Påskupploppen har lett till en nytändning i den fråga som dominerade den politiska debatten före kriget i Ukraina och coronapandemin: hårdare tag mot brottsligheten. Kort efter oroligheterna publicerade L, M, KD och SD en gemensam debattartikel som slog fast att den svenska rättsstaten står på spel, att det krävs juridisk nolltolerans mot ”utmanande beteende mot polis” och att polisen måste få rätt att använda starkare vapen. Några dagar senare frågade sig KD-ledaren Ebba Busch i en intervju med Sveriges Radio varför polisen inte sköt skarpt och såg till att lika många våldsverkare som poliser blev skadade. Justitieminister Morgan Johansson (S) har i sin tur talat om polisens behov av fler ”icke dödliga vapen”.
Rafi Farouq, verksamhetsledare på det Malmöbaserade sociala centret Flamman (som inte har någon koppling till den här tidningen), var på plats på flera ställen i Sverige för att lugna och hindra att upplopp bröt ut. Han är djupt kritisk till politikerförslagen.
– Forskningen visar att det bara leder till ökad konfrontation och ännu mer våld från båda sidor. Jag tycker det är jättetråkigt att man pushar dem som står långt ifrån samhället ännu längre ifrån sig, snarare än att föra samtal och närma sig. Det här var barn, mammor, alla möjliga. Det var inte bara kriminella.
Tillsammans med ett tiotal andra Flamman-engagerade har Farouq rest runt och handgripligen försökt stoppa människor från att attackera polisen på alla de platser som den högerextreme politikern Rasmus Paludan besökt sedan han inledde sina Sverigeresor för ett par år sedan. Påskhelgen var första gången som det misslyckades på flera ställen samtidigt. Enligt Farouq finns det en gemensam nämnare för de områden som drabbades hårdast: brist på riktiga förberedelsesamtal mellan poliser, politiker och föreningsliv.
– Man har ofta 1–2 timmar på sig innan det spårar ur och kan göra rätt så mycket nytta i det skedet. Och innan det har man säkert en vecka på sig som samhälle att göra någonting.
Han är kritisk till den strategi han såg i bland annat Örebro, där civilsamhället uppmanade människor att stanna hemma men sedan själva undvek platsen. Det behövs närvaro och samtal på själva torgen, säger han.
– Om man jämför Jönköping och de andra orterna var det som natt och dag. På de andra orterna såg vi ingen kommun, ingen socialtjänst, ingen fältgrupp, ingen företrädare för religiösa samfund eller civilsamhället.
I Jönköping ringde prästen Fredrik Hollertz i kyrkklockorna för att tysta Paludan medan fredliga motdemonstranter höll sig på avstånd. Sedan samlades en grupp muslimer och bad framför Paludan.
En annan plats som blev ett undantag från upploppsvågen var Rinkeby. Även där utbröt stenkastning och konfrontationer, men på en långt mindre våldsam nivå än i Örebro och Linköping. V-politikern och stadsdelstjänstemannen Hashim Mohamed Jama var på plats och säger att samma lösningsrecept som Rafi Farouq talar om behövs: ett aktivt och förberett civilsamhälle.
– Vi var några personer som bestämde oss tidigt för att försöka vara ute och lugna ned stämningen, prata med ungdomar och föra vidare budskapet från de två moskéerna i Rinkeby: att man ska stanna hemma.
Väl på plats försökte han agera kontaktperson mellan folkmassan och polisen samtidigt som han pratade med de unga personer som såg ut att förbereda attacker. När situationen ändå urartade gick han emellan de båda grupperna, men klarade sig undan skador.
Utöver ett civilsamhälle som kan bryta kommunikationsvakuumet mellan befolkningen och myndigheterna ser Rafi Farouq också behov av en betydligt mer långsiktigt förebyggande åtgärd.
– När jag stod där bland polishelikoptrar, polisbilar och stenkastning såg jag ett sådant förakt och hat. Jag såg så många målgrupper, allt från stenkastande mammor, barn, kriminella, några religiöst övertygade, i utsatt område efter utsatt område, hela vägen ned till Rosengård, och jag såg att det inte har med Paludan att göra.
– Det här är flera decennier av utsatthet, trauma, fattigdom, dåliga förhållanden i livet. Av omkring 8 000 boende per område var det kanske ett par hundra närvarande. De som står långt ifrån samhället var på platsen och vädrade sin besvikelse och frustration mot en myndighet som fick symbolisera staten.
