Att spela En midsommarnattsdröm på en friluftsteater, med premiär på självaste midsommarafton, är helt kongenialt. Teatern i Döda fallet utanför Hammarstrand är omgiven av dramatisk jämtländsk natur, dimmorna som steg upp ur skogarna i Ragundadalen framåt kvällen skapade en perfekt trolsk inramning åt föreställningen.
Handlingen i Karl Seldahls bearbetning har flyttats från antikens Aten till Jämtland och sagoriket Ravund. Också persongalleriet har genomgått en anpassning till jämtländska förhållanden.
Den mest framträdande skådespelarinsatsen står utan tvekan Sven Wollter för. Hans Puck är ett åldrat, krumt jämtländskt troll, mer opportunistiskt än elakt. Han slickar uppåt och sparkar neråt, och han utstrålar närvaro också då han bara sitter vid sidan om och stillsamt begrundar resultatet av de förvecklingar som hans trollkonster har ställt till med.
Teatern i Döda fallet har en mycket speciell läktare som är vridbar 360 grader. Publiken åker runt och scenografin utgörs huvudsakligen av den omgivande naturen. Inga scenbyten fördröjer spelet. Det är en hisnande upplevelse, i ordets rätta bemärkelse.
Men naturscenografin är också mycket krävande för skådespelarna. Det är branta backar, och det springs för fullt uppför och nerför. Det springs inte så lite runt runt också.
Sven Wollter har hunnit bli 76 år. Det är verkligen en prestation att mäkta med en sådan krävande roll i den åldern.
Och Sven är inte bara en kraftkarl. Han har alltid varit engagerad i politiken, ute på yttersta vänsterkanten. Han var tidigt medlem i KFML(r), bråkig och obekväm. Jag minns när jag bodde i Göteborg på 70-talet kunde man på lördagarna se Sven stå utanför Systembolaget och sälja Proletären.
Jag vet inte hur aktiv Sven Wollter är i Kommunistiska partiet (fortsättningen på KFML(r), med mera), men det är välbekant att han, till skillnad från många av sina kollegor har förblivit sina vänsterideal trogen.
Jag kan inte låta bli att här se ett samband med hans konstnärliga integritet. Han har alltid valt sina roller med någorlunda urskiljning, aldrig ställt upp på trams eller kommersiella jippon.
Det tänker jag på varje gång jag ser Hans Mosesson göra reklam för äcklig mat. Från Nationalteatern till ICA-Stig. Inte respekt.
Efter föreställningen lyser solen starkt, och regnbågen förbinder ravinerna i Ragundadalen. Sven Wollter går runt bland publiken och skakar hand.
Måtte det bli många föreställningar till, kamrat!
