Under Irak-kriget 2003 och ockupationen som följde angreppskriget blev det kanske allra tydligaste exemplet, på att våra stora medier lurade oss, begreppet ”embedded (inbäddad) journalist”. Det var de journalister som, i utbyte mot att de frånsade sig självklara rättigheter och skyldigheter som journalister, har fick följa med de amerikanska soldaterna runtomkring det ockuperade landet.
Som en i truppen, med uniform och allt. Informationsfrihetens död formaliserad alltså.

Dahr Jamail gjorde tvärtom. Jobbandes på en lokaltidning i Anchorage, Alaska, blev han så upprörd över lögnerna och bristen på vettig rapportering i de stora medierna att han köpte en biljett och reste till Irak för att själv göra något åt saken, ”unembedded” (oinbäddad).
Som total nybörjare på utrikesjournalistik har han till en början varken källorna eller kunskapen. Inte lång tid efter sin ankomst är han de facto en av de viktigaste journalisterna på plats. Kanske säger det mest om hur resten av de västliga medierna dittills hade rapporterat.
För vad är det Jamail gör som är så bra? Egentligen idel självklarheter. När Falluja brinner av motstånd och ockupationsmaktens våld åker han dit och intervjuar människor. Så enkelt och självklart kan det vara. När han kommer tillbaka frågar de ”inbäddade” på allvar om han såg några ”bad guys” där inne. ”Nej, jag såg inga bad guys där, åk dit själva och titta” blir hans sura svar.

När rapporterna om tortyr i Abu Ghraib-fängelset till slut publiceras och leder till militärrättegångar åker han dit, och står bland de anhöriga till de irakier som utan vare sig redovisade anklagelser eller bevis sitter i tortyrcentralen. Kommentaren han får från den nyss frigivne irakiern som lämnar fängelset, säger mer än 1000 inslag på CNN eller Fox News: ”Amerikanerna drog elektricitet till mitt arsle innan de drog det till mitt hus.”
Oljelandet Irak hade under den tiden elektricitet bara under korta stunder per dag. I Abu Ghraib fanns den att tillgå dygnet runt.
När rapporter kommer om kollektiv bestraffning och nedmejade fält i jordbruksområdet al-Dora åker han genast dit och får se de förödande konsekvenserna av USA-arméns svar i områden där motståndsmän har verkat. Fruktträdgårdar för dadlar, som storfamiljer är helt beroende av för sin försörjning, nedmejade på grund av motståndsmännen skjutit från dem.
Elektriciteten till bevattning avskuren och stängslen borttagna.
Kommentaren, återkomman­de gång på gång i boken, om den nuvarande situationens absoluta uselhet är också den talande. ”Det här är våra förfäders fruktträdgårdar. Varken britterna eller Saddam uppförde sig så här. Det här är vår historia. När de fäller ett träd är det som att döda en medlem av vår familj”, säger Sheik Hamed från al-Dora till Jamail.
Här talar Irak, utan ombud och omskrivningar.

Genom att hela tiden återgå till människorna och reportaget via de stora skeendena, kommenteras varje stor händelse av irakierna själva, också det något som kan tyckas självklart men som ofta inte är fallet i de stora drakarnas rapportering.
Dahr Jamail är inget mindre än en gömd pärla. En journalist-stjärna helt utan erkännande i etablerade media i USA och förvånansvärt okänd också i Sverige och Europa. Flamman har regelbundet publicerat hans direktrapporter från Irak via nyhetsbyrån IPS, men fick, särskilt i början, stöta på för att det unika materialet ens skulle översättas av den svenska avdelningen. Ofta valdes annat före.

Trots att boken inte är purfärsk, den kom ut hösten 2007, borde den översättas. Den fungerar perfekt som historieskrivning av tiden i Irak från angreppskrigets ”slut” 2003 till de framtvingade valen i december 2005. Utvecklingen därefter berörs mer sporadiskt. Här finns nycklarna till den flyktingkatastrof landet nu upplever. Våldet från ockupationsmakten, frånvaron av satsningar på återuppbyggnad och den enorma korruption som pengarna till återuppbyggnaden gått in i, sjukhusens usla tillstånd, våldet mellan etniska och religiösa grupper (som Jamail effektiv visar hur ockupationsmakten understött) och den ekonomiska katastrof som lett till enorm arbetslöshet som ofta gränsar till svält.