Venezuelas regering och myndigheter förföljer journalisterna Gustavo Azócar och Ibéyise Pacheco. Den anklagelsen kom nyligen från de två organisationerna Reportrar utan gränser och Society International Press.
I det första fallet handlar det om delstaten Táchiras guvernör, som anklagade Azócar för att ha försnillat allmänna medel år 2000. I det andra fallet handlar det om ett uppenbart förtal, publicerat i Venezuelas största dagstidning, El Nacional. Pacheco bad offentligt om ursäkt efter att hon avslöjats att fara med lögn. Hennes artiklar citerades dock över hela världen och utnyttjades som politisk murbräcka mot president Chávez av hans fiender.
Trots att domstolen dömde Ibéyise Pacheco till nio månaders fängelse, godtogs ursäkten och allt var frid och fröjd. Pacheco satt i husarrest ett antal dagar och slapp ifrån sitt straff. Men RUG och SIP använde fallen för att utpeka Venezuela som en stat där press- och yttrandefriheten hotas och journalistens arbete inte respekteras.
En journalist kan, om han eller hon sitter på ett medium som når ut till många, förstöra en människas liv. En journalist kan, om han eller hon läcker hemlighetsstämplad information i en juridisk process, förstöra processen och utsätta vittnens och andra människors liv för fara. Smiter journalisten dessutom från att betala skatt, går det inte att åberopa ett akademiskt diplomatpass för att slippa stå för sina gärningar. Men i Venezuela ställer både RUG och SIP upp på dylika brott.
Det interamerikanska pressällskapet, SIP, bildades i slutet av 1940-talet, av främst tidningsägare i USA och Latinamerika med proamerikanska- och högersympatier. SIP blev och är en trogen antikommunistisk följeslagare till USA-regeringen och har konsekvent baktalat alla sociala och progressiva politiska processer i Latinamerika och Karibien. Klassiska fall är Allendes Chile 1970-1973 och Chavez’ Venezuela 2000-2006. I permanent skottglugg står den kubanska revolutionen.
SIP talar ofta och gärna i reporterns eller journalistens namn. Men på den egna tidningen eller radiostationen löper reportern ofta risk att avskedas om ägaren kommer på att reportern gått med i en fackförening. De latinamerikanska journalisterna har ofta arbetspass som sträcker sig mellan tio och 16 timmar per dag, till löner som inte ligger mycket över minimilönen. Därför låter det som hyckleri för de anställda när chefen talar i deras namn på internationella forum. Venezuelas informationsminister William Lara kallar SIP ”Interamerikanska sällskapet för exploatering av journalister” (RNV, 2006-07-16).
Reportrar utan gränser finansieras delvis av USA:s inrikesministerium genom dess avdelning NED, National Endowment for Democracy, samt av exilkubaner i Miami. Där finns för övrigt också SIP:s huvudkontor.
När RUG anklagade Venezuela för att förfölja de två nämnda journalisterna, gjorde de venezuelanska myndigheterna ett sällsynt starkt uttalande. De är trötta på att inflytelserika internationella organisationer omhuldar de privata mäktiga medierna i Venezuela. I sitt uttalande mot RUG anklagas organisationen av de venezuelanska myndigheterna för att vara en del ”i Imperiets psykologiska krigföring och aggression mot vår demokrati”.
Vad var det då som gjorde att SIP och RUG attackerade Venezuela?
I 20:e artikeln i den spanska grundlagen från 1978 står det: ”/…/ frihet att uttrycka och fritt sprida tankar och idéer” och rätt att ”kommunicera och ta emot sanningsenlig information från alla slags medier”.
”Grundlagsförfattarna menade, att om inte informationen är sann är det ingen information. En halvsanning leder till fel och missförstånd”, skriver Concha Mateos, spansk specialist i kommunikation och journalistik, i en artikel under rubriken El veneno de las verdades parciales, halvsanningarnas gift.
Hon menar att det i Venezuela råder det motsatta förhållandet till vad den spanska grundlagen stipulerar. Dagligen förolämpas eller förnedras presidenten och myndigheterna i tidningarna, tv-kanalerna och radiostationernas sändningar.
”Det behövs inte några djupdykningar för att hitta exempel. Internationella organisationer, samarbetsorgan till den politiska oppositionen mot Chávez, blir eko via tendensiösa rapporter i vad som hävdas vara ’rättsförföljelse mot journalister’ i Venezuela, som till exempel SIP”, skriver Mateos.
”Man försvarar inte yttrandefriheten genom att förgifta den, till exempel att påstå att staten drar några journalister inför rätta för att de brutit mot lagen, det är en glidning mot förgiftning av temat.”
Mateos tar som exempel de två fallen Ibéyise Pacheco och Gustavo Azócar.
”Dessa rättsfall är strikt personliga, påbörjade av tredje man som sett sina rättigheter bli förtrampade och som har gjort en vederbörlig anmälan mot dessa journalister. Det är inte staten som förföljer dessa journalister, ty det finns ingen inblandning från regeringens sida.” Den spanska medieexperten avvisar med kraft SIP:s och RUG:s påståenden om förföljelse mot de två som arbetar i media som är öppet oppositionella mot Chávez.
”Pacheco erkände sina fel (förtal) inför den kärande (överste Ángel Vellorí) som, uttröttad av att bli utnyttjad som förevändning att man i Venezuela rättsligt förföljer journalister, gick med på att ta emot en offentlig ursäkt.”
Mateos går också grundligt i genom anklagelserna mot den andre journalisten, Gustavo Azócar Alcalá, som anmäldes av Ronaldo Blanco La Cruz, guvernör i delstaten Tachira, anklagad för förskingring av allmänna medel samt bedrägeri. Den 22 mars försattes han på fri fot.
Yttrandefriheten erkänns i Venezuela som en omistlig rätt som samtidigt innebär ett ansvar. ”Den som använder sig av yttrandefriheten är ansvarig för övergrepp mot denna frihet som lagen fastställer.”
”Ingen kan stödja sig på den [lagen] för att utsätta andra personers heder för missaktning, attackera ordningen eller den nationella säkerheten. /…/ Det är heller inget angrepp mot yttrandefriheten om Seniat [skattemyndigheten] stänger dagstidningen El Impulso för 48 timmar för att tidningen inte har betalt sina skatter. Seniat stänger vilket företag som helst för 48 timmar och en symbolisk bot på 700 bolivar [0,25 euro] för den som inte har betalt sina månatliga skatter. Detta har hänt oräkneliga gånger, från juvelerarbutiken La Francia i centrala Caracas till det multinationella Shell, som i januari 2006 tvingades betala böter och räntor på 28 miljarder bolivar efter att de hade släpat efter med skatter”, exemplifierar Concha Mateos.
Åklagaren Danilo Andersson mördades i november 2004 av förmodade venezuelanska officerare och colombianska paramilitärer.
Andersson var inne i slutfasen av en förundersökning av 300 inflytelserika venezuelaner, bland dem flera framträdande journalister, som skrev under sitt stöd för statskuppsledaren Pedro Carmona i april 2002.
José Miguel Narváez, chef inom den colombianska säkerhetspolisen, DAS, hade infiltrerat paramilitära grupper men lämnade DAS och sökte asyl i Venezuela för ett år sedan. DAS är den hemliga politiska polisen som är direkt underställd Colombias president Alvaro Uribe. I Venezuela vittnade Narváez om hur DAS-agenter förde in tolv kilo sprängmedel C-4 till Venezuela av vilket de plockade ut 250 gram, tillräckligt för att spränga åklagare Anderssons bil i luften.
Just nu pågår förundersökningar i fallet Andersson i Venezuela. Riksåklagaren Isaías Rodríguez har, för att skydda rättsprocessen och vittnena, beslutat att hemligstämpla allt material tills dagen för de offentliga förhandlingarna har beslutats. Det är ett ganska vanligt rättsligt förfarande men de privata medierna och SIP menar att Chávez stryper pressfriheten.
”Det är ett straff att läcka och publicera förundersökningsprotokollet eftersom publiceringen utsätter vittnena för fara. Det är också viktigt att beskydda dem så att deras vittnesmål kan lämnas utan press eller utpressning (mot anhöriga, barn, etc.).” Concha Mateos andas resignation över hur ”internationella organisationer tillbringar dagar för att utarbeta anklagande rapporter över hur yttrandefriheten i Venezuela attackeras”.
”Massmedia låter som eko när de publicerar dessa anklagande rapporter utan att ifrågasätta innehållet. Det är samma massmedia som ’glömmer’ att informera och publicera att i januari i år anlände 23 jurister från USA:s advokatsamfund till Venezuela. Där genomfördes en hearing över mänskliga rättigheter i Venezuela. De nordamerikanska juristerna sammanfattade en lägesrapport över situationen som så att det råder en total yttrandefrihet och att idéerna ’debatteras med inlevelse men med lugn’”, uppger Mateos.
Den bolivarianska grundlagen i Venezuela, från 1999, värnar om yttrandefriheten i sin 57:e artikel. I den 58:e värnar den om rätten att ta emot information.
”Och den värnar om den med en sats som hade varit intressant också för den spanska grundlagen från 1978. Den säger: ’Alla personer äger rätt till lämplig, sanningsenlig och objektiv information utan censur i enlighet med principerna i denna grundlag.’”
”’Lämplig’, det vill säga en precis information och inte propaganda. Det irrelevanta kan vara sant, mycket sant men leda till felaktiga slutsatser.”
”För det är sant att dessa två journalister greps och satt i husarrest, respektive fängelse. Men det är ’lämpligt’ att förklara orsakerna. Att inte förklara och klarlägga är att lägga ut dimridåer”, sammanfattar Concha Mateos.
