Inrikes/Nyheter 04 juni, 2021

Här är riskkapitalisterna som tjänar mest på marknadshyror

Att de som kommer att ha råd att bo i nybyggnation med fri hyressättning är höginkomsttagare är en väl underbyggd slutsats. Men vart tar pengarna från skyhöga hyror egentligen vägen? Flamman har listat de fem största privata bostadsbolagen som kommer tjäna (ännu mer) pengar på en ny lag.

Vonovia SE: 38 013 hyreslägenheter
Tyskt riskkapitalistbolag som på sin svenska hemsida beskriver sin verksamhet med orden ”Uthyrning, mervärde, återkommande försäljning, utveckling och annat”. Sedan ett drygt år tillbaka äger de merparten av Hembla, en av Sveriges största privata hyresvärdar. Mellan 2017 och 2019 fick Hyresgästföreningen i Stockholm in dryga 1000 ärenden om brister och problem från hyresgäster i Hemblas fastigheter, som då ägdes av omtalade bolaget Blackstone – som gjorde dryga sex miljarder kronor i vinst på försäljningen till Vonovia. Blackstone hade ägt Hembla, som framförallt förvaltar lägenheter i miljonprogramsområden, i bara tre år. Trots ägarbytet har protesterna på dåligt underhåll och höga hyror inte tystnat bland Hemblas hyresgäster. Vonovia äger även Victoria park, som också gjort sig ett namn som en hyresvärd med bristfälligt underhåll och chockhöjda hyror. Victoria park har ett flertal projekt för nybyggnation, bland annat i Göteborg, Linköping, Växjö, Borås, Eskilstuna och Örebro, vars hyror skulle kunna sättas på Vonovias eget bevåg utan förhandling, om förslaget om fri hyressättning på nybyggnation blir lag. Vonovia är Europas största privata förvaltare av hyresbostäder och bland de största ägarna i bolaget syns enorma investmentbolag som Blackrock, Vanguard group, MFS investments och Landsdowne partners. På hemmaplan i Tyskland har Vonovia mottagit samma typ av kritik som Hembla fick under Blackstones regi.

Heimstaden: ca 32 000* hyreslägenheter

SANDVIKA 20071121: Milliardær, rallykjører og tindebestiger Ivar Tollefsen, Sandvika. Foto: Terje Bendiksby / NTB

Ivar Tollefsen 2007.
Foto: Terje Bendiksby / NTB

Heimstaden AB ägs av bolaget Fredensborgs AS, som i sin tur är helägt av den norska riskkapitalisten Ivar Tollefsen. Till samma bolagsfamilj hör även Heimstaden bostad, där Heimstaden AB (som till 99 procent ägs av privatpersonen Tollefsen) äger 65 procent, tjänstepensionsföretaget Alecta äger 23 procent, Ericssons pensionsstiftelse 9 procent och Sandviks pensionsstiftelse 3 procent. Ivar Tollefsen, som alltså är majoritetsägare i samtliga bolag, rankades på plats tolv av Norges rikaste personer i tidningen Kapital 2016. De senaste åren har bolagets lägenhetsbestånd expanderat rekordsnabbt, i Sverige så väl som utomlands. I hemlandet Norge har bolaget varit skandalomsusat för att kringgått lagen om att kommun och hyresgäster har förtur vid försäljning av hyreshus, vilket kritiker menar har resulterat i en kraftig ökning av hyror. Vidare har den norska tidningen Dagens Næringsliv avslöjat att Heimstaden har angett att lägenheterna är större än vad de faktiskt är, och vägrat sänka hyran efter att de felaktiga måtten uppdagats. Dagens Næringsliv har uppskattat att de påhittade kvadratmetrarna har resulterat i 1,8 miljoner norska kronor extra per år. Nu bygger bolaget nytt i bland annat Uppsala, Skellefteå, Norrköping, Linköping, Umeå, Sundsvall, Göteborg, Stockholm, Ystad, Lund och Malmö.

Rikshem: 28 973 hyreslägenheter

STOCKHOLM 2015-03-30 Ilija Batljan, Rikshems vice vd Foto: Lars Pehrson / SvD / TT / Kod: 30152 ** OUT DN, Dagens Industri (även arkiv) **

Ilija Batljan, Rikshems tidigare vice vd

Rikshem ägs av fjärde AP-fonden och AMF och försökte för ett drygt decennium sedan lansera sig som ”den nationella allmännyttan” med ambition om att bli landets största bostadsbolag. De köpte då upp ett stort antal bostäder från bland annat kommunala bostadsbolag, och mötte kritik för att ha fått köpa fastigheter på grund av nära relationer till kommunpolitiker. 2012 försökte de höja hyrorna i sina fastigheter i Uppsala med 40 procent genom renovering, ett beslut som de dock backade ifrån efter påtryckningar från Hyresgästföreningen och de boende. Rikshems renovräkningar har fortgått under åren, som senast förra året i deras fastigheter i Umeå. 2015 avslöjades att fem personer i ledningen plockat ut 68 miljoner kronor i utdelning genom att låna ut sina egna pengar till Rikshem med löfte om avkastning om de skulle förlora sin insats. En intern granskning visade dessutom att vd:n Jan-Erik Höjvall och vice-vd Ilija Batljan drivit egna fastighetsbolag, bedrivit privata fastighetsaffärer, slarvat med redovisningar och utsatt sig för jävrisk. Båda lämnade bolaget efter att AMG hotat med att sälja samtliga aktier. Rikshem utsågs till Sveriges sämsta hyresvärd i en medlemsundersökning av tidningen Hem och Hyra 2019. Detta på grund av höga hyror och svårigheter att komma i kontakt med värden. Rikshem planerar nu nyproduktion i Luleå, Halmstad, Norrköping, Stockholm, Södertälje, Umeå, Upplands Väsby, Västerås och Östersund.

Willhem AB: 26 099 hyreslägenheter
Willhem AB helägs av första AP-fonden. Även de har anklagats för renovräkningar, främst i Biskopsgården i Göteborg, där de efter renoveringar ville höja hyran med 40 procent. Willhem har som uttalat, långsiktigt mål att byggstarta 500 lägenheter om året på de orter de är verksamma. Pågående och kommande projekt finns i dagsläget i Karlstad, Järfälla, Linköping, Malmö, Jönköping och Göteborg.

2015-11-30 Dan Sten Olsson, koncernchef och huvudägare för Stena-koncernen Foto: Lars Pehrson / SvD / TT / Kod: 30152 ** OUT DN, Dagens Industri (även arkiv) **


Dan Sten Olsson, koncernchef och huvudägare för Stena-koncernen
Foto: Lars Pehrson / SvD / TT

Stena fastigheter: 25 971 hyreslägenheter
Stena fastigheter är del av familjeimperiet Stena, som årligen brukar toppa listan för Göteborgs allra rikaste. Grundare var Sten Allan Olsson, som byggde sin förmögenhet under mitten av 1900-talet på båtar, vilken sedan gått i arv. I dag är sonen Dan Sten Olsson – som enligt en intervju med Affärsvärlden är värd 40 miljarder och brukar råda sina anställda att de ”måste lära sig att älska pengar” – hälftenägare i bolagen medan syskonen Madeleine och Stefan delar på resterande andelar. I en intervju med GT 2019 uppgav Dan Sten att hans och Madeleines barn kommer att ärva företagsimperiet. Inom Stenasfären ingår förutom fastigheter och båtar även Stena metall AB. De senaste året har bolaget skiftat ett allt större fokus från båtar till hus, vilket dock inte skett utan kritik. Bolagets renovering av bostadsområdet Pennygången i Göteborg 2012 har kallats ”sinnebilden av svensk renovräkning”. De annonserade en hyreshöjning på 64-82 procent, vilket enligt en enkätundersökning från Hyresgästföreningen skulle leda till att åtta av tio boende inte skulle ha råd att bo kvar. Påtryckningar och organisering begränsade hyreshöjningen till 15 procent. Under renoveringens gång stod dock hyresgäster utan både varmvatten och uppvärmning till följd av missar i arbetet. Stena har också fått kritik för att ha bytt ut golv som inte är mer än fem år gamla för att kunna få igenom hyreshöjningar. Bolaget har av protesterande döpts till ”Satans fastigheter”. De närmaste tio åren planerar Stena att bygga cirka 8000 nya lägenheter. Ytterligare renoveringar och ”uppgraderingar till Plus-standard”, som de skriver på sin hemsida, är också planerade.

Bubblare: Akelius, med sina 24 685 hyresrätter, som enligt Hyresgästföreningen också bygger sin verksamhet på kortsiktig spekulation.
Ägare är Akelius Residential Property AB som förra året uppmättes äga fastigheter för 128 miljarder kronor. Bakom imperiet står mångmiljardären Roger Akelius, vars koncern enligt en granskning av Expressen ägs av flera Cypernbolag, med ett eget kapital på 55 miljarder kronor, som i sin tur kontrolleras av stiftelser Akelius grundat i Bahamas. Vilket med andra ord innebär att pengarna går direkt in i privata bankkonton. Även Akelius har anklagats för att chockhöja hyror och Roger Akelius har personligen varit i konflikt med Hyresgästföreningen för att han menar ”att det är bäst om kapitalister tar hand om miljonprogramshusen”.


*Antalet hyresgäster är hämtade från en lista som Fastighetstidningen tog fram i februari 2020, med undantag för Heimstaden. 32 000 hyresrätter är en siffra de själva uppgett till Flamman.

Renovräkning?

Trots att hyressättningen i Sverige formellt inte är fri är det möjligt att få till stånd kraftiga hyreshöjningar genom renoveringar som höjer lägenhetens standard.

När en sådan renovering med tillhörande hyreshöjning betyder att den ursprungliga hyresgästen inte kan bo kvar kallas det för renovräkning.

Renovräkningar är inte olagliga, men kritiseras hårt av bland annat Hyresgästföreningen.

Kommentar/Kultur 16 augusti, 2025

Alice Aveshagen: Labubu är inget gulligt troll – det är avgrunden

Enligt uppgift har trollet under årets första halvår sålts till en summa av drygt fyra miljarder kronor. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Det är en kvav sommarkväll i herrens år 2025. Du står i ett gathörn och väntar på grönt. Framför dig: en Prada-väska, en perfekt gelmanikyr, och så dinglande från dragkedjan – ett plastmonster med ljusrosa päls och psykotiskt leende. Labubu. Den stirrar. Den dömer. Den vet att du redan googlat återförsäljare. Och du vet att den vet.

Det här är inte gulligt utan diaboliskt. Samtidens känslomässiga bottenläge, fäst med kromad karbinhake.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Utrikes 16 augusti, 2025

Business på gränsen till krig

Kambodjansk soldat håller koll på lastbilar med förnödenheter. Foto: Anton L. Delgado/AP.

I maj regnade både indiska och pakistanska missiler över Kashmir, och mellan Thailand och Kambodja blev läget nyligen glödhett för första gången på länge. Längs Asiens mest omstridda gränser finns miljarder att hämta – om man heter Saab.

När Kambodja och Thailand kommer överens om vapenvila den 28 juli har fyra dagars explosiva våldsamheter längs gränsen redan hunnit döda dussintals civila, på båda sidor gränsen. Hundratusentals har evakuerats eller är på flykt. Båda parter hävdar att den andra sköt först.

De kambodjanska militära mål Thailand attackerar i slutet av juli ligger precis i närheten av flera hinduiska stentempel från 1000-talet, som spelar stor symbolisk roll i båda sidors anspråk över området. Fyra jaktplan släpper bomber över djungeln – två amerikanska F-16, två svenska Jas Gripen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 15 augusti, 2025

Att ställa den rätta frågan

Andre Ventura firar att hans högerpopulistiska parti Chega blir Portugals andra största parti, den 19 maj 2025. Foto: Ana Brigida/AP/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

År 2017 fanns det 400 000 utrikesfödda invånare i Portugal och den yttersta högern var i det närmaste obefintlig. Åtta år senare bor där 1,6 miljoner utlänningar – 15 procent av befolkningen – och den yttersta högern har blivit den näst största kraften i parlamentet.

I hela Europa verkar sambandet mellan ökad migration och främlingsfientliga partiers framväxt oundvikligt. ”Det franska folket vill inte ha mer invandring”, konstaterar Marine Le Pen och föreslår en folkomröstning.

Men vad är den rätta frågan?

Låt oss återvända till Portugal år 2008, långt innan den senaste migrationsvågen. Landet, som drabbats av finanskrisen, stod på randen till bankrutt. I utbyte mot stöd krävde Internationella valutafonden och EU reformer: Lissabon skulle ”modernisera” sin ekonomi – privatisera, skära ned på offentliga utgifter och avreglera arbetsmarknaden. Landet skulle på så sätt bli mer konkurrenskraftigt för att väcka investerares uppmärksamhet.

Till slut satsade regering efter regering allt på turistboomen, öppnade lågprisflyglinjer och liberaliserade korttidsuthyrningen.

Portugal gjorde allt för att locka nytt kapital. 2009 införde det en särskild residensstatus, avsedd att locka tjänstemän och utländska pensionärer med tio års skattebefrielse. Systemet blev en omedelbar succé. Tre år senare lanserade regeringen ”gyllene visum” (eller ”uppehållstillstånd för investeringar”), som gav särskild tillgång till medborgarskap för utlänningar som var beredda att skriva stora checkar. En kapitalflod vällde in i fastighetssektorn. Till slut satsade regering efter regering allt på turistboomen, öppnade lågprisflyglinjer och liberaliserade korttidsuthyrningen. Semesterfirare strömmade in i miljoner och förde med sig utländsk valuta.

Botemedlet verkade fungera. Portugal återgick till tillväxt 2014, bytesbalansen gick med överskott och budgetunderskottet krympte år efter år. Den tidigare sorgebarnet hade blivit mönsterelev.

Men bakom de smickrande siffrorna dolde sig en annan verklighet. Sedan finanskrisen har Portugal upplevt en betydande befolkningsflykt, som kulminerade i 120 000 avresor 2013 och fortfarande låg på 75 000 år 2023. De flesta som lämnat är unga akademiker. Utan framtidsutsikter i en ekonomi dominerad av lågavlönade servicejobb har de inte längre råd att bo i de stora städerna, där hyrorna har fördubblats på mindre än tio år. I dag bor nästan en tredjedel av portugiserna i åldern 15–39 utomlands.

Denna utflyttning har påskyndat befolkningens åldrande: landet har nu bara en ung person på två äldre, och födelsetalet är bland de lägsta i Europa. Och eftersom människor i 70-årsåldern inte plötsligt skulle börja diska i restauranger, städa hotellrum eller plocka hallon, började Portugal i början av 2020-talet ta in brasilianare, angolaner, indier, lankeser, marockaner, med flera.

Läs mer

Betrakta siffrorna ur en annan vinkel, och vissa studier tycks visa på ett ännu starkare samband än det första: mellan emigration (både intern och internationell) och framväxten av den yttersta högern. Detta beror delvis på att utflyttningen har tagit bort unga, utbildade väljare som är mindre benägna att stödja främlingsfientliga partier från vissa områden – och delvis på att deras frånvaro förändrar det politiska beteendet hos dem som är kvar, i regioner som sjunker allt djupare i kris.

Så om Portugal höll en folkomröstning om migration, vad skulle den rätta frågan vara? Skulle den handla om huruvida man ska utvisa de underbetalda, utnyttjade utländska arbetare som nu är livsviktiga för ett land i demografisk nedgång?

Eller om huruvida man ska avsluta den politik som fått unga människor att lämna, genom att förvandla deras land till en semesterort för rika pensionärer och digitala nomader?

Översättning: Leonidas Aretakis.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 15 augusti, 2025

Skånska mansmord

Lina Wolffs mörderska hämnas sekel av mansförtryck. Foto: Johan Nilsson/TT.

Lina Wolffs feministiska hämndhistoria utspelar sig på en redan blodig jord. Det är hembränt, fula ord och nedgrävda lik – och offren är bara män.

Fastän det skånska landskapet aldrig är så vackert som under sommaren ser jag misstänksamt ut genom tågfönstret – men inte utan en viss fascination. Jag har läst Lina Wolffs nya roman Liken vi begravde (Albert Bonniers förlag, 2025) och kan inte undgå att undra vad det är med de vidsträckta fälten som ger upphov till ett särskilt slags våldsam prosa.

Lina Wolff (bilden) är en i raden av författare som vuxit upp på den skånska landsbygden och vars skrivande återkommer till den komplexa relationen mellan våld och begär, sexualitet och makt. I sin nya bok återvänder Wolff till uppväxtorten Hörby och dess mörka historia av bland annat det så kallade Helénmordet 1989, då offret var en tioårig flicka, och 1800-talsförfattaren Victoria Benedictssons självmord på Leopolds hotell i Köpenhamn. Liken vi begravde är dock en tydligt fiktiv berättelse.

Den unga kvinnan Jolly har fått i uppdrag av den lokala prästen att skriva berättelsen om byn och ”människor som din fostermor, vars öde ingen bryr sig om”. Jolly är i sig inte en skrivande person utan berättar utifrån plikt, för bara så kan en styra berättelsen om sig själv. Romanen består huvudsakligen av Jolly som berättar om sin och systern Peggys uppväxt med fosterföräldrar på en nedgången gård i Skånes inland. Det är hembränt, grova ord och nedgrävda lik överallt. Byn plågas av ständiga motgångar, särskilt om man råkar vara kvinna eller rasifierad, vilket familjens vänner är. Ändå finns här hopp – fram till att ett bestialiskt mord på två sjuåriga tvillingar begås. Hela samhället skakas av händelsen, inte minst systrarnas fostermamma Jenni som blir besatt av att hitta mördaren.

Fiktionen öppnar upp för en gruvlig hämnd. Inte för att fostermamman skulle kalla det så, för Jenni är det snarare att utkräva rättvisa i en värld där kvinnor och barn ständigt är underkastade männens godtycke:

”Tänk om alla döda kvinnor och barn kunde resa sig upp ur sina gravar. Tänk om de kunde gå samman. […] Att nu fick det räcka. Med skiten. Och tänk om alla dessa vålnader från våldtagna och dödade kvinnor och barn skulle utse en ställföreträdare på jorden, någon som var gjord av kött och blod och därmed kunde utföra rättvisans dåd.”

Sättet att ge igen på mördaren på mördarens vis, kallsinnigt och tand för tand, påminner om den numera feministiska kultboken Dirty weekend av Helen Zahavi från 1991. Boken var en av de första i sin genre av kvinnor som slår tillbaka på våldsamma män – och njuter av det. I sin samtid kritiserades Zahavis bok för att vara pornografisk och för brutal. Också Jennis hämndaktion ifrågasätts av hennes närstående i Liken vi begravde: Är det hon som är galen eller är det samhället?

Av litteraturvetare som bland annat Ebba Witt-Brattström anses även 1800-tals författaren Victoria Benedictsson vara en feministisk förgrundsgestalt, som var dömd att gå under i ett patriarkalt samhälle. De få böcker Benedictsson hann publicera gavs samtliga ut under pseudonymen Ernst Ahlgren och självmordet föranleddes av en olycklig kärleksaffär med den köpenhamnska litteraturkritikern Georg Brandes. Förutom Benedictssons förankring till hembyn Hörby passar hennes tragiska livsöde utmärkt in i Lina Wolffs litterära universum. Hur begär leder till lidande, är ett väl utforskat ämne i Wolffs tidigare verk. Inte minst i den förra romanen Djävulsgreppet från 2022 där en destruktiv kärleksrelation skildras från den misshandlade kvinnans perspektiv. I den beskrivs våldet så ingående att jag ofta behövde pausa läsningen.

Liken vi begravde läser jag däremot i rask takt. Wolff har tidigare gjort sig känd för att bemästra konsten att skriva en bladvändare som också de mest svårflörtade kritiker uppskattar. Den här gången får den språkliga kvaliteten träda tillbaka för intrig och tragikomik.

Läs mer

Allt känns genomtänkt: från plats- och klassbeskrivningar till det traditionella valet av berättare. Att placera berättaren i den betraktande Jolly i stället för hennes mer drivna syster Peggy är snarare regel än undantag i framför allt coming of age-romaner. Liken vi begravde är smart, men når inte lika djupt som de tidigare böckerna. Här får varken våldet eller klassanalysen fullt den hänsyn de förtjänar, när boken stannar vid att återge redan etablerade kännetecken för klassresan i stället för att fördjupa erfarenheten.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 14 augusti, 2025

En helvetesfärd på stereoider

Egentligen vill man bara ha vänner. Foto: SVT.

Bland manliga influerare säljs idén om den starka och självständiga mannen. Men egentligen handlar allt bara om att hitta sin flock.

Män lever kortare liv än kvinnor, det är sant i nästan hela världen. Frida Söderlunds SVT-dokumentär Priset män betalar levererar flera tänkbara förklaringar till statistiken: ett manligt liv fyllt av löpträning toppat med Jäger och ryssfemmor är påfrestande; den konstanta tillvaron i omkörningsfilen är fartfylld och målinriktad, men också riskabel, ohållbar, stressig och ganska ensam.

Utgångspunkten i dokumentären är den diskutabla uppfattningen att manligheten är under attack och måste återtas. Men hur? Ett återkommande svar i dokumentären stavas träning och ”mindset”, vilket förmedlas på lite olika sätt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 14 augusti, 2025

Möhippa AB – nu med personaltröjor och pyroteknik

En möhippa äntrar scenen under Allsång på Skansen, den 15 juli 2025. Foto: Anna Hållams/TT.

En gång räckte det med en flaska cava och ett hemmagjort quiz. Nu krävs det rökgranater, escape rooms och tre obetalda semesterdagar. Vem är det egentligen vi firar?

Att vara en 33-årig kvinna i Stockholm är att ha minst fem gruppchattar i gång samtidigt om möhippor, baby showers och – det senaste inom den amerikaniserade influerarhysterin – gender reveals.

Missförstå mig rätt: jag älskar att fira. Jag gråter så att sminket rinner på bröllop, köper tankfulla presenter till mina vänners bebisar, och tycker att ritualer är det finaste som människan har skapat. Men någonstans längs vägen verkar det ha blivit rimligt att en möhippa innehåller specialtryckta baddräkter (”Team Bride”), temafester över en helg i Barcelona, taxibåtar till strandklubbar och escape rooms som klämts in mellan vinprovningen och middagen med förbeställd setmeny.

Baby showers med färgkoordinerade cupcakes och heliumfyllda ballonger i roséguld, och bokstavsbanderoller som stavas fel men ändå kostade 179 kronor på Etsy. Det spelar ingen roll om den gravida vännen föredrar ost och sömn – det viktiga är att det blir fotovänligt.

Det här är inte bara ett privat problem utan djupt politiskt. Det är ännu ett sätt att förvandla våra relationer till transaktioner.

Gender reveals är det mest absurda. Könet på en knappt existerande människa ska avslöjas i ett rökmoln av konfetti och eld. Allt för att få ett filmklipp som kan läggas upp med slow motion-filter till en akustisk cover av Coldplay.

Vad hände med att samlas i ett vardagsrum med en flaska bubbel, laga frittatas tillsammans och prata i timmar? Kanske leka en frågelek? Det bidrar väl inte lika mycket till den ekonomiska tillväxten, förstås. Eller till brudens instagramflöde.

Men det är dyrt att leva i en värld där till och med känslor har en prislapp. Allt ska paketeras, stylas, delas och scrollas förbi. Vi är en generation kvinnor som lärt oss att vår kärlek, vår vänskap, vår närvaro måste bevisas med pengar. Och helst fångas på bild, med ett guldfärgat ”Mom to be”-diadem i bakgrunden.

Det är resultatet av decennier av en marknadiserad girl boss-kultur. Den gör vänskaper till logistik, livshändelser till content. Och vi betalar inte bara med pengar, utan med tid, ork och engagemang.

Och de flesta av oss är inte influerare utan helt vanliga arbetare. Lärare, vårdpersonal, kommunikatörer, statstjänstemän, rörmokare och receptionister. Men ändå förväntas vi trolla fram presentbudgetar, ställa upp på hemliga planeringsmöten på Zoom, och lägga tre semesterdagar på att flyga till Malaga för att delta i en vinjakt utklädda till Spice Girls. Och även om jag känner att ”jag har inte råd just nu” – vill väl ingen vara den som förstör stämningen i gruppchatten.

Vi måste sluta låtsas att detta är normalt. Hur många blivande brudar har inte haft sitt livs dag – utan matchande solglasögon i Bridesmaids-gravyr?

Läs mer

Det här är inte bara ett privat problem utan djupt politiskt. Det är ännu ett sätt att förvandla våra relationer till transaktioner. En känslomässig kapitalism, där man köper sig till gemenskap – och där den som inte har råd, inte platsar.

Men det går att göra på ett annat sätt. Att fira måste inte vara ett kapitalistiskt skådespel. Det räcker med ett knytis på en fin kulle, med prosecco i pappmugg, och ett handskrivet quiz om barndomstiden. Att säga ”Fan vad glad jag är för din skull” och inte ”Dra i det här snöret om fallskärmen inte utlöser sig automatiskt.” Så till alla 30-plussare där ute med något att fira: skippa galenskaperna. Behåll känslan. Allt annat är bara presentpapper.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 14 augusti, 2025

Sluta lajva medeltid – det här är kapitalism

Adobe stock.

Det är lockande att kalla teknikjättarna för feodalherrar. Men det är samma kapitalistiska utsugning – nu beväpnad med molnservrar och AI.

Från Paris till Madrid, från Rom till Berlin hemsöks Europas vänster av ett medeltida spöke – iförd en Silicon Valley-hoodie: ”teknikfeodalismen”.

Jean-Luc Mélenchon, de facto-ledare för det franska vänsterpartiet La France Insoumise, har krävt en skatt på vinsterna från vad han kallar våra nya ”digitala herrar”. Samtidigt twittrar samme Mélenchon att ”AI är inte något externt till den kapitalistiska verkligheten: den skriver in sig i en teknikfeodalism där några få aktörer fångar upp räntan.”

Vinst eller ränta? Kapitalism eller feodalism? Som en lösdrivande Schrödingers katt som strövar runt på Palo Altos gator existerar Mélenchons ekonomi i två tillstånd samtidigt – död och levande, kapitalistisk och feodal – beroende på vilket retoriskt syfte han har när han öppnar lådan.

I Spanien går vice premiärminister Yolanda Díaz till angrepp mot ”teknikfeodalismen hos magnaten Elon Musk” och varnar för att teknikmiljardärer vill förvandla ”demokratier till företagsmonarkier”. Italiens gröna ledare Angelo Bonelli anklagar samma miljardär för att ha skapat ”en autokratisk nyfeodalism” och uppmanar landet att välja mellan ”Musk eller demokratin”.

Denna våg av teknikfeodal teater är komiskt dåligt tajmad – den blossar upp mitt i den mest obscena, AI-drivna kapitalistiska backanalen sedan Guldruschen. Under Trumps Gulfturné i maj 2025 säkrade han enorma investeringar till USA, där det mesta öronmärks för AI-infrastruktur – 5,8 biljoner kronor från Saudiarabien, 11,6 biljoner från Qatar och 13,5 biljoner från Förenade Arabemiraten. Japan har redan utlovat 11 biljoner.

När OpenAI:s Sam Altman i fjol äskade ytterligare 77 biljoner ”för mänsklighetens skull”, kändes det som performancekonst. Nu framstår det snarare som bristande ambition.


När så mycket kapital – och framtida profit – står på spel är ingenting heligt. Datalager, algoritmfästningar och patent ger inte längre skydd. Gårdagens monopolist är morgondagens affärsanka. Wall Street-analytiker kräver nu att Apple sparkar sin vd Tim Cook, för att han enligt dem misskött bolagets AI-strategi.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 14 augusti, 2025

Kvinnostrejken som chockade Sverige

Gruppfoto på Skeppsbrons telefonstation i Stockholm. Foto: Telemuseums bildsamlingar/Tekniska museet (kolorerat av Flamman).

Våren 1897 gick ett par hundra unga kvinnor i strid med ett av landets första teknikbolag. Allt började med beslagtagna teaterbiljetter – och slutade i världens första kvinnliga tjänstemannastrejk, hånad från höger till vänster som ett överklasspåhitt.

Akt I

Teaterbiljetterna. Det var med dem det hela började, våren 1897. På ena sidan ett mäktigt teknikbolag; på andra sidan ett par hundra unga kvinnor. Konflikten urartade och kulminerade i världens första kvinnliga tjänstemannastrejk. Om det alls var en strejk. Oavsett vilket blev det början på en verklig föreställning i två akter.

År 1897 var arbetarrörelsen på rask frammarsch. Hjalmar Branting, den allvarsamme agitatorn med valrossmustasch och igelkottshår, hade samma år blivit den första socialdemokraten i riksdagen. Konflikterna mellan arbetstagare och arbetsgivare var många och hårda. Varje dag kunde man i tidningarna läsa om arbetande män som gått ut i strejk.

Men en strejk bland Stockholms telefonister? På vad som var ett av landets första teknikbolag? Nej, det tycktes osannolikt. ”Det låter så besynnerligt”, säger den unga kontoristen Elisabeth när strejkfrågan kommer på tal. ”Bildade flickor brukar inte strejka.” Elisabeth är huvudpersonen i Elin Wägners Norrtullsligan från 1908, en roman som lekte med den farliga föreställningen om att kontorister kunde gå i strejk. Det framstod som besynnerligt då, att några andra än manliga kroppsarbetare kunde ta till stridsåtgärder, och det anses besynnerligt även i våra dagar – åtminstone på ett och annat teknikbolag.

Som på Klarna. Där blossade en konflikt upp på hösten 2023 efter att ledningen inte velat skriva på kollektivavtal. Konflikten med facket gick så långt att det varslades om strejk. Men det blev inget den gången. Parterna kom överens i sista sekund. Men raden av fackfientliga teknikbolag är lång med jättar som Amazon, Spotify och Google. Tesla är som bekant inte heller någon vän av kollektivavtal, vilket har blivit en följetong i svenska medier.

Att kvinnor kunde gå ut i strejk var en nyhet som börjat sprida sig vid 1800-talets slut. Men då gällde det arbetarklasskvinnor. Mest kända var händelserna på tändsticksfabriken Bryant & May i London 1888, när 1 400 kvinnor och flickor hade gått ut i en storstrejk. När deras usla arbetsvillkor avslöjades väckte tändsticksflickorna (som de kallades i media) sympati världen över, så även i vårt land. Ett år senare kom turen till Sverige. ”Även kvinnorna börja nu arrangera strejker”, noterar tidningen Arbetet, efter att de anställda ”kullorna” vid S:t Eriks bryggeri på Kungsholmen lagt ned arbetet med begäran om högre lön, vilket också beviljades.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 13 augusti, 2025

Thatcher, lögner och videoband

Adam Curtis nya jättedokumentär är en färgsprakande deppbomb. Foto: BBC.

I en atomiserad värld är sanningen upplöst och ideologierna borta. Adam Curtis ”Shifty” är förföriskt bra – men landar i cynism, tycker Ella Petrini.

Adam Curtis är dokumentärmakaren som grävt djupt i tv-arkiven för att skapa atmosfäriska videoessäer i gränslandet mellan musikvideor och konstfilmer. Det är populärkulturellt, men abstrakt. Tidigare filmer har bland annat utforskat individualism och psykoanalysens inflytande över reklambranschen i The century of the self (2002), kriget mot terrorismen i Bitter Lake (2015), Rysslands politiska landskap från Sovjets fall till Putin i Trauma Zone (2022).

I nya Shifty: The land of make believe, en fem timmar lång BBC-serie som finns i sin helhet på Youtube, riktar Curtis blicken mot hemlandet Storbritannien. Shifty handlar om hur det var att leva igenom landets nyliberala experiment, och börjar med järnladyn själv, Margaret Thatcher. Hon är Curtis självklara antagonist, driven av kallsinnig rationalism och enveten tro på marknadsliberalism. I inledningsscenen välkomnar hon tillsammans med tv-personligheten och pedofilen Jimmy Savile en grupp barn – in i en lejonkula präglad av nedskärningar, massarbetslöshet och frisläppta marknadskrafter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 13 augusti, 2025

Israel river palestinsk fröbank

Den palestinska bonden Mahmoud Al-Shaer plockar tomater i ett växthus i Khan Younis i södra Gazaremsan, fredagen den 25 april 2025. Foto: Abdel Kareem Hana/AP/TT.

En fröbank har attackerats och förstörts i Palestina. ”Man utrotar en kultur och odlad mångfald är en del av det”, säger Maximilian Isendahl från den svenska organisationen Nordbruk.

Med bulldozrar och tunga maskiner attackerades fröbanken i södra Hebron under morgonen den 31 juli. ”Detta är en allvarlig upptrappning av de israeliska militärstyrkornas pågående angrepp på palestinsk matsuveränitet”, skriver bondeorganisationen Nordbruks styrelse via Maximilian Isendahl i ett pressmeddelande.

– I grunden är det sjukt att använda hunger som ett vapen och försöka svälta ut en hel befolkning på två miljoner och att västvärlden sitter och rullar tummarna, säger Joel Holmdahl, ordförande för Nordbruk till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)