Kostymbyxor och kavaj och till det en jacquardstickad, rutig slipover i mörkgrönt och vinrött. Välklädd är han som vanligt, Tobias Hübinette. Han smälter också in fint i den internationella atmosfären på Grand Hôtels veranda denna grå förmiddag. Rummet är inbäddat i ett sömnigt sorl. En blond dam serverar oss te och kaffe och det är inget konstigt med att vi som utbyter artigheter med henne är mörka och ser utomeuropeiska ut. I den här miljön kunde vi vara ett välbeställt gift par på weekendresa eller affärskollegor.

Att se sig själv utifrån i termer av ras och klass ligger nära till hands i sällskap med Tobias Hübinette. Ingen i Sverige har grävt sig djupare ned i dessa lager, åtminstone inte med en sådan glöd – och till samma pris.

Var köper du dina kläder?

– Mest i Japan. Där finns fler butiker som säljer den här typen av kläder än i Sverige. Svensk modestil är mest bara tröja och byxor.

Sin propra stil till trots har han sin bakgrund i betydligt ruffigare miljöer. På 1990-talet var han aktiv i de antifascistiska miljöerna, först som anarkist i uppväxtorten Motala och sedan i Uppsalas studentliv. Sedan dess har allt han tagit i skapat debatt: internationella adoptioner, överklassens historiska naziböjelser, rasfrågan och mångkulturen.

Ställningstaganden som gjort honom till högerextremisters måltavla, hela vägen från skinheadsåren i mitten av 80-talet till regeringsmakten 2022. Genom åren har han ihärdigt bloggat och postat samkörningar mellan svensk nazisthistoria med adelskalendern och han var tidigt ute med att hänga ut högerextrema personer. Samtidigt har han inte dragit sig för att rota runt i klassiska vänstersår, som förekomsten av obearbetad antisemitism. I sin mediala framtoning framstår han som orädd, eller snarare dumdristig. I verkliga livet är han timid och på sin vakt.

Jag håller mig kvar vid modesnacket för att försöka locka ut honom ur hans akademiska bekvämlighetszon. Det ska visa sig vara svårt.

Men även de högerextrema börjar bli ganska propra?

– Mattias Karlsson (chefsideolog på tankesmedjan Oikos och riksdagsledamot för Sverigedemokraterna) har satt standarden för de nya högerextremisternas klädstil, han är deras modeikon nu. Det är tredelat som gäller. Men utan några detaljer som sticker ut, utan mer uniformt.

Kvällen innan vi ses har tidningen Expo blivit dubbelprisade vid Tidskriftsgalan. ”En vardagsnära granskning som med långsiktig bevakning blottlägger hur extremismen sträckt sig in i maktens familjeliv.” Juryns motivering säger det inte rätt ut, men alla vet att det handlar om migrationsministern Johan Forsell och hans sons involvering i den ungnazistiska grupperingen Aktivklubb. Metoden – att avslöja högerextrema böjelser i makteliten – är typisk för tidskriften som fyller 30 i år och högst välbekant för Tobias Hübinette. Han var med att grunda den.

– Jag är jätteglad över vad Expo har blivit och att de fortfarande finns. Det är inte självklart i dessa tider och de är viktigare än någonsin. Deras syfte är folkbildande och det är kanske det mest verksamma vi har i dag.

Vid starten, minns Tobias Hübinette, drogs tidningen med en vänsterstämpel. Grundarna kom från vänstern, han själv inte minst.

– Det var ju trotskister, vänsterpartister som delvis kanske hade gått med när partiet fortfarande hette VPK. Men i dag är det en högst respekterad tidskrift.

Expo har behållit fokus på den vita högerextremismen, men har utelämnat islamismen, som den ju har mycket gemensamt med. Ett tomrum som på senare år intagits av stiftelsen Doku.

– Doku har en stark högerstämpel, vilket inte är konstigt mot bakgrund av vilka som var med vid uppstarten. Alla var i praktiken höger utom Anna-Lena Lodenius som kommer från socialdemokratin.

Borde inte Expo ha tagit det området också?

– Jo, visst, men det finns kanske ingen där som har den kompetensen, med språket. Man bör ju kunna åtminstone arabiska. Men jo, Expos undertitel är ”demokratisk tidskrift”, så därmed är det absolut motiverat att ha fokus även på radikalislamism.

Har du själv haft koll på aktivklubbarna?

– Inte på personnivå, men jag har märkt att den här miljön har växt. Och att det hade börjat komma in personer med en annan klassbakgrund.

En ung, muslimsk socialist född i Afrika – 34-åriga Zohran Mamdani har allt som behövs för att skrämma skiten ur New Yorks borgerlighet. Inte minst som han står som favorit när staden väljer sin nya borgmästare den 4 november.

Långt bakom sig har han tidigare demokratiska delstatsguvernören Andrew Cuomo, som deltar som oberoende, och republikanen Curtis Sliwa. Nu undrar många hur den radikala nykomlingen kunnat gå från två procent i början av primärvalen, till att spöa tungviktare som miljardärerna kastar pengar över.

Den 10 september lanserade regeringen ett pilotprojekt för så kallad frivillig återvandring av afghanska flyktingar, med förfrågningar till flera kommuner om att delta.

Den 20 oktober fick man ett öppenhjärtigt brevsvar från Roland Boman, kommunstyrelsens ordförande i Jokkmokk, med rubriken ”Tack men nej tack”. Där står: ”Jokkmokk är Vi, inte vi och dom. Jokkmokk är Vi oavsett bakgrund, födelseland eller hudfärg.”

"Sista striden för Ordfront?”

Rubrikerna var dramatiska inför den extrainsatta stämman den 4 september 2004, då 614 medlemmar samlades på gymnasieskolan Södra Latin i Stockholm för att avgöra magasinets framtid. I aulan fanns flera vänsterkändisar som Mikael Wiehe, Åsa Linderborg, Maria-Pia Boëthius och Sven Lindqvist.

”Giftpilarna kastades åt alla håll”, rapporterade Journalisten, ”inte minst mot ’Bonnier-pressen’ som enligt flera talare legat bakom ett ’galet och monstruöst massmediedrev’ och iscensatt en ’massaker på Ordfront’.”

Det fanns fog för de starka orden. Sveriges största vänstermagasin återhämtade sig aldrig efter det stormiga mötet. Man bekräftade också uppsägningen av redaktionschefen Björn Eklund, vars kontroversiella text om kriget i Jugoslavien hade gjort honom till dagens huvudperson.

Men avskedandet blev också en nystart. Ur gruset byggde han upp sitt fritänkande förlag Karneval.

Nu står han framför mig i gummistövlar, framför den röda trästugan från 1700-talet i Vitabergsparken på Södermalm. Den tillhör ett välbevarat ”reservatsområde” för arbetarna från de närliggande industrierna i Barnängen. Han hukar sig för att få plats i hallen.

– Det där har självklart präglat mig. Det var en smärtsam konflikt som pågick i två år. Först som ett mediedrev, därefter som en strid inom föreningen Ordfront, och till sist som en arbetsrättslig konflikt.

Vi slår oss ned vid köksbordet framför en bokhylla full av förlagets böcker. Stugans skala får oss att se ut som jättar.

Under de första åren gav Karneval ut vänsternamn som Åsa Linderborg och Flammans dåvarande chefredaktör Aron Etzler, och senare även storsäljare som Kapitalet i tjugoförsta århundradet av Thomas Piketty. Men på senare år har Björn Eklund tagit fritänkandet i nya riktningar, med böcker som ifrågasätter etablerade uppfattningar om klimatet, vacciner, Ukrainakriget, samt diskuterar kränkthetskultur och statens ”feminisering”.

Jag är nyfiken på honom av flera skäl. Som publicist undrar jag hur magasinet Ordfront kunde bli så framgångsrikt. När jag var ung aktivist publicerade det alla antiglobaliseringsrörelsens hjältar. Jag beställde hem en låda från tyska Ebay med ett tjugo-tal böcker av Noam Chomsky och John Pilger, varav de flesta nu står i Flammans bokhylla, och som lärde mig allt om USA:s sjaskiga utrikespolitik.

Nu är jag luttrad när det gäller vänstermänniskors förmåga att balla ur politiskt.

Men jag undrar också vad som hände sedan. Jag uppfattar att många författare i den äldre antiimperialistiska miljön, har haft svårt att navigera i en värld där USA inte är den enda skurken. Jag undrar också varför geopolitiken alltid splittrar vänstern, och om det finns något att lära i dag.

Jag frågar om han har gjort en ideologisk resa sedan Ordfront-tiden. Han skakar på huvudet.

– Jag är inte så vänster som du verkar tro. Till skillnad från många på Ordfront så har jag inget förflutet i kommunistiska sekter. Visst har jag ändrat uppfattning i flera frågor men jag vill tro att jag inte har gått högerut, utan att jag i dag vet bättre, säger han.

En sådan fråga är pandemin.