Roman

Brobyggarna
Jan Guillou.
Piratförlaget 2011.

Efter att ha avverkat post-68-perioden och medeltiden ger sig Jan Guillou in på nästa stora romanprojekt. Nu är det 1900-talet som ska avhandlas, en mycket ambitiös föresats, i bästa folkbildningsanda, som borde passa Guillou alldeles utmärkt. Det är nästan som ville han bli vår tids Vilhelm Moberg. Och sämre förebilder kan man ju ha.

Det kan vara på sin plats att inledningsvis göra några förtydliganden. Guillous roman bidrar inte med några djärva form­experiment, den kommer inte att revolutionera den svenska romankonsten. Det är helt enkelt inte dess ambition.
Inte heller kommer författaren att pejla det mänskliga psykets komplexa djup, Jan Guillou är knappast de subtila nyansernas mästare. Det är tämligen poänglöst att kritisera honom, som några kritiker förutsägbart har gjort, för något han inte har ambition att åstadkomma eller utger sig för att vara (även om jag måste medge att karaktärerna stundtals är i plattaste laget, eller för att låna kollegan Lennart Kjörlings uttryck, ”hans personskildring kan få en fyrkant att verka rund”).
Brobyggarna är en historisk äventyrsroman, av den sort som jag slukade i parti och minut i tonåren, (någonting säger mig att Jan Guillou gjorde det också), och en hel del av dessa böcker har jag behållning av än idag.
Greppet är det i populärlitteraturen klassiska att genom några personers öden skildra en epok eller ett land. Dessa personer ska givetvis höra mer eller mindre ihop, gärna som i en familj. Så också hos Guillou.
Hans huvudpersoner är tre norska bröder, som genom en ödets nyck får tillfälle att studera vid den bästa tekniska högskolan i Tyskland, där de utbildas till ingenjörer med brobygge som specialitet. Romanens egentliga handling börjar samtidigt med det stora seklet, och skildrar hur de tre brödernas vägar skiljs åt. Den äldste är tillbaka i Norge och bygger världens svåraste järnvägslinje, mellanbrodern hamnar i Tyska Afrika, också han som brobyggare, åtminstone till en början, medan den yngste, som är homosexuell, (eller ”pederast”, ett ord som Guillou tycks övermåttan förtjust i) beger sig till England, eftersom det är den plats där personer med hans läggning trivs bäst. Han försvinner in i en depraverad lords omfamning och ut ur handlingen. Kanske kommer han tillbaka i nästa roman.

Guillou skildrar förtjänstfullt det begynnande 1900-talets starka framstegsoptimism och närmast religiösa tro på teknik. Oanade möjligheter stod öppna för mänskligheten, framtiden var redan här, och frihetens rike hägrade.
Atavistiska kvarlevor som krig hörde ett barbariskt förflutet till. Det dröjer bara till seklets andra årtionde innan denna utvecklingsbejakande dröm slås i spillror i första världskrigets skyttegravar. Dock inte helt, den starka tilltron till tekniken, lever kvar än idag. Och för alls inte länge sedan var den faktiskt utmärkande för vänstern.
Guillous styrka som författare är att journalistiskt rappt skildra ett dramatiskt händelseförlopp. Han kan också vara dräpande rolig, med en lakonisk ironi. Han visar sig dessutom som en riktigt hygglig naturskildrare.
Men romanen har också svaga sidor. Järnvägsbygge genom Hardangervidda var säkerligen en heroisk kamp mot naturens obarmhärtiga och nyckfulla krafter. Framför allt då under den långa vintern. Mycket tacksamt för en äventyrsroman: det är en fruktansvärd snöstorm. Hjälten håller på att duka under, men genom en nästan övermänsklig ansträngning klarar han sig i sista ögonblicket. Det är spännande, och vi fattar precis. Däremot när författaren har hunnit till den femte, eller möjligen sjätte, snöstormen, (och jo, hjälten håller på att duka under, tills han med en övermänsklig ansträngning…) då är det inte ett dugg spännande längre, och vi har fattat för länge sedan. Då är det bara urtråkigt, och det om något är en dödssynd i en äventyrsroman.

Samma sak med den yngre brodern i Afrika. Det händer inte särskilt mycket, förutom en oändlig rad jakter, som skildras detaljrikt och initierat. För att uttrycka det snällt. Mindre snällt är att kalla det tjatigt. Tack och lov besparas läsaren ingående beskrivningar av olika jaktvapen.
Även romanens historieskrivning lämnar en hel del övrigt att önska. Mest beroende på Guillous förkärlek att skildra allting i svart eller vitt. Han vill gärna lyfta fram den engelska kolonialismens brutala framfart, och det är berömvärt, det är utan tvekan en lucka i det allmänna historiemedvetandet som behöver fyllas. Jag kan till nöds stå ut med Guillous osannolikt stereotypa skildring av den grymme engelske kolonialisten i sin löjliga tropikhjälm, men varför måste han så hämningslöst hylla den tyska kolonialismen istället?

Hereroupproret, i nuvarande Namibia, som kuvades av tyskarna på ett exempellöst brutalt sätt, och som inte gärna kan kallas för något annat än folkmord, nämns i förbifarten, mest som ett orättvist misstag som drabbar de förträffliga tyskarna, och som orsakas av negrer som tydligen inte förstår bättre. Annars lägger Guillou ner mycket möda på att visa att afrikaner minsann inte alls är så dumma som vi tror, tvärtom, och flera av dem blir också nära vänner med vår hjälte enligt mallen: först stor misstro, sedan stor vänskap.
Första världskriget ses uteslutande från afrikansk horisont, vilket kunde ha varit fruktbart. Det är en uppenbar fördel att undvika att betrakta Det stora kriget genom andra världskrigets prisma, där allt är tyskarna fel. Nu blir det tvärtom, och dessutom totalt obegripligt. Fega engelsmän får hela tiden rejält med stryk på slagfältet, men vinner ändå till sist tack vare outtömliga soldat­resurser från kolonierna, som man förstås slösar hänsynslöst med. Tyskar är tappra och ridderliga.

Kvar är myten om en armé som aldrig besegrades i fält, och konspirationsteorier om kniven i ryggen.
Arbetarrörelsen får en marginell behandling. Guillous socialister är antingen kufar som leker klasskamp i norska Vestlandet, eller tyska pratkvarnar från överklassen och cyniska sexgalningar.
Någonstans mellan snöstormarna och elefantjakterna försvinner hela världshistorien. Och det var väl knappast meningen?
Jag märker nu att min recension av Brobyggarna blev betydligt mer negativ än jag hade tänkt mig. Och jag kan inte hjälpa att jag fortfarande tycker att Guillous romanidé är mycket bra. Jag ser fram emot nästa del i den tänkta 1900-talssviten. Fast då gärna med bättre spänning, mer politik, och ett större förtroende för läsaren.