Är du för eller emot nya gruvor?

Jag vet att frågan inte är så enkel. Men till vänster finns i grunden två hållningar.

I det ena lägret finns de som motsätter sig nya gruvor utifrån en kritik av föreställningen om evig tillväxt. De vill värna närmiljön, försvara de renägande samernas rättigheter och ifrågasätter att så lite av gruvornas värde stannar i de berörda bygderna.

Det är bra poänger, men jag tillhör ändå det andra lägret, som jag vågar påstå är större.

Efter decennier av utflyttning har industrisatsningarna äntligen skapat jobb och framtidstro i Norrbotten, som knappt har någon arbetslöshet längre. Det gynnar även samiska medborgare, varav de flesta har sin försörjning utanför rennäringen. Utbyggnaden måste ske i samarbete med dem som påverkas och med respekt för rennäringens rättigheter, medveten om Sveriges koloniala historia i norr. Men det är inte samma sak som vetorätt. Om grundhållningen är nej måste staten ändå gå vidare när så stora värden står på spel.

Sällsynta jordartsmetaller är dessutom avgörande för klimatomställningen och för Europas oberoende av Kina. I fyndigheter som Per Geijer i Kiruna, som tros motsvara 18 procent av Europas behov, måste därför borr möta sten så snart som möjligt.

Jag håller alltså med regeringen om gruvornas centrala betydelse för Sveriges framtida ekonomi. Enligt den nya mineralstrategin sysselsätter gruvindustrin och angränsande branscher mellan 100 000 och 125 000 människor. De står för tre procent av BNP och åtta procent av exporten. Sverige producerar 80–90 procent av Europas järnmalm och dessutom stål i världsklass.

Ändå är strategin en besvikelse.

I sin iver att få fram fler gruvor framhåller regeringen att privata aktörer ska ta initiativet. Motiveringen är att prospektering kräver så mycket kapital att pengarna måste hämtas utifrån.

Men vilket problem är det egentligen regeringen försöker lösa?

Sveriges statliga bolag är en enorm succé som levererar enorma intäkter både till ekonomin och till staten.

Visst lyfter även de fram att tillståndsprocesserna är för krångliga. Men också att staten måste kliva in och lösa de främsta flaskhalsarna: Malmbanan, Luleå hamn, kraftfullare elnät och fler bostäder. Det här är investeringar som sydafrikanska och australiska gruvbolag struntar i, men som är helt avgörande för Sverige.

I mineralstrategin nämns detta i förbifarten som saker som gör Sverige ”attraktivt att investera i”, men problemen nämns inte vid namn och det föreslås inga åtgärder. I stället viftar man med ”privata aktörer” som ett trollspö som ska lösa alla problem.

Staten gör alltså både för mycket och för lite samtidigt.

Den har för många regleringar som står i vägen för brytningen i Per Geijer, som måste komma igång snarast. Men den är också passiv inför de stora infrastrukturella hindren.

Den reglerande staten måste bli en byggande stat.

Naturresurserna är dessutom vår gemensamma egendom. Då ska frukterna också stanna här. De ska komma de berörda bygderna till del, skapa jobb och teknikutveckling, och leda till skatteintäkter. Som jag skrev i ett veckobrev efter ett besök i LKAB-gruvan: ”Hur länge ska Sverige suga ut Norrland”.

Så vid maktskiftet i höst finns en utmärkt möjlighet att skriva en ny mineralstrategi. Som värnar rättigheterna för de lokalboende – samer såväl som andra medborgare – och som placerar den byggande staten i centrum för Sveriges nya industrier.

Håller du med? Mejla [email protected] och berätta vad du tycker.