Opinion 30 augusti, 2019

Hanna Cederin: Ett starkt case för socialismen i nya partiprogrammet

Vänsterpartiets nya program ska ta vara på optimismen, skriver Hanna Cederin,  sammankallande i Vänsterpartiets programkommission.

I dag går vårt remissutkast till nytt partiprogram ut i världen, och läses av nyfikna och diskussionsglada i hela rörelsen. I och med det går programarbetet in i en mer konkret diskussion som till slut ska ge ett färdigt program på kongressen i maj 2020. Vi i programkommissionen är spända inför att få respons, och kommer arbeta hårt för att samla in synpunkter som kan användas när vi tar fram vårt slutgiltiga förslag i december. Vi önskar oss en så fri och förutsättningslös remiss som tänkas kan, och hoppas få till takhöjd och spännvidd i samspel med alla delar av vänsterrörelsen. Denna artikel är den första i raden där vi från programkommissionen lyfter fram vad vi vill med det nya programmet.

Det svenska Vänsterpartiet är en besynnerligt modern och frisk hundratvååring. Vi spelar i en egen liga när det kommer till modernisering, engagemang och uthållighet. Vi är ett av de vänsterpartier i världen som mest konsekvent kombinerar de moderna progressiva idéströmningarna – socialism, feminism, antirasism och ekologisk grund för att nämna några – med en välfungerande medlemsdemokrati och en växande medlemsskara. Hos oss förenas nya och gamla medlemmar och utvecklar partiet tillsammans. Det är dyrbart att vi efter 100 år har hälsan i behåll. Vi vill ta fram ett program som både spinner vidare på de röda trådar som lett oss hit, och som kan öppna nya vägar.

Vad ligger bakom våra medlemmars fantastiska drivkraft? Hur kommer det sig att människor med vitt skilda bakgrunder, från alla delar av världen, i olika åldrar, väljer att ägna sin fritid åt att gå på möten, demonstrationer och träffar över hela landet? Vad har vi gemensamt, och vilka föhoppningar bär vi med oss till partilokalerna? I vårt remissutkast finns början till flera svar.

I det nya programmet ska nya röster sjunga. Ett av svaren på varför vänstern växer menar vi är det som också utgör den tydligaste skillnaden mot nuvarande partiprogrammets anslag. I vårt utkast lyfter vi fram att vårt parti bär på en radikal hoppfullhet och agerar progressivt. I en av de inledande meningarna i vårt utkast skriver vi att Vänsterpartiet finns för att göra verklighet av vår tids möjligheter – den viktigaste möjligheten vår generation har är att genom socialistiska lösningar på samma gång utveckla samhället, läka klyftorna och lösa klimatkrisen. Detta tror vi är det som lockar fler till vänstern, det som ger oss momentum i samtiden och det i vår ideologi som gör den socialistiska rörelsen till nuets och framtidens mest intressanta politiska kraft.

Programmet från 2004 har i stället en slagsida åt att beskriva världen och samhällsutvecklingen som dyster. När det skrevs var globaliseringen huvudtema och kapitalet och högern vädrade morgonluft i att hitta nya marknader såväl som nya sätt att kringskära demokratiska institutioner som nationalstaten och fackföreningsrörelsen. Kort sagt hade våra motståndare anledning att vara positiva, och gav bilden av en friare och mer välmående värld än den konfliktfyllda och ojämlika verkligheten. Att vänstern i det läget fokuserade på de motsättningar som kvarstod trots globaliseringen, de nya problem som skapades och de effekter som nedmonteringen av välfärden fick, är begripligt. Vårt remissutkast är skrivet i en ny kontext.

Det kapitalistiska samhällets inbyggda motsättningar kan inte längre överbyggas med en liberal good cop och new public management eller trickle down, det är förbrukat och avslöjat som lögn

2019 kvittrar inte högern och kapitalet mera om den ljusa framtiden. Nu präglas deras projekt av skygglappar, hot och öppet auktoritära och våldsamma svar på problem som antingen inte finns eller som kommit ur samma högerpolitik, så som klimatkrisen och de ökande klyftorna. Det kapitalistiska samhällets inbyggda motsättningar kan inte längre överbyggas med en liberal good cop och new public management eller trickle down, det är förbrukat och avslöjat som lögn. Då kallas kapitalets bad cop in – den auktoritära högerrörelsen. Socialdemokraterna vill i bästa fall ha status quo och ”ordning och reda”, men samarbetar högerut. Därför blir också vänsterns roll en annan.

Sällan har socialismen haft ett så starkt case som idag. Vi kan nu luta oss mot tre faktum som vi mer än tidigare kan vara säkra på, varav det första och viktigaste är att världen bär på kunskaper och resurser som räcker och blir över för att alla människor ska kunna leva rika och fria liv. Det andra är att människor kan och vill förbättra sina livsvillkor och att politiska gemenskaper alltid har potential att förändra mer än vad som först verkar möjligt, det vet vi från 1900-talets snabba framsteg där våra rörelser nått segrar ingen tidigare kunde drömt om. Det tredje är att kapitalismens problem är påtagliga, inte ens högavlönade läkare i Danderyd eller storbönder på skånska landsbygden kan undgå klimatkrisen eller ojämlikheten. Vi menar att detta var för sig men framför allt tillsammans gör att fler vill och kan övertygas om att det finns en rimlig väg framåt, som bryter med den bisarra logiken i att människorna kan skapa ett enormt välstånd men att det kontrolleras av en liten elit bakom stängda dörrar.

Utkastet beskriver också vårt radikala hopp som smittsamt och trovärdigt – ett historiskt faktum. Det är svårt att hitta några fungerande delar av moderna samhällen som inte helt eller delvis har sina rötter i socialistiska idéer, och det som förpassats till historiens skräphög har inte sällan först utmanats av vår rörelse. Gemensamt ägande och omfördelning av resurser är för svenskarna välbekanta sätt att utveckla och modernisera samhället, och det vi är som mest kända för och stolta över. Idag pekar de växande vänsterrörelserna i västvärlden – Bernie Sanders, Jeremy Corbyn, Podemos och andra – på Sverige som exempel på sätt att skapa jämlika och fria livsvillkor. I det nya programmet ska vi gå före och beskriva hur demokratisering av ägandet kan läka klyftor och ge verktyg som bygger en gemensam framtid för folk och fä i stad och land och som kan ställa om till omsorg om naturresurserna.

Att vi har höga förväntningar och stora ambitioner är något att känna stolthet över, och det borde socialdemokrater och andra som hakat på efter att vänstern gjort grovjobbet vara tacksamma för. Självförtroende ska inte vara en bristvara i vänstern, och inte heller i det nya programmet. Att utkastet påminner om det radikala hoppet tror vi är särskilt viktigt nu när kapitalismen visar sina fulaste sidor, och det vore lätt att misströsta för oss som förutsett det och arbetat hårt för alternativet. Men att kapitalismen är ohållbar blir direkt deprimerande, om vi inte ser att alternativet lever i vårt arbete. Att det finns lösningar på klimatkrisen skapar bara mer uppgivenhet, om inte vänstern visar att de är fullt genomförbara. Det som våra motståndare vill få oss att skämmas för genom att kalla oss naiva, är i själva verket vår främsta styrka – vi accepterar inget mindre än en bättre framtid.

Partiprogrammet ska också ta vara på alla de faktorer som tillsammans har hållit partiet friskt och gett oss utrymme att aldrig sluta utveckla vår politik och strategi. Där gömmer sig viktiga principer så som demokrati åt alla håll och kanter. Det handlar om sådant som att inte tumma på diskrimineringsfrågor bara för att vi ser vissa strukturer som mer grundläggande och hårdnackade än andra. Asylfrågan, frågor kopplade till könsidentitet och sexuell läggning, nationella minoriteter eller ett rakt stöd till formella mänskliga rättigheter är exempel på nycklar för en trovärdig vänster. Ett annat exempel är att låta medlemsdemokrati och interna processer få vara en politisk poäng – utan dom kommer vi i förlängningen förlora vår viktigaste resurs som är människors stöd och arbetsinsatser. Andra principer som vi tror är friskhetsfaktorer är att inte slarva med analysen av vilka omständigheter som är viktigare än andra, därför behåller vi de tre ben som vi stött oss på under 2000-talet – socialismen, feminismen och den ekologiska grunden. Vi ser att människors positioner inom klassamhället, deras könsidentitet och deras relation till naturresurserna är de faktorer som hindrar eller möjliggör friheten att forma sitt liv eller påverka sin omgivning. Trots att många andra politiska analysverktyg kan användas för frigörelse på kort sikt eller för mindre grupper, menar vi att de tre benen är omistliga för att på allvar frigöra oss från alla gamla maktstrukturer.

Att utveckla och balansera socialismen, feminismen och den ekologiska grunden mot varandra och följa principen om att de griper in i allt är en av det nya programmets mest spännande och svåra utmaningar. På denna punkt är programkommissionen ovanligt ödmjuk och beredd på kritik. Vi ser att främst våra nyaste perspektiv – feminismen och den ekologiska grunden – behöver mer omsorg och kan användas bättre än de gör i remissutkastet. Vi välkomnar därför synpunkter i de delarna extra mycket. Även klass vill vi särskilt diskutera under remissperioden, eftersom samhällsutvecklingen på senare år ställer klassanalysen inför delvis nya frågor så som teknologisk utveckling och tydligare etnisk prägel.

En fråga som det nya programmet förväntas svara på är Vänsterpartiets relation till EU. Här har programkommissionen inte haft för avsikt att ändra våra ståndpunkter, utan snarare fylla i de hål som uppstått i och med tidens gång, unionens utveckling och nuvarande kris. Vi ser inga skäl att ändra vårt EU-motstånd, men har försökt skriva en text som ger möjlighet för att partiet ska kunna välja en mer komplex strategi eller taktik än den tidigare ”ja eller nej”-strategin. Vi menar att det är naturligt att utträde låg nära till hands tidigt efter folkomröstningen 1994, men att ett utträde nu får helt andra dimensioner och konsekvenser. Därmed behöver programmet lämna utrymme för alternativa sätt att göra motstånd mot EU, och ge vägledning i hur vi agerar inom EU. Bland annat resonerar texten om att ta initiativ till andra samarbeten och vad som kan aktualisera att vi väcker frågan om utträde. Också på denna punkt räknar vi särskilt med att få in synpunkter och kritik som förbättrar texten.

Till sist är programmets längd och språk mer kortfattat och tillgängligt i vårt utkast. Kommissionen har siktat på en kärnfull text som kan fånga våra ideologiska utgångspunkter utan omvägar eller fördjupning, och tror att det är ett sånt program som Vänsterpartiet behöver. Det finns få eller inga andra dokument som ger möjlighet till rena ideologiska och principiella skrivningar, medan det finns många chanser för oss att fördjupa oss i sakfrågor och teorier. Vi tror att det vore olyckligt både för våra principer och för vår sakpolitik om de kläms ihop och att det hade varit på bekostnad av omsorg i båda delar.

Värt att nämna är att programkommissionen beslutat att alla som delar Vänsterpartiets värderingar – inte bara medlemmar eller partiföreningar och distrikt – kan inkomma med remissvar. Det kan handla om föreningar inom arbetarrörelsen eller den antirasistiska rörelsen till exempel. Vi hoppas att många ska ta chansen att skicka in något före 14 oktober, då vi samlar ihop svaren inför vår behandling av ett slutgiltigt förslag som kommer i december, för att till slut behandlas på kongressen i maj. Förhoppningen är att processen med partiprogrammet ska te sig på samma sätt som vi beskriver det socialistiska samhället i vårt utkast – med brister, konflikter och oändliga möjligheter till liv och utveckling.

Inrikes/Nyheter 06 december, 2025

Antifascister samlas i Salem: ”Folk delar ens frustration”

Foto: Liz Fällman/Flamman.

15 år efter att Salemmarschen lades ned samlas nazister återigen i Rönninge söder om Stockholm. Även antifascistiska krafter har mobiliserat – och stadens företagare bjuder in till julmarknad. Flamman ger sig ut bland honungsförsäljare och svarta blocket-aktivister för att höra folks tankar om dagen.

Det är ovanligt mycket människor på årets julmarknad, konstaterar floristen Carina Kandell, 56. Hon driver en liten blomsterbutik i Rönninge centrum, och har varit drivande i att arrangera den årliga julmarknaden.

Från början uppstod marknaden som en markering mot de årliga nazistdemonstrationerna i Salem under 2000-talet – som nu återupptagits på initiativ av Nordiska motståndsrörelsen och Aktivklubb Sverige.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 06 december, 2025

Ideologin är fackens svagaste länk

När IF Metall lade varsel om strejk mot Tesla hade förbundet inte strejkat på 15 år. Foto: Johan Nilsson/TT.

Den svenska modellen riskerar att vittra sönder om tillräckligt många börjar tvivla på den. Ella Petrini har läst ”Frontalkrock”.

Ett strejkvapen som inte används rostar och för att lyckas krävs ett väloljat konfliktmaskineri. Svenska fackförbund med strejkar ovanligt lite, både internationellt och historiskt. Därmed har själva strejkerfarenheten också blivit mer sällsynt, och något de flesta av oss bara kommer nära genom skildringar i filmer och historieböcker.

När IF Metall lade varsel om stridsåtgärder mot Tesla, hade förbundet inte strejkat på 15 år. Motparten var notoriskt antifacklig och ledd av världens rikaste man, Elon Musk. Som en av de strejkande, Olof Sjöström, säger till Dagens Arbete: ”I början handlade det om att vi ville ha kollektivavtal på Tesla, nu handlar det om mycket mer än så. Det handlar om hela svenska modellen.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 06 december, 2025

En grön Marx tittar fram

Genom att lusläsa Marx vill Kohei Saito hitta en socialism för ”klimatproletärer”. Foto: Frank Rumpenhorst/AP.

I försöken att frammana en ekologisk marxism liknar Kohei Saito en filosofisk Hercule Poirot. Men det japanska stjärnskottet fastnar i teoriernas värld – och lär knappast väcka några slumrande massor. Åtminstone inte den här gången.

Ett citat av en ung Marx i Den tyska ideologin har alltid gäckat mig. Där skriver han att i framtidens kommunistiska samhälle kommer individen att ”jaga på morgonen, fiska vid lunch, sköta boskap på eftermiddagen och kritisera på kvällen”, utan att någonsin bli yrkena fiskare, jägare eller kritiker. Citatet har avfärdats som ett pastoralt tic från en romantisk epok, men själv har jag sett något annat. En utopiskt drömmande Marx som kanske inte såg så negativt på de förhistoriska samhällena som vi har lärt oss.

En som verkar hålla med mig är den japanska filosofen Kohei Saito. I sin Marx i antropocen (Nirstedt, 2025), visar han att Marx faktiskt omvärderade de förhistoriska samhällena på äldre dagar. På 1870-talet skedde ett skifte i hans tänkande; intresset för dialektisk filosofi minskade och ett intensivt studium av naturvetenskap tog vid. Fram träder en annan Marx, menar Saito, en ekologiskt medveten person i modern bemärkelse. Saito kallar honom rentav för ”nedväxtkommunist”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 05 december, 2025

Tidigare vänsterpartister lanserar parti – siktar på lokalval

Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat lämnade Vänsterpartiet i augusti, strax efter att uteslutningsärenden inletts mot dem. Foto: Oscar Olsson/TT.

De tidigare vänsterpartisterna Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas lämnade partiet efter att uteslutningsärenden inletts. Nu startar de ett eget parti, under namnet Framtidens Vänster. Men de kommer inte ställa upp i riksdagsvalet, meddelar talespersonerna.

– I dag tar vi ett steg som vi lovat att vi ska ta, säger Daniel Riazat vid en presskonferens under fredagen. 

Nu bildar han och Lorena Delgado Varas, båda riksdagsledamöter och tidigare vänsterpartister, ett nytt parti. Det meddelar de under fredagseftermiddagen från en presskonferens i riksdagen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 05 december, 2025

Det är dags att lyssna på Putin

Problemet med ”Putin-förståare” är att de inte alls verkar förstå Putin, menar debattören. Foto: Alexander Nemenov/Pool Photo/AP/TT.

Ola Tunander skriver att det inte är något fel att ”förstå” Putin. Ändå utelämnar han Putins egna ord om varför han startat kriget: för att utplåna Ukraina som självständig nation. Det är inte svårt att gissa varför.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

När man läser Ola Tunanders bok Hybris: Ukrainakriget, geopolitiken och folkrätten (Karneval förlag) är det från början uppenbart att detta är en partsinlaga – till försvar av den ryska invasionen och mot dem som solidariserar sig med Ukrainas försvarskamp.

I inledningens första stycke skriver han: ”Vad som förr var en självklarhet för varje forskare – och för all del varje underrättelsetjänst var att förstå hur motparten, ’den andra’ eller fienden, tänker. Men i dag beskrivs den som försöker göra det som en ’Putinversteher’ – en tysk benämning för någon som ’förstår Putin’. ”

I själva verket är det största problemet med Tunanders bok att han vägrar att lyssna till och förstå Putin.

När Putin förklarar krigets orsaker har han vid upprepade tillfällen framfört att Ukraina aldrig har varit ett riktigt land. Att det inte finns något ukrainskt språk eller någon ukrainsk kultur. Att ukrainarna i själva verket är ”lillryssar” – visserligen inte lika bra som vanliga ryssar, men inte heller något eget folk. Ryssland har en tusenårig historisk rätt till det ukrainska området. Ukrainarna har lurats av västmakterna till att tro något annat.

I själva verket är det största problemet med Tunanders bok att han vägrar att lyssna till och förstå Putin.

Detta beskriver Putin i sin essä från juli 2021, ”Om den historiska enheten mellan ryssar och ukrainare” – en central skrift för att förbereda den ryska opinionen för invasionen åtta månader senare.

När den amerikanska högerjournalisten Tucker Carlson fick en exklusiv tv-intervju med Putin i februari 2024 så ägnade presidenten större delen av tiden till att förklara varför Ukraina aldrig varit någon riktig nation, och varför Ryssland därför har en historisk rätt till det ukrainska territoriet.

Putin sammanfattade senast sin ståndpunkt inför tv-kamerorna vid ett ekonomiskt forum i Sankt Petersburg den 20 juni 2025: ”Jag har sagt det tidigare, ryssar och ukrainare är ett folk. I den meningen är hela Ukraina vårt. Det finns en gammal regel som säger att varhelst en rysk soldat sätter sin fot, så är det vårt.”

Detta budskap har hela tiden trummats ut av Putins språkrör i rysk tv. Framför allt i början av kriget hävdades det gång på gång att Ukraina inte fanns, och om det ändå skulle finnas så skulle det snart vara försvunnet. Med tiden verkar just dessa tongångar ha dämpats något. Det är svårt att hävda att det ukrainska folket inte existerar när de i snart fyra år bjudit tappert motstånd mot den ryska militärmakten och när de undan för undan slår ut den ryska oljeförsörjningen och därmed den ryska ekonomin.

Varför undviker Tunander helt att nämna dessa öppna förklaringar som Putin själv givit? Tunander skriver: ”Många har menat att Ryssland invaderade Ukraina 2022 för att erövra landet i syfte att återupprätta Sovjetunionen eller det ryska imperiet, men det Ryssland strävade efter var ett neutralt Ukraina, för att i sin närhet förhindra utplacering av västliga vapensystem.”

Putin har i och för sig angett olika skäl till invasionen, inför olika åhörarskaror i och utanför landet, men den som verkligen lyssnat borde inte tveka om det grundläggande motivet. Så vem är det som inte vill förstå Putin?

Läs mer

Om Tunanders påstående skulle stämma så har Ryssland redan förlorat kriget. Den ryska politiken har varit helt kontraproduktiv. Det är Rysslands krigföring som drivit in Ukraina i Natos famn. Innan annekteringen av Krim var stödet för Nato-medlemskap omkring 20 procent inom den ukrainska befolkningen. I dag är det över 80 procent. Före den ryska fullskaliga invasionen var flera av de tyngsta medlemmarna i Nato mot ukrainskt medlemskap, bland annat på grund av Natos princip att inte bevilja en stat inträde så länge den befinner sig i en gränskonflikt – vilket varit fallet sedan 2014 när Ryssland annekterade Krim och inledde sin lågintensiva krigföring i Donbass.

Men i dag finns det gott om västliga vapensystem i Ukraina, just på grund av det ryska försöket att erövra Ukraina. Och om det alltså skulle stämma att Rysslands motiv var att ”i sin närhet förhindra utplacering av västliga vapensystem”, så kan vi konstatera att Ryssland har förlorat dubbelt. Finland är i dag fullvärdig medlem i Nato, och har en 1 340 kilometer lång gräns mot Ryssland. Om Nato önskar placera ut vapensystem som ska sätta press på Ryssland, då står Finland till deras förfogande.

Och vi behöver inte tveka om att den dag som Ryssland bestämmer sig för att sätta stopp för detta hot från Finland, då kommer Tunander och hans meningsfränder att ha full förståelse för varje militär åtgärd som Ryssland vidtar.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 december, 2025

Alice Aveshagen: Med Birkinväskan på klubben är jag rebell

Skribenten med sin kappsäck full av äventyr. Foto: Privat.

Alice Aveshagen ser en nymoralism som förvandlar drömmar om lek till döda investeringsobjekt. Det som en gång var symbolen för frihet har blivit en behållare för moral.

Är din pojkvän pinsam? Glöm det! Nu är det din Birkinväska – om du får för dig att släpa med den på middag.

Tiktokvideor där kvinnor visar upp sina 35-centimeters Hermèsväskor på restauranger har bemötts med en flod av moralisk indignation. ”Inte Birkin på Nobu” (en sanslöst dyr restaurangkedja), ”Smaklöst.” En annan tillrättavisar: ”Det skriker nyrikt.” ”Läs av rummet.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 04 december, 2025

Kritik mot TT:s upphovsrättsväktare: ”Vem får betala?”

Pressfotograf i arbete inför Nobelfesten. Sedan 2018 anlitar Tidningarnas Telegrambyrå firman Copyright agent. Foto: Anders Wiklund/TT, Christine Olsson/TT (montage).

Danska Copyright Agent ser till att TT Nyhetsbyrån får betalt för sina bilder när de kopieras gratis på nätet, med automatiska fakturor som retat gallfeber på många. Är upphovsrättsfirman fotografernas främsta försvarare – eller fattiga föreningars fiende?

För över ett år sedan skrev företrädare för granskningsföreningen Gigwatch en debattartikel om gigekonomin i Svenska Dagbladet. Artikeln illustrerades av tidningen med ett foto från nyhetsbyrån TT av ett Uber Eats-bud på moped. 

Föreningen lade sedan upp en skärmdump av artikeln på ”sin domän”, närmare bestämt sitt Instagram-konto – ett beslut som nu kan komma att kosta dem över 3 000 kronor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)
Reportage 04 december, 2025

Amanda Lind: ”Ingen ska känna att Miljöpartiet ser ned på dig”

Amanda Lind rättar sig när hon råkar definiera partiet som en del av ”vänstern”. Foto: Lisa Mattisson.

Vik hädan, puritaner. Inför valet vill Miljöpartiet hellre prata om rättvisa än livsstilsval. Flamman kollar hockey, pratar tro och äter hamburgare med Amanda Lind.

På O’Learys, den enorma sportbaren vid Globen, flimrar och blinkar skärmar ikapp med julbelysningen. Grupper av män i rutiga skjortor spanar mot tv-apparaterna med skummiga halvlitersglas framför sig.

I en del av lokalen dit ljuset inte når får jag syn på den karakteristiska silhuetten, Amanda Linds. Vi ska kolla matchen med hennes hemmalag Luleå, äta och prata. Amanda, Miljöpartiets språkrör sedan 2024 och kulturminister i Magdalena Anderssons regering 2019–2021, vinkar åt mig.

Strax därpå anländer fotografen, och språkröret börjar rafsa fram något ur sin väska. En halsduk i svart och guldgarn med lagets emblem. Gubbarna runt bordet ler mot Amanda när hon poserar med sin Luleåhalsduk. Snart drar matchen i gång.

Jag försöker att föreställa mig Amanda Lind i hockeyskydd och frågar om hon spelar själv.

– Nej, men jag var en del av hockeykulturen. Mina bästa vänners pappa skötte klockan i ishallen.

Där satt tjejerna ofta och tittade, och senare blev det ståläktaren. När de var 16 tog Luleå sitt första SM-guld. När hon pratar om sin hembygd blir norrländskan bredare.

– Det var stort för staden. Och jag var ju där! Luleå är mitt lag. Nu ligg’ vi som tia i tabellen av fjorton lag, det är ju inte så bra.

Motstånd. En ensam Luletröja bland Leksandsfansen. Foto: Lisa Mattisson.

Luleå, staden med både arktiskt klimat, högskola och kulturliv men med bara drygt 80 000 invånare lade grunden för en särskild sammanhållning, minns Amanda Lind. Numera bor hon med sin familj i Härnösand, där hon också klev in i politiken på heltid.

– Det finns en norrländsk anda. Den är karg och liksom ”här reder vi oss själva. Ingen kommer att hjälpa oss ändå, så det är lika bra”. Lite så.


Amanda Lind säger att hon läser både Flamman och ETC. Men hon har också noterat att högersajterna tar allt mer plats. Och vänstern har inte varit så bra på att stötta varandra, tycker hon. Eller kanske har vi varit för hövliga i debatten, funderar hon.

– När Timbro och Oikos lanserade sitt Tidö 2.0 slog det mig hur dålig den progressiva rödgröna sidan är på att lägga fram de stora visionerna och stå för dem.

Maten kommer in. En vanlig hamburgare till mig, oumph-quesadillas till Amanda.

Alla vet hur illa det är: 2025 ser ut att bli ett av de tre varmaste åren sedan mätningarna började, regeringen har rekordsabbat sin egen redan oambitiösa miljöpolitik och det just avslutade Copmötet liknade mest en tävling i ghostning.

Hur är det möjligt att ni inte når mer än knappt sju procent i den senaste opinionsmätningen, trots larmen?

– Vi får ofta kritik för att vara orealistiska. Då har det hänt att vi backar, förklarar hon.

Det finns en norrländsk anda. Den är karg och liksom ’här reder vi oss själva. Ingen kommer att hjälpa oss ändå, så det är lika bra’.

– Det tycker jag att vi ska sluta med. Ta arbetstidsförkortningen, som vi varit på jättelänge. Nu har både fackföreningarna och socialdemokratin börjat lyfta det.

Så er valrörelse kommer att handla om arbetstidsförkortning?

– Ja, och rättvisefrågor. Vi måste våga prata om visioner och inte bara det som är realiserbart nästa mandatperiod. Vårt största fokus kommer att ligga på miljö- och klimatområdet.

Enligt Novus i november kommer klimatet först på sjunde plats efter klassiska klassfrågor som sjukvård och skola, följt av invandring och lag och ordning. Nu har de pratat om jordens kollapspunkter i decennier. Strategin har inte vunnit några jordskredssegrar.

Hur kan partiet bli bättre på att engagera vanliga väljare?

– Vi måste bli bättre i vänstern på att vara konkreta i vad vi vill.

Stämning. Jul- och hockeyatmosfär som bakgrund till politiksnack. Foto: Lisa Mattisson.

Hoppla. Där kom det igen. Miljöpartiet räknar sig till den rödgröna sidan, även om koalitioner med borgerliga partier också har förekommit, som 2018–2022 i Stockholm, då Daniel Helldén, numera Amandas parhäst, hoppade över skaklarna.

Hon rättar sig snabbt.

– Jag ska inte säga vänster, det är fel. Inom den progressiva rödgröna sidan.

Luleå gör mål. Vi verkar vara de enda som reagerar. Vi är således omgivna av Leksandfans.


Under senhösten skedde något som få förutsåg. Kommunalrådet Roland Boman i Jokkmokk meddelade att han tackade nej till informationsinsatser kring återvandringsbidraget, och fick ett pärlband av framför allt kommuner i norr att haka på.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 03 december, 2025

Lyra Eriksson Lindbäck: Jockiboi och traumakulturens uppgång och fall

Den nya SVT-dokumentären ”Hatet” ifrågasätter delar av influeraren Joakim Lundells uppväxtskildring. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

”Jag tänker ofta: Vad är det som gör en människa till en bra person?” Så börjar Joakim Lundells bästsäljande självbiografi Monster från 2017.

Under de senaste decennierna har svaret varit tydligt: trauma. Berätta om ett barndomstrauma, och du framstår genast som god. Oantastlig, rentav. Traumahistorier har blivit vad alla velat höra. Lundell, från början känd som den stökiga, supiga, sexistiska influeraren Jockiboi, lyckades omvandla sitt varumärke till barnförebild genom att träda fram med den hemska berättelsen om sin uppväxt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 03 december, 2025

Magnus Bjerg Sturm: Vår tids fula gubbar är gängkriminella

Det är för billigt att locka in unga i kriminalitet, skriver Magnus Bjerg Sturm. Foto: Pontus Lundahl/TT.

I min barndom ryktades det om en man i en vit skåpbil, en vanlig svensk vandringssägen. Han lockade barn med godis och utsatte dem för fruktansvärda saker, sades det. I dag är han verklig – och kör en Audi.

Och barnen han plockar upp försvinner inte. De dyker upp i förundersökningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)