Franska och amerikanska truppers ockupation våren 2004 hamnade efter de inledande, tumultartade dygnen i skymundan av kriget i Irak. Liksom i fallet Irak tyder emellertid mycket på att den utländska interventionen varit allt annat än en framgång. Bland annat kritiseras den fredsbevarande FN-styrkan nu hårt från flera håll, samtidigt som administrationen av de förestående valen väcker missnöje.
Sedan mars 2004 styrs Haiti av en interimsregering under premiärminister Gerard Latortue. Regimen är impopulär utanför de mest välbärgade kretsarna, och beskylls för att gå den haitiska elitens och utländska makters ärenden, medan såväl landets fattiga massor som den lilla medelklassen anses lämnade i sticket. Enligt den haitiska konstitutionen skall nyval hållas inom tre månader i det fall att presidenten avgår. När den sittande regeringen inte bara överskridit denna tidsram sjufalt, utan också ägnat tiden vid makten åt att utan folkets mandat införa skattelättnader för storföretagen och på vaga grunder stämma förre presidenten Aristide, som fortfarande är populär, sticker det i ögonen på många haitier. Att tusentals anställda vid statliga företag avskedats och flertalet allmänna skolor stängts under samma period förvärrar situationen ytterligare. Krisläget ger vatten på kvarnen åt dem som hävdar att det som egentligen skedde den 29:e februari 2004 var en kupp regisserad av den haitiska överklassen i samarbete med USA, Frankrike och Kanada, som alla har starka intressen i landet. Dessa röster anför ofta som en faktor bakom Aristides fall hans underlåtenhet att i enlighet med Världsbankens och Internationella valutafondens krav sälja ut de statliga företagen. Från sin exil i Sydafrika beskrev han själv tidigare i år med tre ord motivet till den ”kidnappning” han säger sig ha blivit utsatt för: ”privatisering, privatisering och privatisering”.
Med viss reservation för andra karibiska länder samt den Afrikanska unionen, åtnjuter den nuvarande regimen alltjämt fullt stöd från det internationella samfundet. Den beskylls dock i allt högre grad inte bara för administrativa oegentligheter utan också för att gå mycket hårt åt de många invånare i storstädernas marginaliserade slumområden som betraktar regeringen som illegitim och kräver Aristides återkomst. I stadsdelen Bel-Air i den haitiska huvudstaden Port-au-Prince möter vi människor som lever under de knappaste förhållanden och utan undantag menar att livet blivit svårare under interimsregeringen. Många hus är nedbrunna, sönderskjutna och övergivna som ett resultat av framförallt den nyutbildade nationella polisstyrkans hårdföra framfart. Ett ytterligare problem i slummen är väpnade gäng med oklar uppdragsgivare. En del kan knytas till Aristides Lavalas-rörelse och dessa, de så kallade chimères, får ofta skulden för våldsamheterna. Folk i Bel-Air menar dock tvärtom att de flesta mördargäng är lierade med polisen, och att chimère blivit en stämpel på hungriga människor som protesterar mot sina levnadsförhållanden. Guerline, som är 25 år och medlem i Bel-Airs kvinnoförening, berättar om en av många incidenter som av människorättobservatörer beskrivits som regelrätta massakrer:
– Polisen kom in i området med fyra jeepar och en pickup. De sköt på allt och alla och från flaket på pickupen delade de ut machetes till en grupp män som gick till attack mot de flyende. Jag såg en gravid tonårstjej huggas ihjäl efter att hon fallit omkull i flykten, berättar Guerline som själv lyckades klara sig oskadd.
Allt fler uppgifter gör också gällande att den 8 000 man starka FN-styrkan MINUSTAH, misslyckats med det fredsbevarande uppdrag de tog över från franska och amerikanska trupper förra sommaren. FN-soldater från bland annat Brasilien, Jordanien, Peru och Kina anklagas för både överdriven brutalitet och omotiverade attacker med höga dödstal i fattiga Port au Prince-stadsdelar som Bel-Air och Cité Soleil. Bland annat Amnesty International har kritiserat FN:s insats i Haiti.
– När FN kom lovade de oss arbete, skolor, mat och hälsovård. Istället förstör de våra hem och skjuter ihjäl oss. När vi gör motstånd kallar de oss chimère, säger Samba Boukman, en av ledarfigurerna för Bel-Airs motståndsrörelse, som inte vågar ställa upp på bild.
Han har tagit sitt namn från den förrymda slaven Boukman, som ledde det slavuppror som resulterade i Haitis självständighet från Frankrike 1804. Utländska invasioner och inhemska militärjuntor har sedan dess turats om med fokliga uppror om att störta kortlivade haitiska regimer. Kuppen mot Aristide, i den mån den bör betraktas som en sådan, var den 37:e i ordningen. Den ende president i Haitis historia som suttit mandatperioden ut leder nu i opinionsundersökningarna. Lavalaspolitikern Réné Préval styrde landet 1995-2000 och har överaskande seglat upp till en favoritposition inför valet, nu som kandidat för det oberoende initiativet Espwa (Hopp). Préval har knappt sagt ett ord under valkampanjen och bakgrunden till hans framgångar står till stor del att finna i det faktum att resterna av Aristides Lavalas-parti i sista stund beslutade att ge honom sitt stöd. Det såg länge ut som att partiet skulle bojkotta valet; flertalet av dess företrädare har flytt landet medan många andra sitter inspärrade utan formella anklagelser (bland dem den före detta premiärministern Yvon Neptune som varit fängslad i 19 månader utan rättegång).
Jean-Charles Moïse är före detta borgmästare i Lavalasfästet Milot och populär ledargestalt för partiet i de norra delarna av Haiti. Han blev avsatt i samband med Aristide-regimens fall, fick sitt hem genomsökt av franska soldater och var under en tid eftersökt av polisen. Sedermera har han dock lyckats upprätta en god relation till FN-styrkorna i och kring Haitis andra stad Cap-Haitien. De chilenska soldater som för befälet i norr har bytt de blå hjälmarna mot kepsar och har en helt annan framtoning än trupperna i Port-au-Prince, berättar Moïse. Vis av erfarenheterna från Cap-Haitien uppmanar han nu till icke-våld, nationell dialog samt inte minst bred uppslutning på valdagen. Han förklarar det strategiska stödet för Preval:
– Efter Aristides fall har Lavalas splittrats. En del av de gamla partitopparna ger sitt stöd åt högerpolitikern Marc Bazin, som kandiderade mot Aristide 1990 och var premiärminister under juntatiden. Detta kan inte accepteras av partiets folkliga bas, och därför organiserades ett möte i Milot i oktober där gräsrotsmedlemmar från hela landet beslutade att stödja Préval. Men det är viktigt att understryka att det handlar om ett villkorligt stöd från vår sida. Visar han sig inte representera folket tvekar vi inte att bilda opposition. Till våra krav hör att repressionen i de fattiga områdena ska upphöra, att de politiskt aktiva som fängslats ska släppas, och att de som gått i exil ska kunna återvända till landet.
Även om antalet presidentkandidater är hela 34 stycken är det få som har någon reell chans att vinna valet. Réné Prévals främste konkurrent är den vite affärsmannen Charles Henri Baker, som har sitt största stöd i de nordöstra delarna av landet. Baker är ägare till flertalet låglönefabriker som producerar kläder för den nordamerikanska marknaden i Haitis skattebefriade zoner. Med en valslogan som tycks hämtad ur föreskrifterna för just sådana sweatshops, ”Ordning – Disciplin – Arbete”, har Baker lyckats nå 20 procent av sympatierna i väljarundersökningarna. En ytterligare kandidat som eventuellt kan hota Prévals och Bakers dominans är miljardären Dumarsais Simeus, som av många betraktas som USA:s favorit till presidentposten. Grundaren av livsmedelsjätten Simeaus Foods är amerikansk medborgare, har bott i USA under de senaste 42 åren och har därför enligt konstitutionen egentligen inte rätt att ställa upp i presidentvalet. När regeringen nyligen suspenderade fem HD-domare efter att Simeus ändå tillåtits kandidera, reflekterade det enligt politiska bedömare en upptrappad maktkamp mellan den haitiska eliten och Washington, som tidigare var enade i sin kritik mot Aristide.
Risken är tyvärr stor att de väljarsympatier som återspeglas i väljarbarometrarna inte kommer att kunna komma till uttryck på valdagen. Med ett par veckor kvar till den åttonde januari ringlar köerna långa utanför de polisstationer där de nya id-korten, som krävs vid valurnorna, delas ut enligt en tidskrävande process. Fortfarande saknar cirka trettio procent av befolkningen de nödvändiga handlingarna. Att många inte har förtroende för polisen gör också att en hel del haitier inte vågat registrera sig. Än mer problematiskt är det faktum att antalet valförättningar kraftigt reducerats sedan förra valet. Den genomsnittlige lantarbetaren kommer därför att få vandra och köa under uppskattningsvis en hel dag för att kunna rösta, en inkomstförlust som även de mest röstningsbenägna av de fattiga bönder som utgör majoriteten av Haitis befolkning kommer att bäva inför.
Också i slummen kommer det att vara ont om valurnor. Cité Soleil, till exempel, som är en stad i staden med sina 300 000 invånare, har endast tilldelats tre röststationer. Men det finns andra anledningar till att många sluminvånare kommer att utebli på valdagen:
– Stora delar av Bel-Airs befolkning är antingen döda, gömda eller fängslade. De kan inte rösta. Innan de politiska fångarna släppts är det inte ens tal om att delta för vår del heller, säger Samba Boukman som till skillnad från Jean-Charles Moïse förespråkar en valbojkott.
Medan vänsterpopulisten Jean-Bertrand Aristide uppenbarligen misslyckades med att lyfta Haiti ur instabilitet och fattigdom tyder litet på att det internationella samfundet och interimsregeringen lyckats göra ett bättre jobb. När en ny president så småningom intar kabinettet i Port-au-Prince är det handling och upp till bevis som gäller. Den som inte lyckas med konststycket att infria både det otåliga haitiska folkets kvarvarande hopp om ett anständigt liv, och de utländska givarnas krav på ekonomiska reformer, löper stor risk att bli ytterligare en i raden av kortlivade haitiska statschefer.
