider förlag som Culture et Racines (”Kultur och Rötter”) inte bara konspirationsteorier om pandemin, ”ränteslaveriets bojor” och den så kallade ”Stora återställningen” – där den gröna omställningen påstås vara en plan för att underminera privat egendom – utan även en lära om ”kollapsologi” och ”survivalism” som en strategi för att hantera den annalkande klimatkrisen. En nylig undersökning i Le Monde fann att det till och med finns ”veganer inom Action française”, den historiska kärnan av den franska extremhögern sedan Dreyfusaffären på 1890-talet.
de Benoists idéer ingår också i den kulturella dieten hos den italienska extremhögern, mycket tack vare antimodernistiska influenser från Julius Evola, särskilt inom neofascistiska ungdomskretsar på 1960-talet, eller genom hyllningen av den förmoderna världen hos författare som J.R.R. Tolkien.
Än i dag kan en ung skribent som Francesco Giubilei – en centralfigur inom Natcon-rörelsen, som hade en kortvarig roll i kulturministeriet under den nuvarande regeringen – skriva om högerns fokus på ”gemenskap” och ”tradition” framför ekonomiska värden.
Trots detta hittar vi i valpropagandan hos Europas ledande högerpartier endast en mer begränsad version av dessa idéer, särskilt genom idealiseringen av jordbruket som en symbol för människans närhet till naturen. De hånar ofta vänsterorienterade konsumenter som predikar ekologi men lever välbärgade livsstilar eller förespråkar frihandel med Kina – men anklagelser om progressivt hyckleri innebär knappast en genomgripande kritik av kapitalismen.
För vissa högerextrema grupper innebär progressiva idéer om kön att den hyllade naturliga ordningen – den heterosexuella, barnuppfostrande familjen – förstörs och därmed undergräver mänsklighetens rötter i det naturliga livet.
För Procaccini från Italiens bröder ”börjar vår omsorg om miljön från territoriet, från platsen vi bor på, även med ett andligt synsätt som planerar för en nödvändig integration mellan människa och natur.” Denna hänvisning till att ”börja från platsen vi bor på” ska inte bara läsas som en ”inspiration” för en ekologisk politik som utgår från att försvara hemorten. Snarare fungerar det som en paroll mot ”globalistiska” och statliga ramverk för att omorganisera produktionen. Där ställs de som är ”gröna av ideologiska skäl” mot dem som, tack vare en andlig hemhörighet, faktiskt kommer att agera för att skydda sin närmiljö.
Typiskt för denna idé om människan som naturens väktare var Procaccinis reaktion på de massiva översvämningarna i Tyskland och Västeuropa 2021, som dödade nästan 250 personer. Han ifrågasatte om en sådan tidlös katastrof verkligen kunde tillskrivas global uppvärmning och hävdade istället att ”hänsynslösa ingrepp i naturen” genom byggprojekt som ”förändrar landskapet” kan ha ”berövat naturen dess försvar” inför översvämningarna.
Idén att de som lever närmast naturen också är dess bästa försvarare – och att nötköttsbönder är kornas främsta beskyddare – främjas också av rörelser som det nederländska Bondemedborgarrörelsen (BBB), en högerinriktad ”röst för landsbygden” som rutinmässigt hävdar att bönder är de mest lämpade talespersonerna för naturen eftersom de känner den bäst.
BBB-partiet bildades 2019, och skyltar med gröna färger och bilder av vidsträckta landskap. De hävdar sig tala för de arga bönder som numera regelbundet blockerar de nederländska och andra europeiska huvudstäderna med traktorer. Partiet, som skapades av en marknadsföringsbyrå, uppstod ursprungligen för att kanalisera energin från bondeprotester mot ett europeiskt domstolsbeslut, ratificerat av Nederländernas högsta domstol, som begränsar kväveutsläpp i skyddade områden.
Utöver att förespråka låga skatter och stängda gränser fungerar partiet i praktiken som en lobby för en utvidgning av jordbruksindustrin, genom att avskaffa begränsningar för föroreningar och djurhållning i vad som redan är världens näst största exportör av jordbruksprodukter.
BBB är också ett euroskeptiskt parti och kritiskt mot Gröna given, EU:s plan för att nå koldioxidneutralitet till 2050. Det är ett centralt investeringsprojekt inom unionen, med över 11 biljoner kronor i planerade medel.
Utöver att förespråka låga skatter och stängda gränser fungerar partiet i praktiken som en lobby för en utvidgning av jordbruksindustrin.
Det är också, även genom sitt stöd till privata företag, typiskt för den styrda omställning som högerkritiker av ”progressiv” grön politik ogillar. Planen kritiseras allt mer av mittenhögergruppen i Europaparlamentet, Europeiska folkpartiet (EPP), som inkluderar partier som Moderaterna och Kristdemokraterna.
I januari anklagade lagstiftare från EPP, möjligen inspirerade av sina amerikanska motsvarigheter, EU-myndigheter för att finansiera NGO:er i syfte att bedriva ”skugglobbying” för gröna frågor. De hävdade att EU hade avsatt motsvarande 60 miljarder kronor för att ”smutskasta bönder, som redan tyngs av regelverk som saknar förankring i verkligheten, [och] för att attackera våra företag.”
En granskning av nättidningen Politico visade att den faktiska summan som tilldelats NGO:er utgjorde mindre än 0,3 procent av pengarna.
Procaccini är medordförande för högergruppen Europeiska konservativa och reformister (ECR), som främst består av marknadsliberala och invandringskritiska partier. I januari i år allierade sig ECR med Patrioter för Europa, som inkluderar Marine Le Pens Nationell samling och Viktor Orbáns Fidesz, i ett upprop för att stoppa Gröna given.
I ett brev argumenterade Le Pen-allierade Jordan Bardella att Europa behöver ”snabb, kraftfull och konkret handling för att skydda våra företag, våra medborgare och vår framtid”, men genom Gröna given ”hotar vänstern tillväxten genom ideologi”. I stället behövs en ”pragmatisk och realistisk miljöambition.” Brevet var en tydlig signal till EPP-gruppen, den största i EU-parlamentet, och hänvisade även till Polens center-höger-premiärminister Donald Tusk, som nyligen efterlyste en ”kritisk översyn” av Gröna given och en prioritering inom unionen av militära utgifter.
På sammankomster som Natcon förespråkar nationalistiska talare ofta en högerorienterad ekologi, som prioriterar bevarandet av familjen, traditionen och naturen, samtidigt som de hånar gröna profiler. De främjar ”lokalism” mot ”globalism,” försvaret av ”ett folk och dess land” mot kosmopolitiska stadsbor och invandring.
Men i takt med att de får större inflytande i europeisk politik, sluter avtal med etablerade marknadsvänliga konservativa, medverkar i regeringar och till och med försöker bygga en majoritet i EU-parlamentet, verkar den moraliska kritiken mot kapitalistisk anarki blekna.
Den kulturella kritiken av urbana progressiva, som tror att planeten kan räddas med veganism, går ut på att medelklassens ungdomar är överutbildade och saknar förståelse för det rurala livet. Men som praktisk politik utmynnar den ”konservativa ekologin” sällan ut i mer än ett försvar av bönder och stöd till europeiska industriföretag gentemot kinesisk import.
Europa är, som Bastié noterar, inte längre en kontinent präglad av tillväxt och framstegstro, och väljarna lockas knappast av tanken på att konsumera mindre samtidigt som asiatiska ekonomiska stormakter går framåt.
Den nedväxt som vi faktiskt upplever är inte så mycket ett projekt för att ställa om ekonomin, utan en ständigt pågående åtstramning, där längre livslängder och en åldrande befolkning blir ett allt tyngre ekonomiskt lass för dem som fortfarande arbetar.
De kritiska delarna av högerns ekologism kan mycket väl bidra till att rasera projekt som Gröna given, genom att ifrågasätta hur många jobb som skapas, och påstå att utsläppsminskningar sker på bekostnad av bönderna.
Däremot är det långt ifrån säkert att den andliga retoriken om harmoni, gemenskap och försvaret av våra rötter i jorden kommer att stå sig i takt med att klimatförändringarna förvärras och levnadsstandarden sjunker.
Texten är tidigare publicerad i tidningen Jacobin. Översättning av Leonidas Aretakis.
