Efter över två veckors tystnad tog Emmanuel Macron i söndags kväll till slut bladet från munnen. I ett omsorgsfullt skrivet tal till nationen försökte han gjuta olja på de gula vågor som har gått höga i Frankrike i över en månad. I ett ovanligt milt tonläge, fjärran från de ironiska gliringar som han hade skickat hem från G20-mötet i Buenos Aires två veckor tidigare, bad han om ursäkt för de uttalanden som han erkände ”har sårat många av er”. Sedan presenterade han en lista på åtgärder som han hoppades skulle blidka proteströrelsen som nu räknas som den största sedan 1968. Utöver att dra tillbaka den bränsleskatt som gav upphov till protesterna lovade han bland annat att minimilönen ska höjas, att dra tillbaka en skattehöjning på de lägsta pensionerna och att skatten på övertidsarbete ska avskaffas. Han uppmanade också de arbetsgivare ”som kan” att skjuta till en skattebefriad bonus till sina anställda vid årsslutet.

Problemet för Macron är att denna lista inte är i närheten av de krav som har ställts av de gula västarna. Efter att ha protesterat i flera veckor utan att uttrycka några konkreta politiska krav utöver att Macron bör avgå har rörelsen nu enats om ett omfattande program. Bland annat kräver man en mer progressiv beskattning, lägre politikerlöner, ett utjämnat socialförsäkringssystem, högre skatter för transnationella storföretag, bevarande av det solidariska pensionssystemet som Macron vill reformera efter svensk modell, hyrestak och nya subventionerade bostäder. Bland mycket annat.

Macrons nyfunna ödmjukhet och silkeslena stämma lär inte imponera på dem som de senaste veckorna har blivit misshandlade av kravallpolis och/eller systematiskt demoniserade av mainstreammedia som illiterata bondläppar. Den här krisen är ingen vanlig fransk protest som kommer att blåsa över på grund av ett tillbakadraget lagförslag. Den är ett symptom på ett allvarligt politiskt och institutionellt sjukdomstillstånd. Den är därmed också främst en fransk angelägenhet.

En femte republik utom kontroll
När gula västar nu dyker upp lite varstans i världen, från Sverige till Irak och Centralafrika, är det lätt att tolka rörelsen som en internationell reaktion mot det rådande globala politisk-ekonomiska systemet. Enligt den analysen är det kanske inte en slump att den startade i Frankrike, men den är inte något som bör analyseras som ett enbart franskt fenomen. Problemet är att man då inte lyckas förklara varför en demokratiskt vald president kan ge upphov till en så aggressiv spontan reaktion underifrån. I stället är det just mot det franska politiska systemet som blicken bör riktas.

Macrons nyfunna ödmjukhet och silkeslena stämma lär inte imponera på dem som de senaste veckorna har blivit misshandlade av kravallpolis

Frankrike har förvisso en tradition av demonstrationer där gatuprotester spelar en viktig politisk roll. De gula västarna är dock ingen vanlig demonstrationsrörelse av det slag som Nuit Debout och de röda mössorna under François Hollande eller studentprotesterna mot Nicolas Sarkozy var. Den unika omfattningen av de nuvarande protesterna har att göra med sättet som Emmanuel Macron blev vald på.

När den femte republiken grundades 1958 var det mitt i en annan kris. Kriget i Algeriet hade lamslagit det redan dysfunktionella politiska systemet under den fjärde republiken som präglades av svaga regeringar utan tillräckligt stöd för att kunna driva igenom reformer. Charles de Gaulle föreslog en ny konstitution med ett semi-presidentiellt system där makten delades mellan en premiärminister och en direktvald president med ett sjuårigt mandat. Detta system som gjorde att maktkoncentrationen ökade fungerade då parlamentsvalen hölls separat från presidentvalet. Det innebar att en president inte kunde räkna med att ha stöd av en majoritet i nationalförsamlingen eftersom valet till den skedde under en annan politisk konjunktur än det till presidentposten. Därmed uppstod fenomenet ”cohabitation”, eller samregerande, där en president från ett politiskt läger kunde tvingas samsas med en premiärminister från ett annat. Det skedde först på 1980-talet när den socialistiske presidenten François Mitterand fick kompromissa med den konservative Jaques Chirac och senare Édouard Balladur, samt i slutet av 1990-talet när Chirac som president fick samsas med socialisten Lionel Jospin.

2000 drev Chirac dock igenom en reform som förlade valen till samma år och samtidigt förkortade mandatet till fem år. Det gjorde att presidenten sedan 2002 har kunnat räkna med en majoritet i parlamentet eftersom parlamentsvalet hålls en månad efter presidentvalet. Det innebär dock också att ingen kontrollmekanism längre finns för att hålla den enorma makt som presidentämbetet är förenat med i schack.

Jupiters mandat
När Emmanuel Macron valdes till president 2017 befann sig det franska partiväsendet i upplösningstillstånd. Hollandes högersvängning hade gjort honom till den mest avskydde presidenten i historien och Socialistpartiet kollapsade till dryga sex procent i valet. Macrons nystartade mittenrörelse En Marche lyckades samla Socialistpartiets högerflygel och mittenflygeln av högerpartiet Les Républicains vilket ledde honom till en seger med 24 procent av rösterna i första omgången. Hans övertygande seger mot Marine Le Pen i den andra med 66 procent fick hans mandat att framstå som historiskt starkt. Men eftersom valsystemet med två omgångar i enmansvalkretsar tvingar väljarna att rösta taktiskt om de inte vill att extremhögern ska vinna, i såväl president- som parlamentsvalet, går det att ifrågasätta hur många av dem som röstade på Macron som gjorde det av ideologisk övertygelse. Det faktum att Le Pen och Jean-Luc Mélenchon samlade över 40 procent av rösterna i första omgången antyder att det knappast är en majoritet. Ekonomen Frédéric Lordon räknade efter valet ut att de som lade en positiv röst på Macron, och alltså inte bara för att blockera Le Pen, i själva verket utgjorde omkring 12,5 procent av väljarkåren.

Lägg därtill Macrons osedvanligt arroganta framtoning, som till exempel tar sig uttryck i uppläxningar av arbetslösa för deras klädstil

Detta har inte hindrat Macron, som kallar sig ”Jupiter” och direkt lovade att regera som en kung, från att tolka sitt mandat som starkt. Hans föresats att med alla till buds stående medel – inklusive de presidentdekret som infördes med den femte republiken – driva igenom de nyliberala reformer som ingen av hans företrädare har lyckats med eller ens vågat har inte direkt underlättat förhållandet till oppositionen. Lägg därtill hans osedvanligt arroganta framtoning, som till exempel tar sig uttryck i uppläxningar av arbetslösa för deras klädstil, så har man man ett bra recept för högexplosiva sociala relationer. När budgeten för nästa år lades fram var bränsleskatten som slår hårt mot låginkomsttagare i landsorten en tändande gnista som snabbt blev obetydlig i ljuset av reformprogrammet i sin helhet. Regeringens budget innebär att medelklassen och framför allt den rikaste en procenten gynnas, medan de allra fattigaste i stället får lägre disponibel inkomst. För Frankrikes över åtta miljoner fattiga är en sådan budget inte bara en förolämpning, den är också ett direkt hot mot deras materiella överlevnad.

Effekten av 2019 års budget på köpkraften för varje inkomstpercentil. Den fattigaste femtedelen missgynnas medan den rikaste en procentens disponibla inkomst ökar med sex procent. Källa: Institut des Politiques Publiques (IPP)

”Akt V”
Macrons vägran att tillmötesgå de gula västarnas krav på att återinföra den solidariska förmögenhetsskatt som han har avskaffat visar att han fortfarande inte har förstått att han driver en politik som han inte har mandat för. Det faktum att han har föreslagit en offentlig konsultation som ska gå via borgmästarna för att få stöd för sin budget visar också att han inte har förstått vad de gula västarnas avsky mot politisk ”representation” bottnar i. Denna avsky har sin grund i ett extremt oproportionerligt politiskt system som sedan årtionden tvingar väljare att rösta på representanter de egentligen inte vill ha.

Om de gula västarnas uppror fortsätter med oförminskad styrka borde frågan om grundandet av en sjätte republik rimligtvis komma upp på bordet. Det är något som drevs av Mélenchon inför förra valet och som samlar allt större stöd. Att Mélenchon är den som kommer att leda en sådan förändring är dock osannolikt. Sedan skandalen om partifinansiering avslöjades i oktober har hans opinionsstöd rasat och han är nu den tredje mest avskydde politikern i Frankrike. De gula västarna har dessutom visat att de inte kommer att låta sig instrumentaliseras av varken vänstern eller högern. Vad upproret kommer att mynna ut i är omöjligt att förutse. Men trots regeringens eftergifter tyder det mesta på att det kommer att fortsätta – på lördag inleds ”akt V”.

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.