Tänk vad kulturföreningar skulle kunna utföra med pengarna spektaklen kostar.

Musiken känns precis som den vind jag precis släppt in. Tonerna letar sig in mellan oss och skapar plats. Den tar tid på sig, och även om få i lokalen talar finska skapar musikerna en atmosfär där var och en av oss får plats. De varvar vanliga rootsinstrument som kontrabas och banjo med udda inslag som resväska, dulcimer och ett hemmabygge som spelas med stråke. Keskitalo står i mitten med tvärflöjt, munspel samt en lappad och lagad jesusknäppare – slang för nylonsträngad gitarr – vilket passar låtarnas finskortodoxa melankoli. Allt blandat med underliga drömmar och grekisk mytologi. En så excentrisk blandning hade kunnat få mig att känna mig utanför, men det gör jag inte, snarare nedsläppt i berättelsen.

Vi är på en miniturné med bandet och ska avsluta den första kvällen på festivalen. Medan jag svalkar mig med den lokalbryggda How to it va Euskefeurat tänker jag: Var utanför storstäderna kan det här ens vara möjligt?

Arrangörerna Josef och Linn har med ett nästan overkligt plikttroget ideellt engagemang byggt upp norra Sveriges bästa och viktigaste livescen. Det har naturligtvis varit svårt och tagit tid och knappt gått ihop ekonomiskt. Men de fortsätter, naturligtvis. Det är ju vad eldsjälar gör.

Under min musikaliska uppväxt i Kiruna blev Pite ett subkulturellt nav. Med musikhögskolan och Framnäs folkhögskola, men främst alla tongivande människor. Nu slaktas musikhögskolan för att ge mer plats åt Luleå tekniska universitet. En nedmontering av kreativa utbildningar inleddes 2017 av nuvarande rektor. Det senaste är nedläggningen av ljudteknikerutbildningen. Trots protester från lärare, elever och den samlade musikbranschen. Värst av allt är att gamla och nya tongivande människor saknar scener.

I stället har Piteå kommun visat böjelser för företag som gör affärer på ”kulturella och kreativa näringar”. Däribland projekten North Creative Nodes och Go Business, finansierade av Region Norrbotten, Piteå Science Park, Piteå kommun och Europeiska regionala utvecklingsfonden. Deras hemsidor dryper av floskler som ”kulturella ekosystemet”, ”framtidssäker affärsutveckling”, och ”idea boost”.

Under mina år som festivalgeneral för Kirunafestivalen och verksamhetsutvecklare för en riksorganisation hamnade jag på kulturfrukostar med andra arrangörer som också egentligen bara ville fixa rockkonserter, teaterföreställningar eller vad det nu var. Infösta i ett lysrörsrum pyntade med roll-ups, goodiebags och en speedad moderator, matades vi med ”pepp” i form av färgglada post-it-lappar. De politiker och tjänstemän vi skulle söka stöd från deltog också. Med snålvattnet rinnande över innehållslösa engelska ord som charlatanen för dagen ivrigt serverade. Jag kan inte minnas att de någonsin ledde till en enda spelning.

Beslutsfattares övertro på dessa brun-utan-sol-verksamheter är närapå psykotisk. Tänk vad kulturföreningar skulle kunna utföra med pengarna spektaklen kostar.

Livescenens ökenvandring gör oss till ett fattigt land. Inte för att jag själv har ett överdrivet behov av att rocka längre. Gubberteten drar mig oftare till en trefemma framför sena nyheterna i stället. Men det finns andra och framför allt yngre som vill och behöver.