Matti Mattson är en av mycket få veteraner från Spanien som lever och fortfarande kan berätta.
Han talar lugnt och stilla om sin tid som frivillig i det spanska inbördeskriget. Där körde han ambulans vid fronten. Han var en av omkring 100 finskamerikaner som reste till Spanien för att försvara demokratin. Jag träffar honom i hans hem i Brooklyn. Han är en vänlig man med humor och pigga ögon.
– Jag föddes 1916 i Fitchburg Massachusetts, mina föräldrar kom från Finland. Min mor var medlem i kommunistpartiet här, hon var radikal, ingen tvekan. Vi hade ett vykort i vardagsrummet, det var alltid där. Det föreställda uppradade röda fångar i Tammerfors under inbördeskriget. Någon hade skrivit på kortet att de fick stå där 24 timmar i kylan utan mat, de var tusentals.
Matti letar fram och visar mig vykortet som han fortfarande har kvar.
– Fitchburg var en riktig vänsterstad, jag tror att minst halva befolkningen var finnar. Jag växte upp i den miljön, jag var pionjär, sedan gick jag med i kommunistiska ungdomsförbundet och därefter i partiet.
Matti växte upp under den stora depressionen.
– Det var mycket arbetslöshet och fattigdom när jag växte upp, det var fruktansvärt. De stängde av elen och ljuset först. Man kunde gå längs gatorna och se vilka de hade släckt ljuset för, de kunde inte betala räkningarna. Sedan vräktes de. Det var hårt. Men vi klarade oss bra, pappa hade arbete och vi hade lite mark.
I Europa växte fascismen i styrka. I Spanien försökte fascistiska militärer störta den folkvalda vänsterregeringen 1936. Men den spanska arbetarrörelsen gjorde motstånd och ett inbördeskrig bröt ut.
– Jag visste mycket om Spanien. Jag följde vad som hände nästan varje dag i tidningar. Jag och en annan finsk kille bestämde oss för att resa. Vi reste över på en amerikansk båt, SS Washington. I passen stod att de inte gällde för resor till Spanien.
Det var förbjudet att resa som frivillig till Spanien. Genom noninterventionspakten ville västländerna förhindra att andra länder gav stöd till någon sida i konflikten. I praktiken fungerade den som en bojkott av den spanska republiken. De fascistiska kuppmakarna fick massivt militärt stöd av Hitlers Tyskland och Mussolinis Italien. De frivilliga för republiken fick smyga in i Spanien.
Matti anslöt sig till de internationella brigaderna. Uppemot 40.000 frivilliga från jordens alla hörn sökte sig till den spanska republikens försvar.
– Jag åkte till Albacete för träning. Jag tränades för infanteriet ett par veckor. De kom och sa att de hade fått lastbilar men saknade chaufförer och undrade om någon av oss kunde köra dem. Jag och Joe Hautaniemi kunde köra lastbil, så vi anmälde oss. Vi sändes till 13:e brigaden, de var ungrare, polacker och andra centraleuropéer. Vi var de enda amerikanerna. Vi körde lastbil där någon månad och sedan startade offensiven vid Brunete. Alla de internationella var involverade där. Vid Brunete sa de att jag skulle köra ambulans istället. Det var en brittisk ambulans med ratten på höger sida. Doktorn sa vart jag skulle köra de sårade och sedan åkte vi till fronten. Jag såg många sårade, det var fruktansvärt. Den 13:e brigaden fick så stora förluster vid Brunete att den fick upphöra.
Vid Brunete, som vid många andra tillfällen, stoppades republikens styrkor av fascisternas stora överlägsenhet i krigsmaterial.
– Så de sände mig till 15:e brigaden, de gjorde mig till ambulansförare vid fronten för dem också. Det var jag resten av tiden i Spanien.
I 15:e brigaden samlades amerikaner, kanadensare, britter och också många finländare.
– I Spanien slogs svarta och vita i samma förband och det var första gången i amerikansk historia som vita trupper hade svarta som befäl. Det hände först långt senare i den amerikanska armén, den var segregerad.
– Jag stannade i 15:e brigaden. Jag var med i Belchite, Teruel, överallt där de var. Doktorn behandlade de sårade vid fronten, där fick de morfin och bandage, där stoppades blödningen. En del var så illa sårade att man inte förstod hur de skulle överleva. Innehåll i mage och hjärna spillde ut. Vi hade en bra doktor, helt orädd, även när förbandsplatsen besköts fortsatte han lägga om de sårade. John Simon hette han. Sedan fick jag köra dem bakåt. Ambulansen blev beskjuten många gånger. Vi var mitt i där artilleri och luftvärn var, vi blev bombade från luften. När man körde med sårade på dagtid då det var ljust, kunde fascisternas plan komma och bestryka oss med maskingevär längs vägen. Om vägen var rak var det farligt men om den var krokig kunde flyget inte göra så mycket. Ibland dog de sårade i ambulansen. Jag visste inte om de var döda eller levande. Jag hade ofta blod över hela händerna och jag kunde inte tvätta mig, det fanns inget vatten. Jag fick äta med mina blodiga händer. Jag tänkte ”åh gud vad gör jag?” Det var traumatiskt. Allt var blodigt. Bårarna var söliga av blod. När inga sårade fanns passade jag på att försöka tvätta ambulansen.
Till slut fick republikens styrkor retirera över floden Ebro. Den spanska republiken hade kluvits i två delar. Bland de allra sista som gick över floden vid Mora del Ebro, och sedan sprängde broarna, var finskkanadensare från den 15:e brigaden.
Matti deltog i republikens sista stora offensiv, slaget vid Ebro.
– Vid Ebro kunde vi inte få över ambulanserna, alla broarna var sprängda. Vi plockade upp de sårade vid floden, där fanns fältsjukhus. Vi hade sjukhus med amerikanska läkare.
Efter offensiven vid Ebro beslöt republiken i september 1938 att dra tillbaks de internationella brigaderna, i ett sista försök att få noninterventionspakten att fungera.
– På ett sätt var det skönt att komma därifrån när de internationella drogs tillbaks. Jag deltog i slutparaden i Barcelona. Det var fantastiskt. Det var folk i fönstren, på balkongerna, längs gatans trottoarer. Unga kvinnor kysste oss och omfamnade oss. De hade blommor, vi fick så mycket blommor, mer än vi kunde bära. Till slut vadade vi fram i blommor, det var mycket känslofyllt. Jag hörde talet av La Pasionaria (Dolores Ibarruri, ledande spansk vänsterpolitiker, förf. anm.), jag minns det så väl. Hon sa att när kriget är slut och freden kommit till Spanien så var vi välkomna tillbaks. Sedan fick vi gå på tåg och åka upp i bergen. Där togs vi sedan till Frankrike.
I mars 1939 kapitulerade den spanska republiken. Fascisterna dödade uppemot 250.000 republikaner efter sin seger, en halv miljon spanjorer gick i landsflykt. Fascismen behöll sitt grepp över Spanien fram till mitten på 1970-talet.
Tillbaks i USA bildade Matti familj.
– Jag träffade min fru, en finska från Kanada, när jag kom hem från Spanien. Vi gifte oss och fick ett barn. Jag hann precis med det mellan krigen. Vi var gifta i 61 år, vi hade ett bra äktenskap, hon dog för sju år sedan. Jag har ett barnbarn. Jag hade tur, jag var lycklig med min familj.
De som hade varit frivilliga i Spanien bemöttes med misstänksamhet av det officiella USA. De sågs som alltför radikala och som ”premature antifascists”, de hade tagit ställning mot fascismen alltför tidigt. Det fick även Matti känna av.
– FBI sökte efter oss så fort vi kom tillbaks till USA. De ville veta vilka som hade varit i Spanien och vem som var kommunist. Det brukade vänta utanför jobbet och säga att jag skulle hjälpa dem. Jag sa att jag inte hade något att säga dem. Många av de frivilliga från Spanien slogs i andra världskriget. Jag sökte som pilot och antogs. Jag klarade alla tester och fick träning i Texas. Men när vi skulle posteras så fick jag ingen postering.
Även många av de frivilliga från Finland råkade illa ut när de reste hem.
– När de från Finland kom hem fängslades de för att de hade kämpat i Spanien.
– Många av oss som var i Spanien förföljdes på 1950-talet. FBI ringde till mig på jobbet. Jag sa till dem att jag inte hade något att säga dem, sedan la jag på.
– Jag har varit aktiv med veteranerna från Spanien. Förra sommaren var jag i San Francisco när monumentet över oss amerikanska spanienfrivilliga invigdes där, det var mycket fint. Jag har rest tillbaks till Spanien många gånger när det har varit återträffar och jubileum.
– Jag har fått frågan om jag skulle resa igen, och det skulle jag. Jag har aldrig ångrat att jag reste till Spanien. Jag arbetade så hårt jag kunde, som finnar gör.
– Ja, jag är fortfarande socialist, än idag. Kapitalismen kan aldrig reformeras. Se hur det är idag. De belönar de själviska typer som har orsakat den här krisen.
