Ett skuldsatt land, underkastat de internationella finansinstitutens diktat; med en slätstruken politisk klass, urgröpt av korruption och föraktad av allmänna opinionen; ett allmänt misstroende mot alla institutioner; en stat utan egen valuta; med ett tjuvaktigt banksystem som ägnar sig åt svindel; massiv arbetslöshet; en ökänd  inteckningslag och tusentals vräkningar… Är det dagens Spanien jag talar om? Nej, Ecuador före 2006, före ”medborgarrevolutionen” som Rafael Correa drev på, med den äran återvald till president den 17 november.

När Correa segrade första gången, i november 2006, hade Ecuador levt i ett årtionde av kris, protester och osäkerhet. Med tre presidenter – Abdalá Bucaram, Jamil Mahuad och Lucio Gutiérrez – som folkliga protester tvingat avgå, massiva konkurser inom finansvärlden, ett korrupt banksystem, en kolossal skuldbörda, storstrejker, uppror bland urfolken och sociala resningar av alla slag. Landet var ostyrbart. Ända tills denna okonventionella ekonom steg fram, formad av socialt och solidariskt arbete i urfolkens närhet, uppfylld av befrielseteologins rättviseprogram, utbildad på universitet i Belgien och USA, ihärdig sympatiskt till Sociala Världsforumet och uttalad kritiker av ”strukturanpassningens” politik som Världsbanken drev igenom i Latinamerika på 1990-talet.

Inför sin första valkampanj bildade Rafael Correa PAIS-rörelsen – Patria Altiva y Soberana – fosterland stolt och självständigt – och föreslog en folkomröstning för en grundlagsförsamling som skulle utforma en ny grundlag. Och i sitt installationstal förklarade han tydligt sitt program för Ecuador: ”Kampen för en ’Medborgarrevolution’ siktar på en radikal, djupgående och snabb förändring av det rådande politiska, ekonomiska och sociala systemet.”
Och han höll sitt löfte. För det utsattes han den 30 september 2010 för ett försök till statskupp som var nära att kosta honom livet. Men det gav honom samtidigt ett överväldigande stöd från flertalet ecuadorianer. Om vi räknar alla allmänna val och folkomröstningar blev segern i presidentvalet den 17 februari den nionde valsegern för Rafael Correa – han föddes 16 april 1963. Så denna unga president, ännu inte 50 år fyllda, har blivit en av det nya Latinamerikas obestridda ledare. Under sina sex år som president ”grundade han fosterlandet på nytt”, som han säger, och med den nya grundlagen – antagen genom folkomröstning 2008 – inledde han ”Det goda livets” tidsålder. Han omförhandlade med framgång landets utlandsskuld och bromsade nyliberalismens härjningar. Han gav staten en avgörande roll i ekonomin och politiken. Hans mandat gäller nu fram till 2017, och då kommer han att ha suttit vid makten i tio år.
Vi träffade honom i Quito nu, några dagar innan valet. Det var under ett möte med de internationella oberoende valobservatörer som valmyndigheten, CNE, bjudit in för att kontrollera att valet gick rätt och demokratiskt till.

För att kunna ägna sig åt valkampanjen och inte anklagas för att missbruka offentliga tillgångar, beslöt Rafael Correa att avstå från sin roll som arbetande president och ansöka hos nationalförsamlingen om 30 dagars tjänstledighet då han skulle ersättas av vice presidenten Lenin Moreno. Ett drag av politisk hederlighet och föredöme som sällan skådats internationellt. Det var ingen lag som krävde det, det var bara hans eget samvete.
Han börjar vårt samtal med att citera Eloy Alfaro*: ”Vi söker ingen egen vinning, men allt för folket.” Och Correa tillade: ”Här är det nu varken IMF eller härskarklassen som bestämmer, nu är det folket som bestämmer. Och när de stöder oss så är det för att vi gjort vad vi lovat: skolor, sjukhus, vägar, broar, flygplatser… Trots alla mediakampanjer för att beröva oss folks förtroende och trots angreppen från en press utan skrupler, kommer vi att med råge vinna dessa val – de mest demokratiska och öppna i Ecuadors historia. Men vi vill inte vinna för att sola oss i segerglansen, vi ska vinna för att regera bättre och gå på djupet med de förändringar som vi har satt igång.”

Under sina sex år i regeringställning har Rafael Correa effektivt förändrat sitt land. Som ingen annan ecuadoriansk regent före honom. Fyra ekonomiska uppgifter sammanfattar bättre än mina ord hur hans politik har segrat: i hela Ecuadors historia har inflationstakten aldrig varit lägre, tillväxten aldrig högre, arbetslösheten så nerdriven och reallönen så hög. De utvandrare som flyr det spanska sönderfallet och återvänder till Ecuador fäster sig mer än andra vid detta nya ekonomiska välstånd. De kan konstatera att det är slut på kaos, utsvävningar och politisk söndring, att det råder lugn och ordning och social jämlikhet och värdighet, en regering som verkligen har satt gränser för ägarklasserna; en vänsterregering utan vänsterismens förhoppningsfulla överdrifter, sammanfattningsvis, en vänsterregering som håller på att för alltid förvandla Ecuador.
Det räcker med att gå runt på Quitos gator eller platser och torg runt om i landet och delta i något av Correas valmöten, för att känna hur enastående hans utstrålning verkar glöd, folks glöd, den bullrande uppslutningen kring honom, hans program och ”medborgarrevolutionens” principer.
”Här”, säger Correa, ”hade allt förvandlats till varor. Bankerna och de utländska investerarna styrde och ställde. Hälsovård, utbildning, transporter … allt hade privatiserats! Nu var det slut med det. Staten kom igen och garanterar nu de offentliga tjänsterna. Vi har tredubblat budgeten för socialarbete, hälsovård, utbildning, gratis sjukhus … Vi har gjort slut på nyliberalismen. En modern vänster kan inte hata marknaden, men marknaden får inte bli totalitär.  Därför har vi ändrat ekonomin i grunden, nu är det samhället som styr marknaden och inte tvärtom. Människan kommer först, före kapitalet. Vi ändrade inteckningsrutinerna, som var de samma som i Spanien och satte stopp för vräkningarna. Vi sa: ’Vi betalar inte skulden!’ och vi lyckades pressa ner den till en tredjedel. I dag i Ecuador är det framför allt ekonomin som minskar ojämlikheten. Vi vill besegra fattigdomen. Vi har stärkt lönearbetarnas rättigheter och avskaffat utläggningen av verksamheter på entreprenad, denna nutida form av slaveri. Vi genomför en ’samvetsrevolution’, vi bekämpar korruptionen med större allvar än någonsin, parollen ’Rena händer!’ gäller på alla nivåer Nu tillåts inte längre skatteflykt.
Vår revolution arbetar också för integration i Latinamerika, för vi är fast beslutna att bygga de Stora fosterland som Bolivar drömde om. Det kräver också en miljörevolution. Vår grundlag är en av de få i världen – kanske den enda – som erkänner naturens rättigheter. Som jag ofta säger: vi lever inte i en tid av förändringar, utan en tidsålder. Det handlar inte om att övervinna nyliberalismen, det handlar helt enkelt om att ändra systemet. Och denna förändring kräver att maktförhållandena anpassas. Att vi närmar oss en folklig makt.”

Valresultatet den 17 februari – över 33 procents skillnad till närmaste medtävlaren – visar för det första att oppositionens kampanjer var slätstrukna, svaga, osynliga. Och framför allt, att stödet till president Correa går tvärs över klassgränserna. Det är inte begränsat till en samhällsklass, utan växte inom alla sektorer. ”För detta”, förklarade Rafael Correa med sin utmattade och brutna röst efter hundratals valtal, ”är ett nationell enhetsprojekt. Vi bygger fosterland. Vi har gjort mycket – och vi har begått misstag, många – men det viktigaste har vi uppnått. Nu är det inte längre bankokraterna som ger order, och inte heller partikratin, och inte hell
er mediemakten, det finns inte längre någon de facto makt för olika gruppintressen, inte längre IMF, eller de internationella byråkratierna: här härskar inte längre de förhärskande länderna. Vi har vunnit för att vi har varit närvarande på gatorna – inte bara jag utan hela PAÌS-rörelsen – som rört sig i grannskap och byar, nere dalarna och uppe på höjderna, i berg och urskogar. Vi har genomfört en öppen, tydlig kampanj. Och jag har upprepat och bönat: ’Lämna mig inte ensam!’, för en president utan flertal i församlingen är en vingklippt president.”
Också när det gäller den saken har väljarnas svar varit överväldigande. Presidenten, som inte haft majoritet i underhuset, fick nu ett stöd på två tredjedelar av ledamöterna. De kan nu rösta igenom viktiga lagförslag som jord­lagen, vattenlagen, kulturlagen, medie­lagen …  I ett ord, regera för att, som han lovade under kampanjen, ”fördjupa förändringen.”

Översättning: Eva Björklund

*Eloy Alfaro var president under två perioder kring förra sekelskiftet. Han kallas ”den gamle kämpen” på grund av sin ihärdiga kamp mot de konservativa, han gjorde skilsmässa laglig, införde yttrandefrihet, sekulär skola och civilt äktenskap. Han skickades i landsflykt, återkom och fängslades och lynchades sedan av en konservativ mobb.