Gunnar Ohrlander – Doktor Gormander – är död. Jag lärde känna honom sent, när han börjat skriva för Flamman. Han hade fått sparken från Aftonbladet och det första han påpekade var hur ofta han fått sparken, som om det var en tradition som borde upprätthållas noggrant.
Gunnar Ohrlander började, efter journalistutbildning, sin skrivarbana 1959 på Gotlands Allehanda, en högertidning där många av journalisterna trots det var kommunister. Den korta praktiken var livsavgörande, knuffade honom ur banan, som han själv beskrev det. När han sedan började på Dagens Nyheter dröjde det inte länge innan det kritiska tänkandet gav honom problem med redaktionsledningen. Och så fick han sparken första gången.
Nästa gång var inte på något sätt sämre. Mitt under sexdagarskriget hade Ohrlander vågat kritisera Israel.
”I pressen jublade man över att araberna fick stryk i kriget och man hade skämtteckningar på araber som var omisskännliga, långa krokiga näsor osv. Jag som på 50-talet hade sett alla klippen som inte fått visas ur koncentrationslägerfilmerna hade blivit fullkomligt immun mot rasism. Då var det judar som förföljdes. Nu upplevde jag att man beskrev ett annat folk på samma sätt.”, säger Ohrlander i en bok om sextiotalets radikalisering. Så fick han sparken igen. Men detta var Aftonbladet, året var 1968 och Gunnar Ohrlander var ett slags PR-geni. Han sittstrejkade, kallade dit konkurrentens reportrar och snart, när demonstrationstågen drog förbi skanderade de ”Gormander till radiochef!”. Han blev kvar – en vecka. Sedan hittade de ett svepskäl till att göra sig av med honom.
Gunnar Ohrlander måste ha haft en bra näsa för att hitta ställen där det hände saker. Han sökte upp all action, bara för att vrida den ett varv till. När Sköld-Peter Matthis och Åsa Hallström blev arresterade på Hötorget 1965 var Ohrlander en av de första som skrev om det och därmed att få den politiska skandal som inledde FNL-rörelsen att explodera. Tio år senare rapporterade han för tidningen Gnistan om städerskestrejken och hjälpte att lyfta det som börjat som en strejk på ett lokalt företag till en nationell händelse.
Så efter aftonbladet kom Ohrlander till teatern. Den journalistiska metoden tog han med sig. Bland det första de gjorde där var att åka upp till järnverket i Luleå och intervjua arbetare. Resultatet blev NJA-pjäsen, 1969. Några månader senare kom gruvstrejken, Dramaten förbjöd ensemblen att åka upp och spela för de strejkande. Det struntade de förstås i, men bara efter att Gunnar Ohrlander frågat dem vad en skådis egentligen riskerade jämfört med en gruvarbetare. Det skulle bli fler strejkpjäser. De flesta presenterades ”av och med…” en lång lista av namn, idén var att pjäserna skulle vara kollektiva produkter, men Gunnar Ohrlander var helt avgörande för de flesta, skrev många av sångerna och texterna. Hur hann han med allt, frågar jag de som kände honom. Otrolig arbetskapacitet, säger de. Utanpå allt annat sprang han i skogen, åkte skidor och var en hängiven seglare.
Han var politiskt intresserad, men inte någon partigängare. Dels för att han som journalist tyckte att han borde hålla sig utanför partipolitiken – helt gjorde han det inte, han var ett tag medlem i det maoistiska SKP. Kanske ska man snarare säga att han var politisk vilde i flera partier. Han undvek sekteristiska gräl, precis som han undvek att ha de kläder och långa hår en vänsteraktiv skulle ha. Han misstänktes därför av personer (som förmodligen hade rätt kläder och frisyr) att vara CIA-agent. I själva verket var han något ännu ovanligare, en person som mitt i fraktionsstridernas 1970-tal kunde vara vän med CH Hermansson (Vpk), Hilding Hagberg (APK) och Roland Pettersson (SKP) samtidigt som deras partier låg i de bittraste fejder. Gunnar Ohrlander sparade sina elakheter för den riktiga fienden, för fabriksledningar och företagsläkare som lät arbetarna bli sjuka av gifter, för de som ville strypa yttrandefriheten när USA bombade Vietnam.
Mest känd för allmänheten var han som kåsör i Aftonbladet, där han genom åren kom att skriva enorma mängder kåserier. Gormander befann sig i en tradition av vad man kan kalla lössläppt ordbajseri. Skruvade tankebanor, ordlekar och sabotage mot ordningen var ingredienserna i hans oefterhärmliga stil. Doktor Gormander var efter Hasse och Tage kanske den störste i detta skrå.
Sista gången han fått sparken hamnade han på Flamman. Han gillade oss. Vi älskade honom. Han var en varm, härlig människa. Jag hoppades att vi skulle jobba i åratal framöver – att han var så sjuk var omöjligt att gissa. För fyra veckor sedan träffade jag honom för sista gången. Men det hade jag ingen aning om. Vi snackade om vad vi skulle göra när han blev frisk, om hur en kultursida ska fungera och om vilket konstigt land Sverige har blivit på kort tid. Och jag försökte förklara varför hans stil var så unik idag, när allting är monokromt och tråkigt. Att Gunnar Ohrlander springer genom tio rum på samma tid som en vanlig nutida skribent stilrent skrider till mitten av det första. Sprängfull av infall och idéer. Blixtbelyst av politiska perspektiv. Pepprad med mening. Nu ser jag att hela hans liv var sådant.
